Den furstliga bokhyllan

”Hej! Känner du igen mig? Du är alldeles oförändrad!”

Jag skyndar hem. Till spegeln. Det är länge sedan, jag brukar inte längre betrakta mig i spegeln. Men nu vill jag veta hur mycket lögn, hur mycket chevalereskt det låg i hans påstående. Ser han inte på mig att jag vill vara en annan, i dag, i morgon? Jag har ett bättre mått: min furstliga bokhylla.

Ja det är, eller det var, en livslevande furste som i likhet med Peter den store, enligt operalibrettot Tsaren och Timmermannen, lärde sig snickarkonsten medan dagarna i hans furstendöme blev alltmer räknade. Tydligen hade han goda anlag, för den kunskapen hjälpte furst Kislenko när han flydde för sitt liv, till Finland.

Det var under fortsättningskriget. Vi hade flyttat in i en tom lägenhet.

Det har sina fördelar. Furst Kislenko kunde breda ut sina plankor som han egenhändigt hade burit till oss, han hade inga medhjälpare. Min mamma var en anspråkslös kvinna, men en bostad utan bokhylla var för henne inte ett hem. Och det skulle inte vara en färdigköpt utan en hylla som gick från golv till tak och från vägg till vägg, med olika höjd på hyllorna. Jag var den enda som var hemma på den tiden, antingen avhöll mig kriget från att gå i skola eller så hade jag ännu inte börjat i min nya klass. Så jag kunde följa med Furst Kislenkos målmedvetna arbete. Han talade aldrig, jag antar att han utom ryska också behärskade franska, han åt aldrig, han arbetade oförtrutet. Och snabbt gick det, knappt fogade han in den högsta, smala hyllan för klassikerna – så pass mycket förstod jag – så tog han penseln och målade hyllan svart. Där stod den och står än i dag, 70 år senare. Gungar inte, har aldrig stjälpt, håller tunga uppslagsböcker på de lägre hyllorna. En i sanning furstlig bokhylla.

Jag var länge för kort för att nå upp till klassikerna. Goethe i tio band, Schiller i åtta. Hyllan under härbärgerade tysk litteratur från det tjugonde århundradet, som snart blev klassiker de med. Schnitzler, Zweig och Thomas Mann. I allt övrigt hade vi snabbt acklimatiserat oss i Finland, men beträffande litteraturen var det den tyskspråkiga som gällde. Klassikerna var vackert inbundna, Goethe i ljusblått och Schiller i rött, med guldskrift på pärmen. Det var sällan jag klev upp på en stol för att ta ner en av dem. Jag höll mig mest till hylla nummer sju med Musil, Zweig och Thomas Mann. Speciellt Mann hade mina kamrater rekommenderat mig, hos honom förekommer ofta musik som ett viktigt element.

Jag har haft lyckan att åhöra ett föredrag Thomas Mann höll på Schauspielhaus i Zürich strax efter kriget. Högt uppe på raden där jag satt såg jag honom komma in på den tomma scenen, en stilig, elegant äldre man. Rungande applåder mötte honom, de gällde hans politiska ställningstaganden, hans okuvliga hållning gentemot nazisterna, hans mod och hans engagerande litteratur. En oförglömlig upplevelse var det att se och höra honom tala, utan minneslappar och utan mikrofon.

Antagligen var det den föreläsningen som gjorde mig till en hängiven Mann-läsare. På vår bokhylla kunde jag finna de flesta volymerna ur Stockholms Gesamtausgabe – i Sverige hade den tryckts medan den förbjudits i författarens hemland. Jag läste och läste, familjekrönikan Buddenbrooks, sanatorieberättelsen Bergtagen om lungkurorten Davos. Doktor Faustus minns jag som mycket komplicerad medan jag om och om igen njöt av Döden i Venedig. Filmatiseringen av den novellen ville jag aldrig se för att inte förlora min läsupplevelse.

I dag, cirka 60 år senare, har åldern igen gjort mig för kort för att nå upp till bokhyllans översta rader. Men jag har fått stor lust att läsa om böckerna där. Också sådana jag inte minns att jag tyckte om.

Det är märkligt, jag känner inte igen mig, vem är det som är ny, jag eller boken? Gud ske lov är det jag. Den stora yttre förändringen behöver jag ingen spegel till, men min inre, den talar böckerna om för mig och den är jag tacksam för. Jag hoppar inte längre i texten för att se vilka vägar handlingen tar, jag vill leva med personerna och bjuda in dem till min livstablå som vid det här laget har fått större format.

Hans kunglig höghet skrev Thomas Mann år 1909. Det är en ljus, positiv roman trots de mörka teman Mann redan i början strör in i handlingen. Der Zauberer, Trollkarlen, kallades han av sin familj, men den ondska som bröt ut i världen några tiotal år senare kunde han inte hejda, däremot nog förutspå. Det jag minns bäst från min första läsning av boken är legenden om rosen. På borggården i ett större hertigdöme står en rosenbuske som alla år blommar i härliga färger, men i stället för den rosendoft man kunde vänta sig, sprider den en unken lukt. En spådom säger att när landet hittar den rätta regenten, den som tänker på sitt folks bästa, då ska rosen börja dofta. Med samma förväntning som befolkningen i hertigdömet, följer jag med rosens spådom. Nu som för många år sedan.

Och slutet är gott; den rätta regenten och hans gemål tillträder. Jag har svårt att lägga boken åt sidan. Jag vill stanna kvar hos det unga paret och tänka över bokens slutrepliker: ”Vi är så ensamma, prins, här uppe på mänsklighetens höjder. Vi vet ingenting om livet. Känner den då inte till livet, som känner till kärleken?”