Finland, Sverige och den kinesiska ekonomins framtidsutsikter

Den 9 juni ordnades på Hanaholmen ett seminarium kring den kinesiska ekonomin, dess framtidsutsikter samt hur utvecklingen kan tänkas påverka Finland och Sverige: Rubriken för seminariet var Chinese Capitalism Today and Tomorrow. Seminariet ordnades i anknytning till märkesåret för 1809. Även EU:s ekonomiska och politiska relationer till Kina berördes. Seminariet bjöd på inlägg både av praktiker med konkret erfarenhet från den kinesiska marknaden och av forskare som länge studerat Kina, dess ekonomiska utveckling och dess tillväxtmodell.

Att ha temat Kina för ett seminarium i anledning av märkesåret för 1809 förefaller kanske vid första anblicken förvånande, men vid närmare betraktande inte alls osökt: Sverige och Finland är små öppna ekonomier som varit mycket beroende av den globala utvecklingen. Det ekonomiska utbytet med denna region har ökat kraftigt under de senaste decennierna. Sverige och Finland har, liksom Kina, dessutom varit goda exempel på globaliseringens ”vinnare”, länder som har lyckats utnyttja de fördelar den globala arbetsfördelningen fört med sig.

Hur ser experterna då på Kinas framtid? Och hur påverkar utvecklingen de euroepiska länderna? Och vilka risker, utmaningar och möjligheter står de finska och svenska företagen inför på den kinesiska marknaden? De diskussioner som fördes blir speciellt intressanta att analysera nu ett halvt år senare, mot bakgrunden av den senaste tidens ekonomiska kris. 

En normal utvecklingsfas?

Att prognostisera framtiden är, som känt, vanskligt. Även om vi idag vet ganska mycket om de centrala orsakerna bakom ekonomisk tillväxt, vet vi också att det inte finns några enkla, allmängiltiga ”recept” eller ”schabloner” för att befrämja Nya Argus 1/2009 den ekonomiska utvecklingen i olika kulturer eller under olika faser av utvecklingen. Den institutionella, historiska, politiska och ekonomiska kontexten påverkar hur länder förmår uppnå och upprätthålla den positiva och självförstärkande, men samtidigt känsliga, process som ekonomisk tillväxt innebär.

Om man gör en ”metaläsning” av framförandena på seminariet är det tydligt att Kina idag kan behandlas mera nyktert och nyanserat än för, säg, fem år sedan. Då förekom någon form av eufori inför Kina och dess utveckling, samtidigt som man såg hotbilder och uttalade domedagsprofetior för de västerländska industrialiserade samhällena, speciellt de europeiska. Den mera balanserade synen på den kinesiska utvecklingen uttrycks bra av Börje Ljunggren, Sveriges tidigare ambassadör till Kina, i boken Kina – vår tids drama: ”Kinas utveckling är ingen myt och inget mirakel längre, det är ett faktum” (s.339). Kina är varken på förhand utdömt att implodera, eller, alternativt, att obönhörligt ta över som den ledande ekonomin i världen. Inte heller ska de europeiska ländernas framtidsutsikter utdömas på förhand.

För en ekonomhistoriker är dessa insikter inte förvånande. Den kinesiska utvecklingen är till sin effekt och omfattning unik: redan landets storlek medför att effekten på den globala ekonomin är enorm. Att Kina inom några decennier kan överta rollen som den största ekonomin i världen är sannolikt, enbart som en följd av landets storlek. Men från detta faktum är det ännu en lång väg till att landet skulle höra till de rikaste i världen mätt med BNP per capita. Som en parentes bör man kanske även påpeka att experterna är överens om att Kinas BNP-siffror inte ska ses som fullt jämförbara med OECD-ländernas. De kinesiska siffrorna manipuleras medvetet i politiskt  syfte, samtidigt som statistikföringen också är klart sämre än i OECD-länderna.

Andra aspekter av den kinesiska utvecklingen är emellertid mindre unika ur ett ekonomisk-historiskt perspektiv. Den ekonomiska modell som Kina har följt har varit typisk för många sent industrialiserade länder. En viktig faktor bakom tillväxtundret är den ofantliga reserv av billig arbetskraft som landet har. Exploatering av en reserv av billig arbetskraft har varit typiskt för de flesta länder i den s.k. catching up-fasen. Det är bara storleken på reserven som är unik. Upprätthållandet av en hög investeringsgrad i syfte att befrämja industrialiseringen, ofta med relativt omfattande statlig inblandning, är också en modell som många efterföljare tillämpat, däribland Finland under decennierna efter kriget. Även aktiva moderniseringssträvanden i kombination med en god portion ekonomisk nationalism är typiska utvecklingsstrategier bland sent industrialiserade länder. En dylik utvecklingsmodell utstakades bl.a. av Alexander Gerschenkron i hans klassiska bok Economic backwardness in historical perspective från 1962. Det är alltså egentligen bara fenomenets omfattning som är unikt.

