Kertész om språk och tanke

Imre Kertész sysslar i sina essäer ingående med frågan om tankens och språkets inbördes beroende. Fundamentet för kulturen ligger ju i hur vi uppfattar verkligheten och konstruerar begreppen för att beskriva denna i ord, bild eller toner. Frågan om vad som är verkligt och vad som är sant väcker alltid diskussion. Nationer tenderar att ha egna sanningar, som kan skilja sig från det som man tror i angränsande länder. Historiska händelseförlopp skildras enligt rådande statsideologi.

Kertész framhåller att det språkbruk som gällde före och under andra världskriget inte är möjligt att använda sig av efter denna omstörtande tid, eftersom hela maktstrukturen samt människors upplevelser och tänkesätt förändrats. Något autentiskt språk med hjälp av vilket man sannfärdigt kunde skildra den utveckling, som via isoleringen av ’avvikande personer’ ledde vidare till koncentrationsläger och utrotning, finns inte, utan bör konstrueras på nytt från början. Betingelserna för detta är ett allmänt medvetande om att denna utveckling inte kan ses som ett irrationellt specialfall, ett absurt undantag, utan att det rör sig om en företeelse, som är djupt rotad i hela vår kulturtradition och berör var och en av oss. Det är alltså ingalunda fråga om något särfall, som skulle beröra bara en definierad grupp individer. Således är det inte bara Imre Kertész, Primo Levi och ett fåtal andra som kan betecknas som överlevande. Var och en av oss som är vid liv efter att den tidigare ideologin bröt samman är i samma mening ’överlevande’. Och var och en är ställd inför samma uppgift: att genom att gå igenom och analysera det förflutna bidra till att bygga upp den europeiska kulturen på nytt.

Churchill formulerade vid andra världskrigets slut sin framtidsvision som att vi bör rikta energin på att få Europa att återuppstå. En annan av tidens märkesmän, Thomas Mann, påpekar i sin essä Achtung, Europa! att sanning är föränderlig och kräver samvetsgrann och känslig skärpa hos envar för att man ska kunna känna igen och nå insikt i de förändrade sammanhangen. Sanningen kräver ständigt en till den aktuella situationen anknuten omdefinition. Också Fröding påpekade samma sak: Vad som är sanning i Berlin och Jena är blott ett dåligt skämt i Heidelberg.

Redan medan förintelsen pågick, väsentligen i det fördolda för andra än offren och bödlarna, uppkom ångesten för att dessa obehagliga händelser skulle förnekas eller förvisas till en likgiltig glömska – andra rekonstruktiva uppgifter skulle pocka på uppmärksamheten. Risken att man skulle avvärja insikten att vi alla varit involverade i denna utstötningsprocess skulle innebära att ingen lärdom kunde utvinnas av det passerade. Grunden skulle därmed vara lagd för upprepningar av liknande händelseförlopp. Som följdföreteelser skulle tilliten till andra monteras ned, rättskänslan försvagas och samarbete mellan olika grupperingar försvåras eller omöjliggöras.

Kertész beskriver ironiskt hur de värdesystem han indoktrinerades i under sin skoltid syftade till att göra honom mogen att utrotas. Som en foglig och troskyldig ung person kom han att bli part i den sammansvärjning som ultimativt hotade honom till livet.

Den nationellt giltiga sanningen är filtrerad av lokala auktoriteter och reflekteras i vedertagna begrepp, benämningar och språkbruk. Att uppfatta företeelser likadant ’som de flesta andra’ – med undantag alltså för dem som förklaras vara ’avvikande’ – är ägnat att belöna en hörsam individ med trygghetskänsla och grupptillhörighet. Kan detta förstås som att sådana upplevelser härrör sig från människans permanenta behov av en auktoritet, som definierar sanning, rätt och orätt? Fördelen med en stark ledare eller en religiös auktoritet är att denne eliminerar osäkerheten om hur man bör tänka och handla. Att inte behöva tveka känns befriande. Avspeglas denna frihetskänsla t.ex. i entusiasmen hos människomassorna som flockas kring sin diktator eller som möter upp vid besök av påven?

I vår kulturtradition anses följsamhet önskvärd. I religiös tradition betonas ödmjukhet. Att förlita sig övervägande på egen tankeverksamhet anses riskfyllt och otillbörligt. Men medför en sådan inställning att det egna ansvaret för hur man handlar försvagas? ”Jag lydde enbart order” löd det gängse försvaret vid Nürnberg-processen.

I sammanhang där uppmärksamheten flyttas bort från den betydelsefulla gemenskapen med närstående till en mer abstrakt auktoritet borde emellertid varningsklockorna ringa. I nära relationer har individen ett klart ansvar för att skapa och vidmakthålla en öppen och meningsfull kontakt i såväl glädje som sorg. Kanske framför allt i situationer som väcker förundran och frågor. Sensitiv inlevelse i situationer där man konfronteras med motpartens frågor är krävande, men öppnar, då frågeställningarna utvecklas vidare, möjligheter till den djupa tillfredsställelse som följer då en gemensam ny insikt tar form.

Att vara jude är enligt Kertész ett entydigt begrepp enbart för rasister. Judiskhet har allmänt i Europa kommit att innebära andlig isolering, juden ’hör inte till’ den nationella kulturen. Den mångfaldigt prisbelönade Irène Némirovsky, som skrivit alla sina böcker på franska, beviljades aldrig franskt medborgarskap. Jag har heller inte funnit hennes namn nämnt i en enda översikt av fransk litteraturhistoria – hon räknas alltså fortfarande inte som fransk författare. Genom ett franskt regeringsbeslut 1942 bestämdes att hon skulle utrotas. Fransk polis sysselsattes med att jaga efter hennes två små döttrar, avsedda för samma öde.

Kertész har kommit att uppfatta sin egen judiskhet som en etisk uppgift. Hans roll som överlevande får mening då den utnyttjas för att klargöra innebörden av det skedda. Ser man sig som ett passivt objekt, offer för destruktiva krafter, leder detta till utmattning och misströstan. Men accepterar man rollen som aktivt subjekt, fri att organisera sin tankeverksamhet och aktivt utnyttja sina erfarenheter för att finna svar på sina många frågor, öppnas vägen till meningsfull livsglädje.

Det är inte det skedda som är obegripligt, konkluderar Kertész – det är oss själva vi inte förstår.