Mellan exotism och elitism
–
svenskt i finska TV-nyheter
För
att svenskan ska
vara ett levande och starkt språk i Finland behövs
målmedvetet arbete. Frågan påverkas
också av de
värderingar och attityder som råder i
samhället –
allas, såväl de finsk- som de
svenskspråkigas
attityder.
(Tarja Halonen 6.11.08)
Då man bläddrar i de internationella vetenskapliga
tidskrifterna kring nyhetsförmedling, journalistik eller film
– exempelvis
The
Harvard International Journal of
Press/Politics
eller
International Communication Gazette –
slås
man av hur
aktuellt det är att diskutera olika slags representationer av
t.ex. folk och klass inom fiktion och spelfilm. Inom forskningen kring
TV-nyheter och aktualiteter diskuteras frågor om vems nyheter
som
visas och i någon mån också nyhetsmedias
roll i
nationsbyggnadsprocesser. Däremot diskuteras inte
värderingar
och diskursiva sammanhang i nyhetsinslagen. Forskning kring hur man
inkluderar eller exkluderar olika slags minoritetsgrupper i
samhället genom nyhets- och aktualitetsprogram verkar inte
varit
aktuellt under de senaste åren, åtminstone inte i
en
anglosaxisk forskningstradition.
För oss svenskspråkiga i Finland är det
här ett
aktuellt tema. Det finns en hel del både medvetna och
ofrivilliga
effekter av TV:s nyhetsförmedling, kombinationen av text och
bild
kan ge sorglustiga effekter, liksom själva urvalet av nyheter
som
tangerar det svenska i Finland.
Den 1.1.1958 inledde Finlands television regelbundna
TV-sändningar. Sändningarna fylldes med nationellt
uppbyggligt symbolgods: presidentens nyårstal till hela
nationen,
nyheter och direktsända idrottsevenemang. Public service,
inhemsk
kultur och nyttig kunskap blandades till en folkbildande helhet
–
underhållning, och särskilt importerade program,
sågs
som ett nödvändigt ont. Den röda Repo-radion
skakade om
basen för det nationella, men också den
socialistiska
Rundradion var strängt taget nationsbyggande.
Under 1970- och 1980-talen minskade den offentliga nationella diskursen
i betydelse, tanken på medias roll i en
nationsbyggnadsprocess
dog sakta ut. Härefter fick vi en kommersiell revolution
–
först på radiosidan, sedan genom satellit- och
kabelsändningar även på TV. Rundradion KOM
blev i
kläm mellan sitt public service-uppdrag och kraven
på
höga tittarsiffror, vilket i sig gjorde uppdraget otydligt.
Konkurrensen om tittare, kravet på underhållning
och ett
otydligt uppdrag följdes av att de svenska programmen stegvis
försvann från de nationella kanalerna, en process
som
inleddes i en debatt kring 1980 och som blev verklighet åren
efter ATT det den svenskspråkiga kanalen FST började
produceras 2001.
Under de decennier då Rundradion framhävde sitt
nationella
uppdrag innebar det att tittare och lyssnare skulle delges en enhetlig
uppfattning om nationen, en uppfattning där det svenska
åtminstone i princip inordnades. I den nya medieverkligheten
under 1980- och 1990-talen blev detta nationella bildningsprojekt
först dunkelt och därefter ointressant. De medvetna
nationsbyggande tendenserna ersattes av en kommersialiserad bild
där den nationella retoriken inte längre syftade till
ett
nationsbygge utan uppenbarligen användes på andra
sätt
– för att skapa intresse för program,
för att
länka nyheter till en vardagsverklighet eller som ren
underhållning. Detta påverkade naturligtvis bilden
av
Finland, men också den bild av språkgrupperna i
landet som
förmedlades. Det svenska gick från att ha varit en
integrerad men konfliktfylld del av Finland till en marginaliserad
position där de finlandssvenska inslagen i första
hand blivit
något exotiskt – exempelvis i form av
skärgårdsbilder och österbottniska
snuskampanjer.
Vi kan se de utvecklingstendenser som pågått sedan
den
dominerande nationella diskursen upplöstes, genom att fokusera
på TV:s nyhets- och aktualitetsprogram. Den
"dokumentära"
representationen av nation och språkgrupp visar
något om de
faktorer som påverkar den pågående
utvecklingen inom
medielandskapet. Man kan fråga sig hur ett fåtal
finlandssvenskar kan bibehålla både gemenskap och
synlighet
i ett allt kraftigare mediebrus?
Frågan om representationer är ingående
behandlad i
internationell forskning – ett forskningsläge som
här
endast antyds genom tre exempel. Forskarna Jörn
Rüsen, John
O’Connor och David Ludvigsson har på ett likartat
sätt
delat in representationer på tre nivåer, som
kortfattat kan
ses ett kunskapsinriktat eller kognitivt plan, ett subjektivt/moraliskt
som också kan kallas politiskt plan samt ett estetiskt plan.