Efterföljarna kopierar dessutom gärna och målmedvetet utländsk teknologi, know-how och institutionella modeller. En sådan politik leder emellertid inte nödvändigtvis till innovationer och teknologiska framsteg. Professor Gordon Redding från ansedda INSEAD förutspådde att Kina länge kommer att vara beroende av de ledande industriländernas teknologi och vetenskapliga försprång. Kina kommer inte inom en överskådlig framtid att bli en teknologisk ledare.

Miljön och demografin – allvarliga hotbilder

Även om angreppssätten och synvinklarna varierade i presentationerna, fanns det vissa teman och frågor som alla föredragshållare var relativt ense om. T.ex. oron inför de växande miljöproblemen i Kina, den problematiska demografiska strukturen, med en snabbt åldrande befolkning och en förvrängd könsfördelning, och den ekonomiska obalansen mellan olika regioner var gemensamma teman i alla inlägg. Obalansen kan leda till missnöje och växande separatism, med oroligheter, politisk instabilitet och regionala schismer som följd. Och det är inte nödvändigt vis i de fattiga områdena missnöjet kan tänkas växa, utan även de mera ekonomiskt framgångsrika regionerna kan utgöra en grogrund för oroligheter, t.ex. om den centrala regeringen inte tillräckligt snabbt förmår anpassa politiken så att den stöder den ekonomiska utvecklingen.

Missnöjet och interna problem kan också leda till en spirande nationalism och protektionism i Kina, vilket påverkar Europa. Direktör Mauro Petriccione vid EU:s generaldirektorat för extern handel såg visserligen inte detta som något överhängande hot, men om t.ex. centralmakten i Kina inte lyckas fortsätta med reformpolitiken, eller den internationella ekonomin stagnerar märkbart – en fråga som kan aktualiseras nu under krisen – kan landet tillgripa olika åtgärder för att lugna missnöjet inom landet.

Föredragshållarna oroade sig också för den politiska utvecklingen, även om de flesta var försiktiga med att diskutera politiska framtidsvisioner, eftersom den i ett land som Kina är svår att förutspå. Å andra sidan står den otvivelaktigt i nära samband med de ekonomiska utsikterna, och kan därför inte negligeras. Här skulle en mera djupgående analys ha varit på sin plats.

Ett annat genomgående tema var en insikt att de europeiska ekonomierna och de europeiska företagen bara har att vinna på en god ekonomisk tillväxt i Kina. Den kinesiska marknaden är enorm och bjuder på en ofattbar potential för företag i små länder. Det är lätt att hitta paralleller också till detta i historien. Perioder av växande globalt ekonomiskt utbyte har i regel också inneburit ekonomiskt gynnsamma perioder. Detta kan belysas av perioden från sent 1800-tal fram till första världskriget, under den klassiska guldstandarden. Perioder av snabb tillväxt och global omfördelning, har emellertid samtidigt inneburit perioder av omfattande strukturella förändringar, med sociala och politiska spänningar som följd. Det är alltså inte alltid för gemene man enkelt att se utvecklingen som något positivt. Frågor om orsaker och verkan är också här delvis oklara.

Tilliten – en kinesisk akilleshäl

En stor del av föredragen fokuserade på frågor kring det kinesiska systemet och de lagar, regelverk och informella spelregler som berör den ekonomiska aktiviteten – det som ekonomer vanligen kallar för institutioner – samt på  hur bra den institutionella modellen kan tänkas stödja den fortsatta ekonomiska utvecklingen i Kina. Professor Redding framhöll att de omfattande juridiska och andra institutionella reformerna klart har underlättat företagarverksamhet och lockat utländska företag till den kinesiska marknaden. Doktor Pekka Sutela, känd Rysslandsexpert vid Finlands Bank, betonade att det kinesiska systemet är stabilare än det ryska, medan de ekonomiska reformer som genomförts i Kina bättre stött den ekonomiska utvecklingen och övergången till ett mer marknadsbaserat system.

