J. P. Eckermanns
Samtal med Goethe

Finlandssvenskar har av hävd skattat bildning högt, inspirerade inte minst av tyskt exempel. Den sant bildade människan är dock numera sällsynt, för att inte säga utrotningshotad. Viljan att avancera genom bildning är lovvärd, men har också djupt problematiska drag, har vi fått lära oss. Det lovvärda tarvar ingen förklaring, det problematiska förgrenar sig efter andra världskriget i en etisk och en politisk dimension. Efter Auschwitz ingen bildning, för att travestera Theodor Adorno om poesi; så kunde man knapphändigt summera den etiska biten. Den politiska kan t.ex. knytas till Pierre Bourdieu; bildning är ett rent maktmedel, den är överklassens verktyg att förtrycka underklassen, den befrämjar samhälleliga orättvisor. Och i förlängningen; mannens verktyg att förtrycka kvinnan, första världens verktyg att förtrycka tredje världen.

En modern bildningskritik utgör huvudtema redan i Goethes Faust, vars första del gavs ut för 200 år sedan. Faust är ett komplext drama, och vad det förmedlar om bildning är likaledes komplext. Den moraliska lärdomen är kanske den mest slående, nämligen att inre bildning inte leder någon vart om den inte går utanför sig själv och omsätts i handling, men att handling som i stor skala strävar efter utveckling och framåtskridande lätt blir ett mefistofeliskt förstörelsearbete. Faust föranleder också en insikt som kanske är särskilt relevant i vår tid, nämligen att driften till obegränsad ekonomisk tillväxt har sina (ädlare) rötter i tanken om obegränsad inre bildning, men också bildningen ombildas i en värld som ständigt förändras; den i gammal mening sant bildade människan – redan låt säga ingenjören som är kulturellt och vetenskapligt bevandrad – sveps bort som Filemon och Baucis gör mot slutet av Faust II, i en av sorgespelets mest gripande scener.

Min farfar, en bildad människa enligt äldre snitt, var tydligt inspirerad av bl.a. Goethe. Några år innan han dog 1980 lånade han mig bl.a. J.P. Eckermanns Samtal med Goethe i två band, som jag då och då bläddrat i men som jag läste först långt senare, inspirerad av Nietzsche, som pläderar för Eckermanns bok som den bästa boken på tyska språket. Läsningen erbjöd en dubbel glädje som reflektion dels över Goethe, dels över farfar och hans marginalia. Men framför allt över fenomenet bildning, eftersom Goethe förkroppsligar ett bildningsideal som idag delvis ter sig främmande, för att inte säga omöjligt. Vetenskapen har specialiserats till den grad, teknologin är för avancerad, och i samma mån alienerar de lekmannen, på samma sätt som de ”stora” klassikerna alienerar nya generationer av studenter. De flesta humanister har antingen medvetet eller omedvetet tagit till sig Walter Benjamins beröƒmda citat, ”Det finns inget kulturdokument som inte samtidigt är ett dokument över barbari”.

Samtal med Goethe utgörs av dagboksanteckningar som omspänner åren 1823-1832, och föregås av en inledning med Eckermanns biographica. Eckermanns egen tidiga biografi är på många sätt typisk för tidens ståndscirkulation; han kommer från mycket blygsamma förhållanden och är mer eller mindre helt beroende av gynnare. Den uppsats i poetik, ”Bidrag till poesien”, som han skickar till den högt beundrade Goethe, avser ett rekommendationsbrev för tryckningsbidrag. När Eckermann får audiens hos mästaren i hans hus i Weimar är denne närapå 74, medan Eckermann själv är drygt 30. ”Intrycket var överväldigande. Han jagade dock strax bort varje förlägenhet med de allra vänligaste ord.” Utmärkande för Goethes bildning är för det första oviljan att försätta motparten i en obekväm sits, oviljan att briljera eller förhäva sig; förhävandet är utmärkande för den halvbildade. Goethe behöver inget sådant. Det första Goethe yttrar sig om är Eckermanns manuskript, som han prisar. Att entusiasmen måhända är något överdriven kan man läsa mellan raderna. Men utmärkande för den bildade människan är inte bara storsinthet, utan också lyftandet, höjandet av motparten till en ny plattform; öppnandet av nya möjligheter för denna. Därpå rekommenderar Goethe några nya, nyttiga bekantskaper för Eckermann.

