Här under polstjärnan

”Suomen suvi on kaunis. Mutta lyhyt.”

Med orden om att den finska sommaren är vacker, men kort, avslutar Väinö Linna första delen i sin trilogi om folket i Pentinkulma. Elina och Akseli har precis firat bröllop, och ligger i gryningen och planerar för sitt liv tillsammans. Det är nittonhundratiotal och Finland är på väg rakt in i ett inbördeskrig.

Men just den här natten är vila och lycka, allt annat ligger i framtiden.

Jag började läsa Linna bakifrån. När jag var tretton fick jag trilogins sista del i julklapp. W&Wserien nr 189, tryckt 1972 inom mjuka pärmar. Samma kväll, eller kanske dagen efter, öppnade jag boken och möttes av det här:

Det är tunga tider på Koskela. Visserligen har Akseli återvänt efter kriget och tiden i fångläger, men det är en slagen man som tagit plats i stugan. Den dröm han en gång haft verkar definitivt ha släckts: ”Nu fanns bara spillrorna efter sammanbrottet kvar, och mitt bland dem han själv, slocknad och tom.”

Akseli Koskela var en av ledarna på den röda sidan, och han straffades därefter. Hans båda yngre bröder arkebuserades, och själv undgick han med en hårsmån den dödsdom som fallit över honom.

I det verkliga kriget, som pågick tre månader våren 1918, stupade närmare sextusen av den röda sidans stridande. Men de stora förlusterna uppstod inte genom strid. Forskaren Aapo Roselius skriver i boken I bödlarnas fotspår (2009) att omkring tiotusen röda avrättades och trettontusen dog i fångläger av epidemier, undernäring och utebliven läkarvård. ”Segrarsidans beslut att samla alla fiendesoldaterna i improviserade fångläger”, skriver Roselius, ”medförde en humanitär katastrof som översteg alla skräckscenarier.”

Väinö Linna lyckas förmedla det här, gestalta det, göra det gripbart, genom att berätta om en by och dess människor. Och en av de saker som gör romanen så stark är att han lyckas belysa svårigheterna, svagheterna, och ibland också styrkan, hos båda sidor. Det vore fel att säga att trilogin är en roman om inbördeskriget, för den är så mycket mer, men det är ändå kriget och klasskampen som ger karaktär åt verket. Boken är en berättelse om Finland under första halvan av nittonhundratalet. Den är politisk och samhällstillvänd. Samtidigt är omvärlden, och den stora historien, något som hela tiden befinner sig utom räckhåll för människorna i romanen. Helsingfors och S:t Petersburg finns med mest som hörsägen. Tidigt i romanen når rykten om stormaktspolitiken byn genom kringresande, som italienska positivhalare eller påsaryssen Timofej som på bruten finska berättar om Kejsarens senaste påfund. Senare förmedlas nyheterna genom skräddarmästare Halme som under stor uppståndelse skaffar telefon och på så sätt får information från den stora världen. Halme, som inte bara är skräddarmästare utan också aktiv socialist, är en av de få i byn som har telefon. Tidigare har prästen och baronen ostört kunnat kommunicera med omvärlden, men nu kopplar också arbetarrörelsen in sig på prästgårdens stolpar. Och på Pentinkulmas telefonlinjer avhandlas landets framtid.

Sedan den där julen 1974 har jag läst Linnas torpartrilogi ett flertal gånger, på finska och på svenska, och jag har förstås till och från funderat på vad det kan vara som drar, som gör att
jag gång på gång, och för det mesta utan att tröttna, kan börja med meningen ”I begynnelsen var kärret, gräftan – och Jussi”, och sedan ta mig igenom 1500 sidor av mänsklig strävan. För i Linnas stora roman arbetar man sig igenom svårigheterna. ”Jag måst no försöka hugg i”, säger Akseli sedan han slagen återvänt från fånglägret. ”Jag tror int en finns nåt anat som håller än grepskafte.” Symptomatiskt nog heter också den arbetarförening man tidigt startar i Pentinkulma Riento, Strävan.

Och kanske är det just där svaret finns. Strävan. Det är bara att fortsätta. Inte ge upp. Leva sig igenom. Om sådant man kan läsa både då man är stark och då man är svag. I Pentinkulma finns plats för både skratt och gråt.

Då romanen slutar sitter Elina, Akselis grånade hustru, i gungstolen i sin kammare. Runt halsen har hon klockan hon en gång fått som konfirmationsgåva, på byrån står fotografierna på barnen och på ett sammetsunderlag ligger de få utmärkelsetecken familjen samlat på sig under ett halvt århundrade.

Allt är vårdat och omgivet av minnen. På byrån ligger säkert också den nyodlarmedalj Jussi fick sedan han röjt det kärr som var själva upprinnelsen till romanen och som han i berättelsens början satte spaden i med orden: ”Å hä... är så bö... örjas he nu.”

När man ser på torpet, Koskela, och vad som finns där i form av ägodelar, så är det mycket lite. Det är utmärkelsetecknen, byrån, Elinas konfirmationsgåva. Få föremål färdas genom årtionden, och det finns en mening med det. Visserligen är Jussi snål som få, men det romanen berättar är historien om en familj som tar till vara det lilla som finns. Silverskeden i byrålådan betyder något.

Och så har vi kontrasten. Prästgården som inte klarar sig på egen hand, utan måste knapra på familjen Koskelas egenröjda åkermark. Det finns en replik i boken som i det sammanhanget sticker i ögonen. Det är Ilmari, prästsonen, jägaren och koskelapojkarnas bödel, som på ett ställe klagar och säger: ”Varför måste man födas till såhär små förhållanden.”

Det är en fråga Jussi troligen aldrig ens kommit att tänka på.

Ledande strömningar inom nittonhundratalets litteraturteorier har lärt oss att den betydande litteraturen är den som ifrågasätter och kullkastar. På den litteratur som bekräftar har man däremot sett med misstänksamhet. Och visserligen kan man säga att Linnas roman, speciellt den andra delen som behandlar inbördeskriget, gav oss något nytt, en bild som delvis kullkastade den officiella historieskrivningen. Men det är inte därför jag dras till torpartrilogin. I så fall skulle verkets dragningskraft sina i samma ögonblick jag tagit till mig bilden av vad som verkligen hände. Det som däremot får mig att läsa boken gång på gång är den bekräftelse den ger: på varje sida känner jag igen sättet att tala, tänka och handla. Jag ser oss och vår historia, och för varje genomläsning lär jag mig något om det samhälle vi lever i och människorna som befolkar det.

Och det är bra.