En kraftig rationalisering av den statliga sektorn till förmån för den privata och en massiv decentralisering av den ekonomiska makten och beslutsfattandet till regionerna (beskattning, finansiering etc.) har stött utvecklingen, även om partiet ännu strikt kontrollerar den ekonomiska politiken. Den kinesiska ekonomin karaktäriseras idag, enligt Redding, av en lokal korporatism: de lokala myndigheterna jobbar aktivt för ekonomisk utveckling i regionen och nätverken mellan lokala företagare och myndigheter är intima. Detta har bidragit till en relativt smidig allokering av tidigare kollektivt ägda resurser och finansiellt kapital till lokala privata aktörer.

Men det finns orosmoment. Även om den aktiva reformpolitik som centralmakten har idkat under de senaste decennierna varit steg i rätt riktning, framhöll Sutela och Redding att de största problemen i den kinesiska ekonomin ligger just i det institutionella systemet, som ligger djupt inbäddat i den kinesiska traditionen och kulturen. Det främsta problemet är en djuprotad brist i tillliten till formella institutioner. Inom ekonomisk och samhällsvetenskaplig diskurs är tillit (trust, luottamus) liksom socialt kapital, ett begrepp som är mycket på tapeten. Tillit är viktigt även ur ekonomisk synvinkel, eftersom det minskar de s.k. transaktionskostnaderna. Mycket inom ekonomin baserar sig på att det finns tillit mellan individer, men för att en modern, utvecklad markandsekonomi ska fungera bör den också basera sig på tillit till formella institutioner och till systemet. Tilliten till ett marknadsbaserat systemet och till reformpolitiken är en av de stora utmaningarna i Kina, där det ännu är familjer, klaner och det lokala ledarskapet och nätverken som har en framträdande betydelse. Kinas utveckling baserar sig ännu i hög grad på personlig tillit. Både Redding och Sutela bedömde att detta kan utgöra ett hinder för att marknadsekonomin ska kunna fungera effektivt.

Redding framhöll även ett annat problem, nämligen traditionen med en central ledargestalt, en s.k. lao ban, till vilken all makt i organisationerna koncentreras och bristen på ett professionellt ledarskap. Decentralisering och delegering av makt och ansvar hänger intimt ihop med frågan om tillit och i avsaknad av tillit till systemet och de formella institutionerna tyr man sig till en stark ledare. Framväxten av professionella företagsledare och av stora formella organisationer med klara rutiner och procedurer har i de västerländska industrialiserade länderna utgjort en viktig förutsättning för den ekonomiska utvecklingen. Detta har möjliggjort att man kunnat effektivera och systematisera arbetet och organisationerna, men kräver att tilliten till systemet och institutionerna är stark.

Koncentrationen av makten till den högsta ledningen försämrar också samarbetet mellan olika avdelningar och resultatenheter, medan de underlydandes expertis inte utnyttjas till fullo. Men, som bl.a. Pekka Lundmark, VD för Konecranes, påpekade är ledarskapsproblem och kvalitetstänkandet något man kan råda bot på. Kineserna är faktiskt inte konstigare än andra.

Kärnfrågor för ”oss” och ”dem”

Vad betyder detta då för oss – och för kineserna? Vem ”vi” och ”de” nu sedan är i en global värld. Pekka Sutela betonade att en av de största utmaningarna för Europa och USA är att acceptera att tyngdpunkten förflyttas från ”den gamla världen” (USA inkluderat) till nya områden. Det är svårt för oss. Även Esko Aho lyfte i sin sammanfattning fram frågan att vi går mot en (ekonomiskt) multipolär värld. Vi ska inte se denna tyngdpunktsförskjutning som någonting som är bort från oss i Europa, men nog som ett tecken på en ny balans.

Flera av föredragshållarna framhöll att vi i västvärlden ofta önskar stå som någon form av modell för en effektiv kapitalism och för social rättvisa. Enligt Sutela kan vi i viss mån också stå modell, men vi bör inte försöka implementera västerländska modeller och system direkt, eftersom dessa inte nödvändigt passar in i den institutionella kontexten. Det är visserligen tydligt att flera asiatiska länder visar ett intresse just  för den nordiska modellen. Redding framhöll att västländerna kan stå som modell för Kina för att lösa frågan om hur de kinesiska aktörerna kan anpassa sig till en övergång från en småskalig, löst organiserad ekonomi, till det komplexa opersonliga, formella systemet en högt industrialiserad markandsekonomi är.