Jag
förbigår här medvetet
nyhetsförmedlingen kring
"pakkoruotsi" – tvångssvenskan – som jag
uppfattar
som ett specifikt problem, trots att nyhetsförmedlingen i sig
bidrog till att upprätthålla en bild av "det svenska
förtrycket". Det TV tog upp var klart beroende av
diskussionens
huvudfåra i andra medier.
På en kognitiv nivå kan vi se det urval av fakta,
händelser och bakgrundskunskap som journalisten
väljer att
presentera. Trots att de fakta som presenteras i sig kan anses
objektiva är urvalet ett resultat av just ett val. Urvalet
påverkar också den bild tittaren får av
det
behandlade temat. Under det senaste decenniet har den
språkliga
diskursen i finska nyhetssändningar lyfts fram i
frågor om
fiske, om snus och om höginkomsttagare som Mikael Lilius.
Fisket har behandlats i relation till EU, till fiskekvoter och
konkurrens om laxfisket med fiskare i norr och relaterat till
sälskador. Språkfrågan har i alla dessa
fall skjutits
i bakgrunden men ändå varit uppenbar för
alla som
närmare följt sändningarna. Kampen mellan
å ena
sidan åländska och åboländska
fiskare och å
andra sidan turismföretagarna vid de nordfinländska
älvarna och yrkesfiskare i norr gjordes i
nyhetssändningarna
inte explicit till en språkfråga. Detta var ett
sympatiskt
drag hos TV-journalisterna. Frågan gjordes rent
faktamässigt
till en fråga om hur en vandrande naturresurs skulle
beskattas
rättvist av fiskarna längs hela kusten.
Björn Wahlroos och Mikael Lilius har under det senaste
decenniet
flitigt valsat runt i media, inte minst relaterade till rikedom och
optionsprogram. I dessa sammanhang har t.ex. dessa herrars
herrgård, segelbåt, umgänge med
kungligheter eller
relation till Sverige ofta lyfts fram. I en lite annan anda har
också Alexander Stubb och Harry Harkimo beskrivits som
svenskspråkigt herrskap.
De två svenska diskurser som präglat bilden av
finlandssvenskar i finska nyheter under det senaste decenniet kunde
kallas exotisering och elitisering. Vardera diskursen är
strängt tagen exkluderande, med ett visst undantag
för
exotiska idrottsmän som maratonlöparen Janne
Homén
eller stavhopparen Vanessa Vandy – kanske man tidvis kan
hävda att också Harry Harkimo tidvis
inräknats i en
inkluderande diskurs. I första hand gäller dock olika
slags
exkludering.
Fiskarna i skärgården visas konsekvent i estetiska
sammanhang där de antingen talar svenska eller en bruten
finska.
Deras motparter – fiskeföretagarna från
älvarna
och vattnen i norr – intervjuas oftast då de kommit
till
Helsingfors för att förhandla. Vi får en
tydlig
dikotomi mellan de vanliga företagarna i kostym och sittande
kring
förhandlingsbord och de exotiska skäriborna i sina
overaller
och med sina vackra omgivningar.
Det är tydligt att nyheter som beskrivit Björn
Wahlroos och
Mikael Lilius ofta har lyft fram bibetydelser av en finlandssvensk
överklass. Wahlroos beskrivs som
herrgårdsägaren som
genom bank- och försäkringsaffärer flyttar
pengar mellan
länder och investeringsobjekt. Då han
sålde Sampos
bankverksamhet till Danmark, fanns det drag av nationellt svek i den
berättelse som nyheterna förmedlade, medan det
då han
köpte HANS KÖP AV aktier i Nordea närmast
sågs i
ljuset av kontakter till Sverige.
De bilder som följer TV-reportage där tittare tar
emot
information om den svenska språkgruppen stöder de
två
diskurserna – elitisering och exotisering. På
bildnivå är det också svårt att
debattera om den
"image" som nyheterna uttryckligen skapar. Valet av vackra
skärgårdsbilder, hårt arbete på
fiskebåtar
eller stora lyxbilar och vackra herrgårdar är ju
inte osant.
Problemet uppstår i en intertextuell relation med
fördomar
och genom att detta är all information om det svenska i
Finland
som finska nyhetsmedier visar.
Frågan blir då vad som kan göras och vad
detta betyder
rent praktiskt för synen på landets
språkgrupper?
Uppenbarligen är exotiseringstendensen något som har
haft
betydelse för politiska och administrativa beslut. Man
behöver inte längre bry sig om de
svenskspråkiga, de
är en spännande men främmande kvarleva,
jämförbar med hur helsingforsare
förhåller sig
till samer. Elitiseringen leder till att diskussioner om moraliska
förpliktelser och lika behandling blir svåra att
föra
fram; varför sköta om en överklass som har
råd att
sköta sig själv.
Jag tror att vi står inför ett reellt problem. Om
ingen
känner till den vardagsverklighet som vanliga
svenskspråkiga
lever i, med vardagsproblem som ibland utökas av
språkfrågor, så blir det allt
svårare att vinna
förståelse för svensk service.
Åldringsvård, långa skolresor eller
ungdomsgårdar representerar en svensk vardagsverklighet som
inte
längre får någon som helst synlighet
på finska
och därför blir allt lättare att
glömma bort.
Joachim Mickwitz