Romanutdrag 

Olga: övergående saknad, kamrater

IBLAND SAKNAR JAG mamma. Jag saknar hur hon pratade en massa skit. Jag saknar hur hon placerade allt skit hon sa i öron som inte lyssnade. Jag saknar någon att inte lyssna på. Felicia försvann och ingen kunde säga hur, men mamma kunde beskriva det träffande på egen hand. 

”Mitja” sa hon. ”Du är ingenting. Du ger mej aldrig det jag vill ha. Du försöker inte ens, så varför skulle då jag försöka rädda detta äktenskap. Lyssnar du?”

Men pappa lyssnade inte. Han drack kaffe.

”Mitja”, kunde mamma fortsätta i det oändliga, ”det är inte det att jag inte älskar dej, vi har ju en dotter tillsammans fast jag skulle ha velat ha en son till åtminstone eller nåt. Men man kan ju inte ploppa ut mer ungar av två orsaker. Du rör inte vid mej och dessutom har vi inte råd med en unge till. Vi har inte råd. Det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. Att pengar är allt här i världen. Förväntar du dej då att jag ska vara trogen när jag inte får vad jag vill ha. Igår träffade jag en typ på Happy Days. Han är VD för ett företag i – nå jag vet inte exakt i vad – och tjänar mycket. Han är lite för ung för min smak, men jag ser ju inte helt fy skam ut trots att jag fött Olga och inte gick upp ett enda kilo under hela graviditeten. Tur att jag inte rökte förresten, annars skulle Olga väl vara ett större nervknippe än hon är nu och det beror på dej, Mitja, att hon inte beter sig. Inte på mej.”

Jag saknar mammas förmåga att alltid hitta någon det är fel på. Hon borde ha blivit psykiater. Jag saknar hur hon stod framför spegeln i badrummet och mejkade sej. Det tog alltid en timme eller så och sedan kände man inte igen henne förrän det började regna eller hon tog en dusch.

”Din lata jävel!” röt hon åt pappa. ”Satans nihilistpessimist!”

Jag saknar även mammas skrik. Det lät som om hon upptäckt en mus på golvet, trots att det bara handlade om pappa som fortfarande satt i soffan. Jag saknar hur hon meddelade så snällt hon kunde:

”Nu står jag inte ut i den här tystnaden mer. Hör ni! Jag flyttar till Tammerfors med VD:n. Han heter Fredrik och tjänar mer i månaden än du tjänar på ett år. Du får skilsmässopappren nästa vecka. Olga lämnar jag här, så att hon inte behöver byta skola.”

”Lika ofta som du byter män” sa pappa.

”Håll käft!” fräste mamma.

Jag saknar detta bara ibland, för jag tycker om tystnaden. Det gör jag verkligen, trots att jag ibland säger saker till pappa som jag inte menar. På grund av att folk säger så mycket de inte menar, vore det bättre om alla teg. De som säger precis vad de menar kunde förstås också hålla käft, för de sårar en oftast så illa att man riskerar förblöda.

Katja är kanske den bästa kompis jag har just nu, men henne saknar jag aldrig. Hon tvångsinbjuder mej på fester, säger vad hon verkligen menar och ber mej dansa. Jag vägrar och hon kallar mej rysk hora, trots att jag aldrig varit i Ryssland. Jag har inte varit utanför Finlands gränser. Pappa har aldrig haft råd att bjuda mej på resor och när jag har föreslagit S:t Petersburg har han ruskat på huvudet. Han skakar på huvudet och man ser att han vill säga något, men att orden försvunnit.

Katja har varit på Kanarieöarna. Hon har varit i London, Nice, Barcelona, Tallinn, New York, Göteborg och Havanna. Hon bröstar upp sig som en skrytfågel och berättar om främmande lukter och män som tafsar en på skrytbrösten endast för att Katjas hår är blont. Det är tydligen sådant hon tycker att är roligt. Hon klär sig i kortkort, urringat och lyckas ändå få höga poäng och många plus i allt skolarbete. Jag är inte alls avundsjuk på henne och jag tror att det är det som retar henne mest. Jag borde vara mer åh-har-du-varit-där! och hurgammal-var-han-femtio-säger-du? och wow-detvar-ju-fantastiskt-att-han-petade-dej-på-rumpan!

Istället säger jag saker som att H&M är prinsessadrömmen som ännu inte krossats och att jag inte vill resa någonstans för att jag har en känsla av att människorna beter sej som apor överallt och att aporna på de ställen Katja besökt är smartare än människan någonsin kommer att vara. Jag säger att vi alla kommer att dö förr eller senare och att det därför är onödigt att bygga upp sin identitet på vårmodet.

