Vägen ut

Låsningen vid nuet, vid det dagsaktuella, känns ofta – tycker jag– som en snärjande väv. Den skymmer sikten för det som är väsentligt, det begreppet kultur innerst inne står för: det som förstärker vår delaktighet i världen, det vi har gemensamt, oberoende av tid och rum.

Därför blev jag alldeles speciellt lycklig när jag inför sammanställandet av fjolårets sommarnummer av Nya Argus fick en förfrågan av John Swedenmark: ”Vad tror du om Senecas 88nde brev till Lucilius, om nyttan av bildning?” Varefter han i sitt bidrag gjorde en spirituell bedömning av hurdan Seneca hade varit som bloggare – om han hade varit det, det föreföll osäkert – seneca@blogspot.com.

Ett välgörande perspektivskifte. Samtidigt vaknar den sorgsna tanken: vad har det fantastiskt snabba och smidiga Internet gjort med vår brevskrivarkonst? Vad har vi längre tid för?

Om nyttan av bildning, ja. Seneca tvivlade till delar på den. Kring bildning resonerar också några av årets sommarskribenter. Leif Salmén skriver om Saul Bellows brevskrivande (!) hjälte Herzog, han som inför världens ondska försvarar sig med Ordens hjälp. Fredrik Hertzberg tar i sin essä om Eckermanns Samtal med Goethe fasta både på det lovvärda och det problematiska i viljan att bilda sig: ”Den moraliska lärdomen är kanske den mest slående, nämligen att inre bildning inte leder någon vart om den inte går utanför sig själv och omsätts i handling…”

Marianne Bargum visar på själva skrivandet som ett sätt att komma underfund med sig själv, i sin presentation av tre ”övergivna barn”: Marie Nimier, Nathalie Sarraute och Jean-Paul Sartre.

Robert Åsbacka synliggör det som är viktigt för honom i Väinö Linnas torpartrilogi, det som får honom att gång på gång plöja igenom de ”1500 sidorna av mänsklig strävan. Strävan. Det är bara att fortsätta. Inte ge upp. Leva sig igenom. Om sådant kan man läsa både då man är stark och då man är svag. I Pentinkulma finns plats för både skratt och gråt.”

Lars Sund skriver med kärlek och förundran om sin upptäckt, vid 19 års ålder, av Gabriel García Márquez’ Hundra år av ensamhet: ”Den flödande prosan drog mig med sig som vattnet i en forsande älv”. Märta Tikkanen berättar om vad P. O. Enquists roman Nedstörtad ängel betyder för henne, varför hon ständigt återkommer till den. Hon pekar på det han uttrycker i ord och på det som är minst lika betydelsefullt hos de stora författarna; det vi kan läsa mellan raderna. ”Det som talar är det ordlösa och outsagda, mellanrummen, tystnaden. Associationerna.”

Årets alla sommarskribenter visar vilken fantastisk gåva en god bok utgör. De Favoriter ur världslitteraturen de med omsorg har valt att presentera för oss speglar, syns det mig, också deras egna inre livsvägar och valfrändskaper.

”Att läsa igenom en bra bok är lika svårt som att skriva den”, sade Goethe. God läsning, liksom alla goda ting, kräver framför allt tid. Den kan vi kanske unna oss i sommar? Nya Argus tackar sommarnumrets inspirerande och insiktsfulla skribenter för att de delgett oss sin läsning.