En brevväxling

Schildt och von Wright

Erik Kruskopf stötte för ett par år sedan på Georg
Henrik von Wrights korrespondens i National-
bibliotekets handskriftsarkiv, och fann där ”en
försvarlig bunt brev skrivna av Göran Schildt”.
”Då motpartens brev till stora delar fanns be-
varade i Göran Schildts arkiv […] vaknade hos
Christine och Göran Schildts stiftelse tanken på
att utge hela denna korrespondens i tryck”. Detta
för att citera redaktören fil.dr Erik Kruskopf i
förordet till brevsamlingen En livslång vänskap.
Tack vare Kruskopfs redigering och utmärkta
kommenterande avsnitt har resultatet blivit en
spännande bok.

Göran Schildt, född 1917, är författare och
kulturjournalist, och konsthistoriker och littera-
turvetare fokuserad på den psykologiska basen
för konstnärligt skapande. Han intresserade sig
tidigt för fransk och italiensk kultur; genast efter
avlagd studentexamen 1934 tillbringade han ett
år med studier i Frankrike. Georg Henrik von
Wright (1916-2003) är en av 1900-talets verk-
ligt betydande filosofer, en tänkare med sällsynt
integritet. Inom Norden är han dessutom bekant
som kulturskribent och samhällskritiker, fram-
för allt som kritiker av vår tids blinda utveck-
lingsoptimism.

Samlingen omfattar drygt 200 brev, växlande
från korta meddelanden om praktiska angelä-
genheter till långa försök att för sig själv och för
motparten klarlägga nya idéer och planer. Här är
det inte fråga om en samling essäliknande brev
mellan två etablerade litteratörer som skriver
med tanke på att åstadkomma en gemensam bok.
Sådana böcker är värdefulla, men här är det nå-
got annat; ibland några rader i största hast, andra
gånger två vänner som söker stöd och hjälp, ofta
av den enda person för vilken de kan anförtro sin
sorg och depression, eller sina vildaste drömmar
och tankesprång. Gång på gång upprepar vän-
nerna – som vanligen bor på skilda orter, till ex-
empel Stockholm-Helsingfors eller Cambridge-
Italien – att ett längre samtal på tu man hand nu
vore absolut nödvändigt, inte därför att saken
gäller det mest privata, utan därför att den gäller
den europeiska kulturens sanna väsen, eller ”den
modärna människans innersta tomrum”.

Brevsamlingen är oerhört innehållsrik. Här
ska jag närmare behandla bara två fragment, ett
från åren 1937–38, och ett annat från den period
Kruskopf kallar ”Avgörande år: 1946–1950”; då
skapade sig Schildt en position som europeisk
konst- och kulturskribent genom att både på
svenska och franska ge ut två ännu idag läsvär-
da böcker, den ena om André Gide, den andra
om Paul Cézanne, båda på svenska 1946. Vid
samma tid breddade von Wright sina filosofiska
intressen från en ganska specialiserad, mot ex-
akt naturvetenskap orienterad språkanalys, till
moralfilosofi och allmänna kulturhistoriska frå-
gor. Brevkontakten fortsatte till 2001, och i de
sista breven kommenterar vännerna, delvis gan-
ska kritiskt, varandras självbiografier, Schildts
Lånade vingar 1995, och von Wrights Mitt liv
som jag minns det 2001.

Georg Henrik och Göran blev bekanta någon
gång under läsåret 1935-1936, vid ett av Fre-
dagssällskapets möten (sällskapet hade nyligen
grundats av Hans Ruin). Så inleddes en tidvis
exalterad vänskap mellan två i hög grad olika
temperament. Georg Henrik var en i sociala sam-
manhang tämligen försiktig person, medan Göran
alltid varit redo att kasta sig in vågade projekt,
vare sig det gällt seglatser eller kärlek. Förenk-
lat kan man säga såhär om vännernas mänsko-
syn: för Georg Henrik styrs mänskan av tanke och
förnuft, för Göran av känsla och drift. Tack vare
vänskapen och brevkontakten kom de att
närma sig varandra, också intellektuellt.