”Du pratar en massa skit”, brukar Katja säga.

Då svarar jag att det är det enda man kan göra i dessa tider. Oftast kan Katja inte motsäga det. Hon har inga andra redskap till sitt förfogande än sin snygghet och jag tycker synd om henne. Jag har min princip och den kan åldras med värdighet. Snygghet kan inte åldras så, för det har H&M bestämt.

Jag saknar mammas åldrande. Jag saknar hennes rynkgnäll och nattkrämer. Jag saknar henne så mycket att jag ropar fuck you åt pappa trots att pappa är den enda hållfasta punkt jag kan koncentrera mej på när alla dansar så att världen snurrar.

Katja tycker att det inte är som det ska vara. Det ska vara mamma pappa barn barn hund hamster.

”Gud vad pinsamt att prata med sin pappa om mens och sånt!” har hon sagt.” Du har ju inte ens en syster och inte en hund heller.”

”Nä, men vi har en rysk gök” svarade jag.

Sedan förklarade jag så långsamt jag kunde att det inte var ett dugg pinsamt. Pappa pratar inte som andra. Det sagda blir aldrig pinsamt och det osagda blir förstått. Det är tystnadens filosofi, anförtrodde jag åt Katja som sa att det inte fanns någon sådan filosofi. Ingen har berättat om någon sådan filosofi, sa hon. Då svarade jag:

”Nej just det. Det är ju vad tystnadens filosofi går ut på.”

Idiot tänkte jag. Det är ju klart att jag saknar en mamma att inleda pinsamma diskussioner med. Det är inte lätt att vara ett skilsmässobarn, när alla verkar tro att man blir traumatiserad för livet. Det är inte sant. Jag blev inte ett dugg traumatiserad när mamma flyttade in hos Fredrik i Tammerfors. Ärligt sagt tror jag att jag hade blivit mer psykiskt störd om mamma stannat kvar med pappa.

Ändå saknar jag henne, tills jag kommer på bättre tankar.

Efter att jag suttit på mitt rum och låtsats läsa läxor i ett par timmar, börjar jag känna mej utled. Jag sitter på min obäddade säng och har böckerna utspridda kring min kropp som Ikeainredning snarare än som kunskap. Jag behöver inte mer kunskap. För mycket kunskap är inte bra för hälsan.

Jag funderar på om jag borde ringa Katja för att höra om det blir någon fest på veckoslutet och om hon tänker tvångsinbjuda mej till den. Sedan minns jag lite vagt hur det gick på den förra festen och känner mej illamående. Jag drar en hand genom mitt svarta hår. Det börjar vara smutsigt. Jag bestämmer mej för att gå och be pappa om förlåtelse. Det har jag som vana att göra.

Jag stiger upp ur sängen och Bokskogen samt historieboken faller mot golvet. Jag har ett mycket litet rum, så allting ser ostädat ut hur jag än gör. Därför bestämde jag mej i något skede för att inte göra något alls. Alla saker ligger på golv, i hyllor, på sängen och på skrivbordet i ett slags organiserat kaos. Jag vadar mej genom smutstvätten på golvet och når dörren efter några steg. Jag lämnar den på vid gavel i den trånga hallen och hör det dämpade ljudet från teven.

Jag går till vardagsrummet och ser pappa ligga i soffan. Han har huvudet bortvänt från teven och blicken ingrävd i en smutsig soffdyna.

”Pappa.”

Pappa vänder huvudet mot mej och hans ansikte ser rödbrusigt ut. Han har ingen kaffekopp på soffbordet. Där ligger bara fjärrkontrollen och förra veckans programblad.

”Jo, jag undrar om vi har bastutur imorgon? Mitt hår börjar vara smutsigt.”

Pappa sätter sej upp i soffan och ser mot fönstret. Persiennerna är uppdragna.

”Ta mej fan, det snöar.”

På teven börjar åttans nyheter och som på befallning hörs ett hostande kockoo från vårt ryska husdjur. Jag rusar fram till fönstret och känner mej barnslig över alla tillåtna gränser. Jag trycker mitt ansikte mot den kyliga rutan och ryser av välbehag. Det snöar verkligen. Flingorna dalar ner i stora skimrande flak och sjöjungfrun är nästan intäckt av allt det vita.

Pappa stiger upp ur soffan och jag hör honom närma sej. Hans steg är tunga men på bättre humör, det hör jag. Han ställer sej bredvid mej och andas mot fönsterrutan. Hans andedräkt ändrar form och lägger sig som imma över glaset. Pappa tar ett steg bakåt och börjar peta i imman med sitt långfinger. Först ristar han in ett p och fortsätter med ett i och ett z och ett z och sedan ett a.