Enligt Petriccioni kan EU också ha en betydelse för att stödja den kinesiska utvecklingen mot större öppenhet och för att bättre integrera landet i det internationella ekonomiska samarbetet. Att betona ömsesidighet – reciprocitet – i handelspolitiken är det bästa sättet att få Kina att jobba på lika villkor. Detta sammanfaller faktiskt med Sutelas och Reddings diskussion om tillit – denna gång en fråga om tillit mellan olika politiska och ekonomiska system och mellan olika länder.

Alla var dock slutligen ense om att den stora frågan med tanke på Kinas framtid är hur dynamisk och flexibel centralmakten är i reformpolitiken, samt hur ”plastisk” den kinesiska ideologin är för att kunna acceptera en ekonomisk politik som ju i princip är oförenlig med en kommunistisk ideologi. Hittills har emellertid ideologin visat sig ytterst tänjbar.

Seminariet i belysning av den ekonomiska krisen

Den ovanstående texten skrevs i huvudsak i somras. Efter detta har det globala ekonomiska läget svängt. De frågor som behandlades på seminariet gällde främst strukturella och långsiktiga utvecklingsscenarier och därför har de grundläggande argumenten inte förändrats. Men krisen sätter problemen och frågeställningarna i en ny belysning. Alla prognoser pekar nämligen på att Kina också drabbats allvarligt av krisen. Tillväxtsiffrorna förutspås bli avsevärt lägre under de kommande åren än de varit under de senaste 15 åren; c. 6–7% under de kommande åren. Visserligen är de ännu skyhöga siffror jämfört med dem som prognostiseras för länderna i EU eller för USA. Men dessa siffror innebär en tillväxttakt på en mycket lägre nivå än hittills. Eftersom Kinas utveckling baserat sig på ett ständigt växande utbud i arbetskraften, har det uppskattas att landet måste upprätthålla en tillväxt kring 8 % per år för att sysselsätta den växande skara som träder in på arbetsmarknaden. Det är en mycket högre tillväxttakt än vi i västländerna behöver uppnå för att upprätthälla sysselsättningen. Detta är priset för den extensiva tillväxtmodellen man tillämpat i Kina. Nu om någonsin testas det kinesiska systemets bärkraft.

Det som gör situationen oroande för den globala ekonomin är att landet på senare tid blivit en maktfaktor i den internationella ekonomin, inte minst för att den kinesiska centralmakten under många år varit beredd att finansiera underskottet i den amerikanska ekonomin. USA har länge kämpat med ett stort bytesbalansunderskott, medan Kina kontinuerligt uppvisat ett stort överskott. Landet har alltså samlat på sig en enorm valutareserv. Denna valutareserv har i stor utsträckning placerats i amerikanska statspapper. Det möjliggjorde för det första att den ohållbara utvecklingen i USA kunde fortgå länge. För det andra har Kinas ständiga överskott, med påföljande ackumulering av en stor valutareserv, gjort att landet anklagas för att ha haft en kontraktiv inverkan på den internationella ekonomin.

På lång sikt är det i alla fall positivt om det finns flera andra starka ekonomiska centra, som kan fungera som den sista ”räddningsplankan” vid finansiella kriser. EU kanske har strävat att (åter)börda denna roll till Europa, men är för tillfället själv i en för djup kris och kanske för splittrat, för att kunna fungera som en enhetlig ekonomisk motpol till USA och som en krisreserv. Denna roll kan Kina kanske få i framtiden, naturligtvis förutsatt att landet klarar sig hyfsat ur krisen. Å andra sidan är det inte alls säkert att Kina vill fungera som en ”räddare i nöden” i framtiden, utan i stället utnyttjar sin ställning i politiska syften. Den pågående krisen har nämligen redan lett till en skarpare ordväxling mellan USA och Kina. Kriser tenderar att accentuera konflikter då nationalistiska röster höjs. Kinas valuta har länge ansetts som konstgjort undervärderad – ett faktum som varit en nagel i ögat på USA. Just nu hörs det allt högljuddare protester från USA mot denna ”manipulation”. Kineserna svarar på dessa anklagelser med att tala om ”gangsterlogik” (se t.ex. Economist 24.1.2009). Trätor av detta slag är kanske inte riktigt vad den globala ekonomin behöver just nu.

Susanna Fellman