De första breven i samlingen skrevs under
vännernas resa till Italien och Österrike somma-
ren 1937 (tyvärr saknas många av Georg Hen-
riks brev från denna period, vilket gör att läsaren
måste ta sig genom några sidor innan det blir rik-
tigt intressant). Resan, som kom att bli själva ba-
sen för deras livslånga vänskap, startade 6 april
1937, ett datum som det regelbundet refereras
till i brevväxlingen. Ett annat ”heligt” datum är
Georg Henriks 21-årsdag den 14 juni som fira-
des på toppen av vulkanen Etna. Brevväxlingen
betingades av att resenärerna delvis reste skilda
vägar, och endel av Görans brev blev extra långa
på grund av hans intensiva romans med den 18-
åriga skomakardottern Assunta Andreucetti i
San Gimignano nära Florens (ett helt kapitel i
Lånade vingar ägnas den slutligen mycket tra-
giska bekantskapen med Assunta).

Ett utdrag ur Görans brev från Rom 3 juli 1937
illustrerar hans vid den tiden något självupptag-
na stil när det gäller vackra flickor: ”nästa ons-
dag skall jag träffa Assunta ännu en sista gång
i hägnet av Madonnan i Pancoli, 3 km utanför
staden. In får jag inte komma så att inte pappan
får höra om min närvaro. Så skall jag alltså ännu
en gång få se den underbara staden, men bara
från fjärran som en hägrande siluett. In får jag
inte komma liksom Moses inte fick komma in
i det förlovade landet. Mycket smärta kommer
väl detta sammanträffande att ge, men sådant
får man inte fråga efter. Kärleken är ett impe-
rativ ovan allt förnuft. Så vill den slita upp alla
läkta sår utan förbarmande. Sedan kommer jag
hemåt till min segelbåt, till ”Vita Nuova” som
jag mycket börjat längta efter.”

Och ett annat brev av Göran, nu från Milano
den 9 juli:

”Jag kommer just från posten där jag fann ditt
brev från Wien. Det gav mig starkare än kanske
någonsin känslan av att ha en vän i dig. Och mer
än förr kände jag mig ovärdig denna din väns-
kap. Främst på grund av en väldig intellektuell
nivåskillnad. Du står alltid på höjden och håller
alltid de stora linjerna och ljuset klara. Med mig
är det sannerligen annorlunda.”

Brevet illustrerar den vördsamma attityd Gö-
ran ofta ger uttryck för. Det framgår tydligt i bre-
ven att Göran hela livet varit starkt beroende av
Georg Henriks vänskap och godkännande. Det
är begripligt att Georg Henrik fick något av en
fadersroll med tanke på att Göran var bara åtta
år gammal när hans far Runar Schildt tog sitt liv
år 1925.

I mars 1940, under vinterkrigets nästsista dag,
sårades Göran svårt i underlivet. Han klarade sig
med livet i behåll och besparades fronttjänst un-
der fortsättningskriget, men under hela 40-talet
led han av återkommande infektioner. Slutgil-
tigt räddad till livet blev han först i och med att
penicillin och andra antibiotika nådde Norden i
slutet at 40-talet. Jag citerar Görans brev från
Stockholm 31 mars 1950: ”Det såg lite mörkt ut
med mina resplaner ty jag insjuknade i en rätt
svår lunginflammation för c:a två veckor sedan,
men de modärna undermedicinerna har miraku-
löst återställt mig och jag har just idag fått till-
stånd av läkarna att sitta uppe en timme.” Det
är i dessa små glimtar av vardagens realiteter vi
flyttas tillbaka till stämningarna efter kriget.