Den dramatiska ironin här är att Goethe också drivs av egoistiska motiv, i det han lyfter Eckermann – Goethe engagerar Eckermann för sina bekantskaper, styr in honom mot sina syften bl.a. som lektör, sekreterare och slutligen som utgivare av hans kvarlåtenskap, lite som Faust lyfter Gretchen. Dagen efter att de träffats första gången ser Goethe till att Eckermann stannar i närbelägna Jena hela sommaren: ”Redan igår skrev jag dit angående bostad, för att ni skall få allt ordnat för er trevligt och bekvämt.” Där ska han kunna både skriva och vara Goethe ”till nytta”. Inom några dagar har Goethe gett honom rätt vidlyftiga uppdrag. Allt detta sker på Goethes eget bevåg, såsom det framställs, men Eckermann fogar sig glatt.

Det är tydligt att Goethe är en ”högre natur” medan Eckermann är en tjänsteande. Redan i samtiden framställdes Eckermann som en löjlig figur, han utsattes för spott och spe, även i versform av bl.a. Heinrich Heine. Det krävdes en Nietzsche för att ge honom upprättelse. Det är dock tydligt att Eckermann också medvetet går in för sin roll som tjänare, att han s.a.s. fullföljer sin inriktning, och därigenom blir ”Goethes största verk”. Och han är ingen hund. Gällande Goethes Färglära kommer de två rentav ihop sig; Eckermann motbevisar Goethe, och framstår därigenom som djärv, ärlig och direkt.

I ett skede förebrår Goethe Eckermann för att inte ha uppsökt en viss ”ansedd familj” i Weimar. Eckermann faller först tillbaka på att han är okultiverad och inte någon sällskapsmänniska, men anför också att han i sällskapslivet har ”ett visst behov av att älska och bli omtyckt” samt ”söker personligheter som samstämma med min egen natur”. Goethe utbrister: ”Men vad vore all bildning värd, om vi inte sökte övervinna våra naturliga böjelser? Det ligger en stor dårskap i att begära, att människorna skola harmoniera med oss [...] just när det gäller motsträviga naturer måste man ta sig samman för att komma till rätta med dem. Härigenom eggas våra olika sidor, utvecklas och komma till full utbildning, så att man snart nog känner sig vuxen vem man än möter.”

Samma öppna och nyfikna attityd gäller också mänskliga verksamheter; Goethe hade ju strävat efter att egga och utveckla en så vid och universell personlighet som möjligt – som statsman, teaterchef, naturvetare, målare. Därför är det intressant att höra honom beklaga att så mycken tid gått åt till praktiska sysslor: ”Min väsentliga lycka bestod i poetisk tanke och i skapandet. Men hur stördes icke detta genom mina yttre förhållanden, hur hämmades det icke och begränsades! Hade jag i större utsträckning kunnat hålla mig tillbaka från offentlig verksamhet och praktiska sysslor och varit i tillfälle att leva mer i ensamhet, skulle jag ha varit lyckligare och som diktare blivit i stånd att åstadkomma vida mer.” Han beklagar också disciplinernas specialisering och universitetets splittring: ”Över huvud... sysslar man vid universiteten med alltför många saker och alltför mycket onödigt kram. (...) Nu ha emellertid kemi och botanik utvecklat sig till självständiga och oöverskådliga vetenskaper, som var för sig fordra ett helt människoliv, och ändå vill man tvinga dem på medicinarna! Men därav blir intet resultat, det ena försummas och förgätes för det andras skull. Den som är klok skjuter därför ifrån sig alla fordringar som leda till splittring, begränsar sig till ett fack och gör sig hemmastadd blott i ett ämne.”

Goethe – ”världslitteraturens” fader – varnar också för den yngre poetgenerationens splittring, när man ser till andra kulturer än antikens Grekland (och Rom) – man bör ”studera grekerna, framför allt de gamla grekerna” – men tillstår samtidigt att antikens skrifter inte har någon effekt på karaktären (”en strunt förblir en strunt”). Vidare beklagar Goethe att den europeiska kulturen och européerna blivit invecklade och förkonstlade: ”Envar är nog hövlig och fin, men ingen har mod att vara öppen och sann”, och tillstår: ”Ofta skulle man önska, att man vore född på en av Söderhavets öar som så kallad vilde, för att en gång få njuta en mänsklig tillvaro utan dålig bismak, i fullkomlig renhet.”

