Tystnadens drottning

Redan bokens titel väckte förväntningar: La reine de silence, Tystnadens drottning. Marie Nimier fick ett av de stora franska litteraturprisen för den, och det finns många proustska madeleinekakor i boken, liksom också i två andra böcker som kommer att figurera i den här artikeln: Nathalie Sarrautes Enfance (Innan bilden bleknat) och Jean-Paul Sartres Les mots (Orden).

Det handlar om förlusten av en förälder, och om försöken att rekonstruera en barndom som i hög grad präglats av denna förlust.

Marie Nimier och Nathalie Sarraute har mycket gemensamt: hos båda handlar det om att treva sig fram, att i en ständig dialog med läsaren eller med någon inre kontrollerande röst komma fram till hur det egentligen var. Både läsaren och författaren hålls i en ständig spänning: hörde barnet rätt, tolkar den vuxna personen händelserna så att de bildar ett rimligt mönster?

Inte så hos Jean-Paul Sartre. I hans barndomsminnen finns ingen tvekan, inget trevande. Som den 50-åriga person han är då han skriver, minns han exakt. Han skriver självironiskt.

La reine de silence, Tystnadens drottning, det var det namn som Marie Nimiers far, författaren och förläggaren Roger Nimier, hade gett henne. Fadern dog i en bilolycka när Marie var 5 år gammal. Han var 36. Vid sin sida hade han en underskön ung författarinna. Bilder av dem båda på bårhuset trycktes i tidningarna, och Maries mor gjorde sitt bästa för att gömma dem för sina barn.

Många år senare, då Marie Nimier själv var en uppburen författare, började hon utforska faderns liv och fundera över sin egen barndom och uppväxt. Utan att alltid förstå på vilket sätt, hade hon starkt präglats av faderns tidiga död.

Det fanns inte så mycket att stödja sig på i form av fotografier, och inget av pappan med barnen. Småningom, av en slump, får Marie tag i några brev som ger henne nycklar. Fadern blev berömd tidigt, genom sin bok Hussard bleu. Det är knappast någon här i Finland som känner till den boken, men den utkom i stora upplagor, och Roger Nimier utnämndes till en bland de tio bästa franska författarna under sin tid. Men sedan slutade han abrupt skriva, bara 29 år gammal.

För att få svar på gåtan om sin far, börjar Marie med att fråga hans vänner. Det blir en serie adjektiv, ofta kontrasterande: Roger Nimier var allvarlig, förljugen, lojal, långsam, snabb, arbetsam, lat, cynisk, patriotisk, punktlig, grym, öm, likgiltig, passionerad, generös och lika klumpig med sina känslor som med sina händer. Det här leder ingen vart, hon tar sig till gravgården i Bretagne, som hon aldrig tidigare har besökt, och intervjuar sina äldre bröder. Hon träffar också sonen till den gåtfulla författarinna som omkom i samma bilolycka. Hon vill veta hur hans liv har gestaltat sig efter den dramatiska händelsen.

Efter ett kort preludium börjar Marie Nimier sin berättelse. Hon trevar sig fram, ger alternativ till det inledande tonfallet, och tar med läsaren i sin ofta plågsamma resa in i barndomen.

Då Marie Nimier skriver sin bok är hon gift och har två barn, och lever ett normalt familjeliv. Det är under berättelsens gång man förstår hur hennes minnesprocess påverkar hennes vardag. Är det en tillfällighet att hon tre gånger försöker ta körkort, utan att lyckas?

Tystnadens drottning – hon har tigit om det faktum, att hon vid 7 års ålder hittat sin fars testamente där han skänker sina böcker och sina få föremål till bröderna, medan hon blir utan. Hon bränner upp testamentet i kakelugnen utan att berätta om det för sin mor.

Det finns en annan och ännu mer dramatisk episod: på en auktion ropar man ut brev från Roger Nimier. I ett av dem står det: ”Nu har det fötts en flicka, hon heter Marie, och jag gick genast ner till flodstranden för att dränka henne.” Upptäckten av det här brevet blir en chock, och läsaren associerar genast till ett ställe tidigare i boken, där författaren berättar hur om hur hon som ung flicka kastade sig i Seinefloden från Pont d’Alma och blev räddad i sista stund av en pråmskeppare som råkade vara vaken vid den tiden på natten.