Göran har alltid levat medveten om sin fars
och farfars svåra depressioner, men breven ger
intrycket att han själv, trots tillfälliga depressiva
skov, visat en otrolig optimism och livsvilja. I
början av sitt vuxna liv hade han säkert ett bra
stöd av vännen Georg Henrik, men också av
uppoffrande kvinnor, framför allt modern och
blivande hustrun Mona Morales. Schildts bok
Tvivlets gåva skildrar hur han klarade sig ef-
ter krigsskadan: ”Under min ett och ett halvt år
långa vistelse på krigssjukhuset gällde det till en
början om jag överhuvud skulle överleva, och
sedan hur pass invalidiserad jag skulle bli efter
de många kirurgiska ingreppen. Mamma kom
varje dag den långa vägen med spårvagn till
Diakonissanstalten för att stöda mig genom att
i timmar massera mitt huvud och läsa högt för
mig, bland annat hela Marcel Prousts mastodon-
tiska roman i sexton volymer på franska.”

Stegvis återvänder krafterna. År 1941 gifter
sig Göran med Monica Morales, och Georg
Henrik med Elisabeth, ”en trevlig fröken von
Troil” för att citera Mitt liv som jag minns det.
Särskilt mycket plats får det inte i korresponden-
sen; jag citerar Görans brev från Stockholm den
20 juni 1941: ”Hoppas du ursäktar att jag inte
telegraferade till ditt bröllop. Det berodde på att
jag var på landet och inte visste datum. Du fick
väl telegrammet till doktorsdisputationen hop-
pas jag. Tack för ditt och Elisabeths telegram till
mitt bröllop”.

Göran och Mona tillbringade för det mesta
krigsvintrarna i Stockholm där Göran arbetade
på sina böcker om André Gide och Cézanne,
och översatte Gides Om icke vetekornet dör till
svenska. I förordet till ”Vetekornet” tycker jag
mig ana översättarens stora inlevelse i och per-
sonifiering med Gides ärlighetskrav; viktigast är
ärligheten mot dig själv. Samtidigt började Göran
planera en doktorsavhandling vid Helsingfors
universitet, och en stor del av korrespondensen
handlar om detta. Georg Henrik var outtröttlig i
sin omsorg när det gällde att informera om det
akademiska arbetets krumelurer. Men han var
också förbluffande öppenhjärtig i sin kritik.

Görans brev från Stockholm 7 oktober 1946:
”Häromdagen slog det mig plötsligt en tanke:
Varför inte utnyttja Cézanne-boken som dok-
torsavhandling?”

Georg Henrik 13 oktober: ”Vidare besluter
sektionen om Dina vitsord i två ämnen för li-
centiatexamen. I teoretisk filosofi kan du kanske
få lubenter approbatur, om Kaila är välvillig (an-
nars approbatur). I konsthistoria får Du i bästa
fall laudatur.

Georg Henrik 3 december: ”Fick Cézanne-bo-
ken onsdag kväll och har använt fyra dagar till
att sluka den. Den är lika intellektuellt stimule-
rande, som allt vad Du skriver. Liksom Gide-
studien är den inte bara utomordentligt lärorik
om sitt objekt, utan den öppnar kulturfilosofiska
perspektiv av enorm utsträckning. Jag hoppas
den skall röna åtminstone en del av det erkän-
nande, som jag är säker på att den är värd.

Kan boken framläggas som doktorsavhand-
ling? Jag är mycket förbryllad av frågan. Utan
tvivel har arbetet i sin nuvarande gestalt en
mycket litet ”vetenskaplig” uppläggning.”

Och så fortsatte det med täta frågor och svar,
och när Göran insett att en avhandling måste
styrka sina påståenden med noggranna käll-
citat, och efter att han den 4 december suckat:
”har inte fått noterna färdiga förr, då det varit
ett formligt detektivarbete att uppleta källorna
ur vilka jag öst”, ordnade sig allt förbluffande
snabbt, och redan 22 februari 1947 disputerade
Göran Schildt för doktorsgrad i auditorium XII i
universitetets huvudbyggnad.

Samtidigt med korrespondensen runt Görans
avhandling, och ibland i samma brev, skildras
ett intressant intellektuellt möte; först får vi veta
hur kontakten mellan Göran och hans ungdoms-
kärlek Baby Ramsay ledde till att Georg Hen-
rik mötte den brasilianske diplomaten Mario de
Mello. Detta möte skildras också i Mitt liv som
jag minns det, men brev ger naturligt nog en
annan kontakt med verkligheten än memoarer
skrivna ett halvsekel senare.