Människans liv är enligt den åldrande Goethe inte framåtskridande och linjärt, utan närmast en serie förvandlingar, som han beskriver som plan med sina egna respektive ”dygder och fel”: ”Det anses allmänt – sade Goethe skrattande – att man måste bliva gammal för att vara klok, men i grunden har man med åren all möda med att hålla sig så klok som man varit. Människan blir nog i sina olika livsskeden en annan, men hon kan inte påstå att hon blir bättre, och i vissa saker kan hon ha lika rätt vid sitt tjugonde år som i sitt sextionde.”

I ett skede konstaterar han apropå människans förvandlingar att till sist ”fortsättes det till den sista förvandlingen, om vilken vi icke ännu veta, hurdana vi ska bli”. Efter Goethes död infinner sig Eckermann vid hans lik: ”En fulländad människa låg i hela sin stora skönhet framför mig, och den hänryckning jag härvid kände lät mig i ögonblicket glömma att den odödliga anden flytt från ett hölje som detta.” Eckermann blir på så sätt den som också bevittnar den sista förvandlingen, och den som styr efterlivet – både som utgivare av Samtal med Goethe och som utgivare av Goethes kvarlåtenskap.

Två korta ställen i Samtal med Goethe har farfar streckat för med tre streck, en tanke om att ”alla de som inte ha hopp om ett annat liv också äro döda för livet här på jorden”, och ”om jag till min död verkar rastlöst, är naturen förpliktad att anvisa mig en annan form av tillvaro, då min nuvarande inte längre förmår bära upp min ande.” Enligt Aristoteles var det aktiva förnuftet – den del av förnuftet som inte ”röner påverkan” – odödligt, och Goethe sammanför odödligheten med Aristoteles tanke om själens ‘enteleki’, dess förverkligande eller fullkomning: ”Individens motståndskraft och det att människan skakar av sig, vad som inte passar henne – sade Goethe – är ett bevis på att något sådant existerar.” Entelekin innebär att vi bär vårt mål inom oss redan från början, den är vår individuella evighet. Det slår mig att denna fåfänga tanke säkert delades också av min farfar, som även han verkade rastlöst och i stort sett frisk fram till sin plötsliga död vid 81 års ålder. Det är den ultimata bildningsillusionen. Inte ens där släppa taget, inte vila i frid. Inte falla i glömska? Vilket är paradoxalt eftersom människans förvandlingar möjliggörs av glömska, i den mån de företräder en cesur eller diskontinuitet mellan de olika platåerna. Men denna glömska är – liksom de nära anhörigas glömska av den bortgångna – en i Nietzsches mening ”aktiv” glömska, en sorts balansgång mellan minne och glömska, ett nödvändigt omskapande, där bitarna faller på plats på nytt sätt. Den aktiva glömskan är ”en dörrvakterska som upprätthåller själslig ordning, lugn och etikett”, som Nietzsche uttrycker saken i Till moralens genealogi: ”en smula stillhet, en smula tabula rasa i medvetandet för att lämna plats för nytt”.

Detta lugn genomsyrar dels Goethe, dels Eckermanns stiliserade porträtt. Samtal med Goethe är ett porträtt av bildning i dess ädlaste form. Bildning är sist och slutligen raka motsatsen till det ”hyperkorrekta”, ”ängsliga” och ”ivriga”, som Bourdieu lyfter fram som kännetecken för borgerligheten. Det har heller inget att göra med förställning eller dekoration och föga att göra med fint sätt eller med gott faktaminne. Samtal med Goethe visar oss bildning i aktion; som respons på det som kommer emot i vardagen, som visdom, storsinthet, generositet, glömska och begränsning, smak, plasticitet, men framför allt som enteleki; där det förflutna (också det egna förflutna) är integrerat och där personlighetens svagheter och styrkor är ändamålsenligt formade. Både Goethe och Eckermann är bildade i det de strävar efter att bli vad de är. En sådan bildning är alltid sällsynt, men alltid eftersträvansvärd; den vilar i strid.

Fredrik Hertzberg