Kan det med en sådan utgångspunkt bli någon försoning, undrar man då man läser?

Marie gör i alla fall sitt bästa att förstå, och det faktum att hon delar detta med författarskapet med sin far, hjälper. Hon vill få svar på gåtan om varför fadern tystnade. Var det moderniteten som sprang ifrån honom helt enkelt, med Robbe-Grillet och de andra företrädarna för Le nouveau roman som introducerade ett helt annorlunda skrivsätt än hans mer traditionella? Åtminstone var det någon vän eller närstående som övertygade honom om att det vore bäst att tiga i några år för att låta det mogna. Det blev det aldrig tid till.

Marie Nimier säger sig vara mycket medveten om riskerna med att berätta om en berömd och beundrad mans liv med intima detaljer som ingen tidigare har känt till. Som att han en gång liksom på lek höll en pistol under sin sons tinning, eller att han söp, att han kunde vara våldsam mot sin hustru som han tvingats att gifta sig med då hon väntade barn (barnet dog några månader gammalt).

Vardagliga saker i nuet får en ny tyngd i minnenas ljus; till exempel det att hon läser Pinocchio för sina barn, och rösten brister vid orden: ”Nu har jag hittat min far och ska aldrig mer lämna honom!”

Marie Nimier är en författare med en penetrerande psykologisk blick, och hon tar inga genvägar när det gäller att lösa faderns gåta. I grunden är det sin egen gåta hon lär sig förstå. Och boken mynnar ut i en sorts försoning, som består i insikten om att hon egentligen är helt fri att föreställa sig faderns gestalt.

Nimier var i fyrtioårsåldern när hon började minnas. Nathalie Sarraute var mycket äldre, 83 år, när hon skrev Enfance, och hade ett betydande och trendskapande författarskap bakom sig. Det ryska i hennes bakgrund finns starkt med i de första minnena – de stora snötäckta husen av trä, tanternas och onklarnas mängd. Det är med modern hon bor i Ryssland, medan fadern är bosatt i Paris.

I Sarrautes minnesbilder tecknas en ganska kylig bild av modern, hon gifter om sig och bestämmer sig en dag för att överlämna dottern till pappan, som också har gift om sig. Med en känslohämmad far och en ung styvmor får Nathalie försöka klara sig; hon får en halvsyster som får mycket mer uppmärksamhet än hon själv. Varje kapitel börjar med en visuell minnesbild, som sedan testas av den andra rösten. Modern kommer aldrig tillbaka, och det är först då Nathalie får börja skolan som hennes liv får en helt ny och positiv riktning.

Om jag kunde, och om jag skrev om mitt liv, skulle jag använda Nimiers och Sarrautes metod. Är det inte just så vi minns, i fragment, utan kronologiskt sammanhang? Vi minns oförrätter, oförsiktiga repliker, saker vi hört bakom stängda dörrar. Vardagens långsamma lunk minns vi knappast.

Nimiers och Sarrautes böcker utgör forsök att gestalta något som är så ogripbart att det för författarna känns nästan farligt att nagla fast det i ord. Att nagla fast i ord är däremot det som Jean-Paul Sartre sysslar med från sin tidiga barndom, då han skrev kopiösa mängder med romaner med riddare och romantik i.

I Sartres minnen finns knappast något alls mellan raderna. Här talar en man med auktoritet och självironi: han tecknar ett porträtt av en stundom mycket osympatisk och bortskämd gosse som tack vare bristen på faderlig auktoritet skapar sig själv från grunden. Han var redan i nioårsåldern helt medveten om att han skulle bli författare, och därtill uppmuntrad av sina beundrande släktingar skriver han sida efter sida i sina häften – frukter av ett kopiöst läsande – romantiska romaner utan ände. Han indelar sitt tidiga liv i två delar: läsa och skriva. Det är så han skapar sig själv, och man börjar skönja tidiga drag av något som senare skulle få en teoretisk ram i form av hans existentialistiska filosofi.

De här tre författarna bjuder, förutom på igenkännbara processer när det gäller att minnas sin barndom, också på många nycklar till författarskapets förutsättningar och tillblivelse. Dessa övergivna barn finner sin tröst i läsning, i den utmaning av intellektet som skolan erbjuder, och så småningom i den egna litterära gestaltningsförmågan.