Avsnittet i memoarerna heter för övrigt ”Med
Nya Argusögon”. Georg Henrik mötte nämligen
Mario år 1946, samma år han valdes in i redak-
tionen för Nya Argus, och kontakten med Mario
var tydligen helt avgörande för en rad artiklar
som Georg Henrik skrev för tidskriften. Av de
527 texter som upptas i hans bibliografi, är fak-
tiskt hela 45 publicerade i Nya Argus.

Det hela började med Görans brev från Stock-
holm 1 september 1946: ”Bliv inte förvånad om
Baby Ramsay Waltzel ringer upp er och bjuder
er på middag till henne och hennes blivande man
Mario de Mello.”

Georg Henrik 15 december 1946: ”Häromda-
gen ringde Din brasilianske vän upp och bjöd
Elisabeth och mig på en splendid middag i sitt
och Baby Ramsays hem i Munksnäs. Jag måste
medge, att min förhandsinställning till den hy-
gieniske mannen, som läste Kierkegaard, var
litet skeptisk. Men verkligheten justerade min
bild; jag tyckte Mr. de Mello var en riktigt in-
tressant bekantskap, hans kunskapstörst och
vördnad för europeiska bildningsideal var nästan
gripande. Dessutom är han säkert intelligent och
synes mig ha en god smak. Att han naturligtvis
hyser ett djupt förakt för det slag av filosofiska
analyser, som jag försökt mig på, förändrar inte
nämnvärt detta faktum. – Baby Ramsay var för-
tjusande.”

I Mitt liv som jag minns det säger Georg Hen-
rik om Mario: ”När vi lärde känna varandra var
han lidelsefullt upptagen av Werner Jaegers mo-
numentala Paidea om den grekiska människans
tillblivelse. Han övertalade mig att läsa den”,
och redan 22 december 1946 skriver Georg Hen-
rik till Göran: ”Glömde att säga, att jag håller på
med världens intressantaste arbete: Werner Jae-
ger, Paidea, The Ideals of Greek Culture I-III, det
sannolikt bästa som någonsin skrivits om antik
livssyn” (begreppet Paideia står för uppfostran
och utbildningsideal i det antika Grekland).

Ett år senare, 8 december 1947, skriver Georg
Henrik från Helsingfors:


Den breddning av intressen Georg Henrik här
talar om illustreras av steget från ungdomsboken
Den logiska empirismen 1943 till Tanke och för-
kunnelse 1955.

I Mitt liv som jag minns det sammanfattar Georg
Henrik, apropå sin läsning av Kierkegaard, Nietzsche, Pascal och Dostojevskij, det han lärt sig av Mario:
”jag hade närmat mig dem utifrån, som litteratur
och inte som integrerade i mitt eget tankearbete […]
Tack vare Mario lärde jag mig inse att deras tänkande
berörde mina egna försök att förstå den värld där jag
fötts att leva. De blev omistliga delar av mitt eget liv.”

Referenser

Kruskopf, Erik 2008: En livslång vänskap. Brevväxlingen mellan Göran Schildt och Georg Henrik von Wright,Ekenäs: Christine och Göran Schildts stiftelse. Utskriften av de till stor del handskrivna breven har gjorts av Jennifer Dahlbäck.

Schildt, Göran 1995: Lånade vingar. Ungdomsminnen, Helsingfors: Söderströms.

Schildt, Göran 2000: Tvivlets gåva eller Förflugna tankar om Guds död och en försvunnen far. Helsingfors: Söderströms.

Wright, Georg Henrik von 1943: Den logiska empirismen. En huvudriktning i modern filosofi. Helsingfors: Söderströms.

Wright, Georg Henrik von 1955: Tanke och förkunnelse. Helsingfors: Söderströms.

Wright, Georg Henrik von 2001: Mitt liv som jag minns det. Uddevalla: Albert Bonniers.