Não tenho ambições nem desejos,
Ser poeta não é a minha
ambição,
É apenas a minha maneira de estar só
Jag har inga ambitioner och inga önskningar
Att vara en poet är inte min ambition
Det är mitt sätt att vara ensam
Ricardo
Reis
Då var det 1928 och den beryktade drogen Coca- Cola
– under artistnamnet
Coke
– skulle introduceras i Portugal. Vid det laget var Fernando
António Nogueira Pessoa ett väl etablerat namn i
Lissabons innekretsar och tillfrågades, om han ville skriva
en slogan. Han hade redan, så där 1915, figurerat i
kretsen kring det avantgardistiska projektet
Orpheu –
Lissabons ”Ultra” eller
”Quosego”.
Pessoa kläckte en formulering, som blivit bevingad i Portugal,
inte minst för att den förkastades. Dessutom tycktes
formuleringen bekräfta dryckens allmänna giftighet:
Primeiro
estranha-se, depois entranha-se.
Den svängiga vitsen är svår att
översätta, men kan ju stå som motto
över hela Pessoas
litterära universum: ”först verkar det
främmande,
sedan har du det inom dig”.
Men det bör nog påpekas att det var andra drycker,
som lockade honom mera, inte minst den kongeniala absinten.
Fernando Pessoa föddes 1888 i Lissabon, men växte upp
i Durban hos sin styvfader och
återvände först vid sjutton års
ålder till Portugal.
I Sydafrika hade han fått kontakt med brittisk kultur och
skrev också dikter på engelska. Tillbaka i Lissabon
utvecklades han snabbt till en trägen gäst
på stadens underbart överlastade
jugendkaféer, inte minst det legendariska
A Brasileira –
där han numera sitter som turistattraktion i brons och ser
passanterna komma och gå, inte långt från
sin stående landsman och
nationalskald Luís Vaz de Camões. En lika
senkommen som välskräddad paradox. Pessoas stambord
finns fortfarande kvar, liksom kaféets
förföriska design: en
camera obscura,
perforerad av skimrande flaskor och glas, blänkande
espresso-maskiner för
bica,
galão och det rökiga
återskenet från gatans beskäftiga iver:
Rua Garrett 120.
Och så de små gula och
röda
spårvagnarna, med sin vindlande last av gäster
från den
bedrägliga verkligheten… De Sju Kullarnas Stad,
Tejo och Atlanten.
Det var en brokig miljö och kanske speglade den
också Pessoas splittrade ego: han tolkade tidigt så
krävande identiteter som Homeros, Dante, Shakespeare eller
Miltons
Paradise Lost,
men utvecklade också ett alldeles eget kotteri av
litterära
personas.
För att
förstå åtminstone ett minimum av
Livro do Desassossego
– eller Orons bok – måste vi
också veta en del om
Fernando Pessoa och hans säregna psykologiska och
litterära status.
Han skriver redan 1910, att han är kapabel till allt, men
samtidigt rädd att förlora
förståndet: ”jag är subtil som
Shakespeare och komplett som Milton, de kan inte lära mig
mera. Mitt intellekt har nått flexibilitet och empati nog
för alla tänkbara känslor och jag kan anta
vilken identitet jag vill”.
Men så inträffar något
märkligt. /…/
Thomas Henrikson