”Klä på dej då” säger jag och ser lite klandrande på badrocken. ”Ahmed stänger klockan nie på torsdagar.”

”Just det” säger pappa.

”Du har inte varit ute idag?”

”Nä.”

”Då är det på tiden.”

”Det är bastutur klockan sju imorrn” säger pappa innan han går för att hämta sin vanliga kläduppsättning från badrummet. ”Men ditt hår är inte smutsigt.”

Jag drar ett djupt andetag och vill säga att ... men jag låter bli. Pappa vet att han inte är någon förlorare och att jag älskar honom för det och för annat också. Kanske lite pizza kan få pappa att öppna munnen så mycket, att Freds förehavanden ramlar ut i förståelig talform?

Vi går ut i det glimrande snöfallet och promenerar genom parken mot Ahmeds pizzeria. När vi går förbi sjöjungfrun springer jag fram till henne och borstar av lite snö från hennes stenhår. Pappa följer mej med blicken.

Ta mej bort härifrån.

Jag sätter mej på huk vid sjöjungfruns stenstjärtfjäll och ser upp mot himlen. Snöflingor virvlar neråt och jag ler för att det är vackert och för att vi alla vill bort härifrån. Både de som blivit sten och de som fortfarande har organ som förfaller på heltid. Pappa kommer fram till mej och stryker bort några snöflingor från sjöjungfruns bröst. Åborg stads parkskötare har tydligen skrapat bort graffitin från hennes kropp. Nu ligger hon där frusen och naken och vill bort. Tillbaka till stenblocket. Stenblocket vill tillbaka till berget. Allting strävar tillbaka till sitt ursprung, för man har alltid en punkt där man började.

”Vad hände med dom i Ryssland”, frågar jag.

Pappa sätter sej ner på huk bredvid mej och suckar. Han plirar upp mot Freds fönster, men där är det fortfarande mörkt.

”De blev dödade. Mammas föräldrar Ivan och Marina och hennes äldre bror Pjotr samt hans fru Maria och deras dotter Jekaterina. Likaså mammas kusiner och andra släktingar. Jag tror inte vi har en enda släkting kvar.”

”Jag har ju mamma” säger jag.

”Du är mer släkt med aporna än med din mor.”

Pappa tar en ansats. Han andas in och ut och där emellan petar han in några ord. Det är svårt, det märker jag. Han vill inte. Han vill inte minnas det han aldrig upplevde.

”Alla kallades kamrater”, fortsätter pappa, ”men det var kamrat Stalin som bestämde vem som var kamrat och vem som inte var det. Var man inte Stalins kamrat så ställdes man inför en rätt som var fel och skickades iväg. Du har säkert läst det här i skolan, så jag behöver inte berätta mer.”

”Men farmor då?”

Pappa skrattar plötsligt till. Hans tänder verkar mycket kaffegula i kontrast till allt det vita.

”Mamma vägrade ju till och med att dö en naturlig död. Hon var speciell din farmor. Hon bestod av känselspröt. Hon vädrade fara med hela kroppen och tänkte att ta mej fan här skall det inte avlidas i Sibirien bara för att hennes pappa var en okänd poet och hennes mamma en lärarinna som lät eleverna säga högt vad de tänkte. Mamma lyckades fly till Finland efter att föräldrarna arresterades av NKVD. Hur hon bar sej åt vet jag inte. Hon flydde under den värsta terrorn år 1938 och då var hon bara sjutton år.”

”Hur vågade hon helt ensam?’”

”Det vete fan”, säger pappa, ”och hur hon fick med sej den där göken det vete Gud.”

”Gud finns ju inte sa du.”

”Just det”

”Var farmor en kommunistjävel?” frågar jag.

”Här börjar bli kallt.”

”Var hon det?”

”Nej. Hon var som vilken jävel som helst. Som du och jag.”

”Som mamma också?”

”Nä. Mamma röstar på Vanhanen för att han är stilig. Ska vi gå efter pizzorna nu?”

Jag stiger upp och ser rakt in i sjöjungfruns isiga stenögon. De är utristade ur sitt sammanhang. Ligg du här, tänker jag. Någon kommer efter dej förr eller senare. Förr eller senare blir du sand och kan blåsa bort när det behagar dej och jag kommer att vara död då. Var tacksam du, över att du inte är en kamrat och att du inte har någon att sakna.

Emma Juslin

Ett kapitel ur Emma Juslins tredje roman Ensamma tillsammans 
som utkommer på Söderströms förlag hösten 2009.