Kommentarer: Trygve Söderling

Klassikervarning

*

Klassikervarning: vissa klassiker är skandaler. Som finlandssvensk läsare kunde man inte läsa Maja Lundgrens Myggor och tigrar, fjolårets svenska skandalsuccé, utan att känna hur också Henrik Tikkanens fem s.k. adressböcker från 1970- och 80-talet aktualiserades. I bägge fallen ett plötsligt och smärtsamt ’svek’, ett skandalöst utlämnande av miljöer – inklusive nära vänner – som författaren dittills delat underförståddhet, förtroende, tystnader med.

Gräv där du står. Skriv där du ligger.

Wallraffandet börjar därhemma.

Gemensamt för Lundgrens och Tikkanens böcker är ett språk, en form, som höjer skvallret till konstnärlig nivå. Därför har bägge chans att bli lästa också när namngivandet av fienderna mist sin kraft, när lanseringsskandalen bara hänger kvar som ett rykte.

Tikkanens stil balanserar hela tiden på gränsen till manér, hotar falla ner i det aforistiska kåserande som är hans grundelement. Några av de skandalösa anekdoter som tog chock på ’bättrefolks’- publiken i Brändövägen 8 (1975) ingick redan i hans tre år äldre Mitt Helsingfors. Men i bilderboken förströr de snygga teckningarna blicken, där ritstiftet raspar missar man lätt vad Tikkanen faktiskt säger. I Brändövägen är bilderna borta och tonfallet ett annat, hårdare; det gör hela skillnaden.

Här bränner Tikkanen broarna. Blir en klassiker i att bränna broar.

Visst fortsätter forsen av vitsigheter, men det går inte längre att bara underhållas av den dysfunktionella barndomen, föräldrarnas lyxiga ynkedom, Brändö-misären, berättarens alkoholism och avrättandet av de inre kretsar som Tikkanen känner så väl, inklusive, i tredje delen, den mångåriga arbetskompisen ”Bendi”. 

I tio år kände jag mig som ett framskjutet fort i Hufvudstadsbladets öken där jag som Beau Geste försvarade Jörn mot etablissemangets angrepp mot hans heder och person. En av de värsta belackarna var min vän Benedict Zilliacus. Men när Jörn återvände till den rätta stranden var det Bendi som applåderade högljuddast och bjöd honom på allt vad hans hus förmådde. 

Om det sarkastiska vitsandet är Tikkanens sätt att vinna läsaren, så sätter det också berättelsen i gungning – hur pålitlig är en historia som redan på första sidans åttonde rad meddelar att den ”förvrider och förvränger allt”? Också Maja Lundgren underminerar sin story. En till synes övertygande berättare, med klar och exakt diktion, lägger småningom ut klart paranoida signaler, blir besatt av tankar som läsaren helt enkelt inte kan ställa upp på. Det är en sak att tolka repliker, gester och blickar ute i författarminglet. Men hon börjar också se hemliga budskap i rubriker i tidningen där den gifta man hon är förälskad i jobbar. Här närmar vi oss Strindbergs ockulta dagbok (”i dag låg en sten i trappan – !!!”) 

Det är berättelsens styrka att den inte väjer för att sabotera sig själv. Som något av en överraskning kommer insikten att berättaren hela tiden varit den aktiva parten i det trasiga förhållandet. Mycket i Myggor och tigrar kan läsas enligt parametern ’manliga maktspel’, men den centrala mannens ’brott’ är den här gången på sin höjd kluvenhet, velighet. I den rikssvenska receptionen gick många här på autopilot och missade en viktig bekännelse. Att handskas taffligt med en annans blödande hjärta – och sitt eget – är inte riktigt samma sak som att intrigera. Noga läst är de två trådarna till och med tydligare åtskilda än hos Strindberg, i en annan dåres försvarstal.