Den furstliga bokhyllan”Hej! Känner du igen mig? Du är alldeles oförändrad!” Jag
skyndar hem. Till spegeln. Det är länge sedan, jag brukar inte längre
betrakta mig i spegeln. Men nu vill jag veta hur mycket lögn, hur
mycket chevalereskt det låg i hans påstående. Ser han inte på mig att
jag vill vara en annan, i dag, i morgon? Jag har ett bättre mått: min
furstliga bokhylla. Ja det är, eller det var, en livslevande
furste som i likhet med Peter den store, enligt operalibrettot Tsaren
och Timmermannen, lärde sig snickarkonsten medan dagarna i hans
furstendöme blev alltmer räknade. Tydligen hade han goda anlag, för den
kunskapen hjälpte furst Kislenko när han flydde för sitt liv, till
Finland. Det var under fortsättningskriget. Vi hade flyttat in i en tom lägenhet. Det
har sina fördelar. Furst Kislenko kunde breda ut sina plankor som han
egenhändigt hade burit till oss, han hade inga medhjälpare. Min mamma
var en anspråkslös kvinna, men en bostad utan bokhylla var för henne
inte ett hem. Och det skulle inte vara en färdigköpt utan en hylla som
gick från golv till tak och från vägg till vägg, med olika höjd på
hyllorna. Jag var den enda som var hemma på den tiden, antingen avhöll
mig kriget från att gå i skola eller så hade jag ännu inte börjat i min
nya klass. Så jag kunde följa med Furst Kislenkos målmedvetna arbete.
Han talade aldrig, jag antar att han utom ryska också behärskade
franska, han åt aldrig, han arbetade oförtrutet. Och snabbt gick det,
knappt fogade han in den högsta, smala hyllan för klassikerna – så pass
mycket förstod jag – så tog han penseln och målade hyllan svart. Där
stod den och står än i dag, 70 år senare. Gungar inte, har aldrig
stjälpt, håller tunga uppslagsböcker på de lägre hyllorna. En i sanning
furstlig bokhylla. Jag var länge för kort för att nå upp till
klassikerna. Goethe i tio band, Schiller i åtta. Hyllan under
härbärgerade tysk litteratur från det tjugonde århundradet, som snart
blev klassiker de med. Schnitzler, Zweig och Thomas Mann. I allt övrigt
hade vi snabbt acklimatiserat oss i Finland, men beträffande
litteraturen var det den tyskspråkiga som gällde. Klassikerna var
vackert inbundna, Goethe i ljusblått och Schiller i rött, med
guldskrift på pärmen. Det var sällan jag klev upp på en stol för att ta
ner en av dem. Jag höll mig mest till hylla nummer sju med Musil, Zweig
och Thomas Mann. Speciellt Mann hade mina kamrater rekommenderat mig,
hos honom förekommer ofta musik som ett viktigt element. Jag
har haft lyckan att åhöra ett föredrag Thomas Mann höll på
Schauspielhaus i Zürich strax efter kriget. Högt uppe på raden där jag
satt såg jag honom komma in på den tomma scenen, en stilig, elegant
äldre man. Rungande applåder mötte honom, de gällde hans politiska
ställningstaganden, hans okuvliga hållning gentemot nazisterna, hans
mod och hans engagerande litteratur. En oförglömlig upplevelse var det
att se och höra honom tala, utan minneslappar och utan mikrofon. Antagligen
var det den föreläsningen som gjorde mig till en hängiven Mann-läsare.
På vår bokhylla kunde jag finna de flesta volymerna ur Stockholms Gesamtausgabe
– i Sverige hade den tryckts medan den förbjudits i
författarens hemland. Jag läste och läste,
familjekrönikan Buddenbrooks, sanatorieberättelsen Bergtagen om lungkurorten Davos. Doktor Faustus minns jag som mycket komplicerad medan jag om och om igen njöt av Döden i Venedig. Filmatiseringen av den novellen ville jag aldrig se för att inte förlora min läsupplevelse. I
dag, cirka 60 år senare, har åldern igen gjort mig för kort för att nå
upp till bokhyllans översta rader. Men jag har fått stor lust att läsa
om böckerna där. Också sådana jag inte minns att jag tyckte om. Det
är märkligt, jag känner inte igen mig, vem är det som är ny, jag eller
boken? Gud ske lov är det jag. Den stora yttre förändringen behöver jag
ingen spegel till, men min inre, den talar böckerna om för mig och den
är jag tacksam för. Jag hoppar inte längre i texten för att se vilka
vägar handlingen tar, jag vill leva med personerna och bjuda in dem
till min livstablå som vid det här laget har fått större format. Hans kunglig höghet
skrev Thomas Mann år 1909. Det är en ljus, positiv roman
trots de mörka teman Mann redan i början strör in i
handlingen. Der Zauberer, Trollkarlen, kallades
han av sin familj, men den ondska som bröt ut i världen några tiotal år
senare kunde han inte hejda, däremot nog förutspå. Det jag minns bäst
från min första läsning av boken är legenden om rosen. På borggården i
ett större hertigdöme står en rosenbuske som alla år blommar i härliga
färger, men i stället för den rosendoft man kunde vänta sig, sprider
den en unken lukt. En spådom säger att när landet hittar den rätta
regenten, den som tänker på sitt folks bästa, då ska rosen börja dofta.
Med samma förväntning som befolkningen i hertigdömet, följer jag med
rosens spådom. Nu som för många år sedan. Och slutet är gott;
den rätta regenten och hans gemål tillträder. Jag har svårt att lägga
boken åt sidan. Jag vill stanna kvar hos det unga paret och tänka över
bokens slutrepliker: ”Vi är så ensamma, prins, här uppe på
mänsklighetens höjder. Vi vet ingenting om livet. Känner den då inte
till livet, som känner till kärleken?” Lisbeth Landefort |