Novell 

Lindanserskan

Det där blev vår sista träff. Så hade han beslutat.

Själv var jag inte av samma åsikt, men vad gör man med den finska envisheten?

Egentligen kände jag honom knappt. Två gånger var han min sängkamrat, men sedan ångrade han sig. Plötsligt tyckte han att alltsammans var fel. Han höll en hel föreläsning för mig om hur fel det var. I sängen. För en halvtimme sedan.

Jag har en sak att bekänna: jag är gift. Med en annan. Med en som just nu befinner sig på arbetsresa i Shanghai.

Jag har alltid varit van vid parallella liv. När jag var femton år levde jag det ena livet för min mamma och mina morföräldrar: med fina vitsord och en alltid nystruken skoluniform. Det andra livet, med cigaretter och en hemlig dagbok, levde jag för mig själv.

Därför är äktenskaplig otrohet inget problem för mig. Eller jo, det är ett problem – men inte moraliskt utan organisationsmässigt. Man ska alltid hålla i minnet vad man sagt och till vem. Så att inga luckor uppstår.

”Ni är så hämmade här”, suckade jag medan jag reste mig från sängen. ”Om två personer gillar varandra ska man leva ut det, i stället för att gå och sukta.”

”Kanske du har rätt”, svarade han fundersamt. ”Men ibland förstör det...”

Han tystnade som om han inte vågade fortsätta.

”Förstör vaddå?”

”Det fräter sönder människosjälen. I den bildas det sår. Vissa har svårt att få dem att läka.”

”Men vad tycker du man ska göra i stället?”

”Om det är kärlek är det kanske bäst att ta ut skilsmässa, i stället för att vänstra. Det är ärligare så.”

Jag nickade skuldmedvetet. Det som han och jag delade med varandra var ingen kärlek. Det var jag säker på.

”Förstår du, när jag var liten var det många hos oss som lät bli att ta ut skilsmässa på grund av sin karriär”, började jag plötsligt förklara. ”Vi hade Kommunistpartiet, den socialistiska moralen och sånt... att tänka på. Men otrohet var inget dramatiskt. Det var något alldagligt, banalt.”

Han lyssnade nyfiket.

”Vi kommer från olika världar, du och jag”, sade han till sist.

Hans röst var varm som en dunvante.

”Tycker du jag är cynisk?”

Han riste på huvudet.

”Det ordet associerar jag inte med dig.”

”Vilka ord associerar du med mig?”

Han grubblade en stund.

”Du är oförutsägbar. Ibland sorgsen. Och orädd.”

”Orädd?”

Han nickade leende. Tydligen tänkte han på något trevligt.

”Just det.”

Plötsligt kändes det som om jag kom på något viktigt som jag hade glömt bort för länge sedan. Något jag varit med om själv – eller läst i någon av mina barndomsböcker.

Ingen har någonsin kallat mig för orädd. Kan man säga så om mig? Orädda är de hjältar som tar människor ut ur ett brinnande hus. Orädda är de småbarn som leker i ett stort rågfält vid ett stup.

Nu mindes jag det. Något om barnakrobater. Var det ur en cirkusnovell av Alexandr Kuprin?

Barn blir bra akrobater, därför att de inte känner någon rädsla. De har inte tillräckligt med livserfarenhet. De tror inte på ondskan. I deras ögon är ondskan något abstrakt som inte angår dem själva.

Orädda går de sitt öde till mötes. De dansar utan skyddsnät på en lina för att vara de vuxna till lags. De vuxna som står därnere.

”Du skulle kunna bli en bra akrobat”, hörde jag plötsligt.

Tydligen hade jag tänkt högt.

Min älskare tittade på mig med intresse.

”Var du inte rädd för döden när du var liten?” frågade han.

”Jodå. Men jag har alltid vetat att det inte är någon idé. När barn gråter och visar sin rädsla behöver de publik, eller hur? Någon publik fanns det inte. Och inget skyddsnät underst. Att cykla lärde jag mig till exempel helt på egen hand. Ingen sprang bredvid och höll i pakethållaren.”

”Varför inte?”

”Min far stack när jag var två år. Vem skulle springa bredvid min cykel? Min morfar var alltför gammal för sådant.”

”Säkert.”

”Att simma lärde jag mig också alldeles på egen hand.”

Han satt och tittade i golvet. När han lyfte huvudet märkte jag till min förvåning att hans blick var blank av återhållna tårar.

Tänk att han inte ens försöker dölja att han blivit så rörd. Visserligen kommer vi från två olika världar.

Jag älskade honom inte som en kvinna ska älska en man. Dejtade honom gjorde jag endast av leda. För övrigt kände jag honom knappt – annat än i biblisk bemärkelse. Men i det där ögonblicket kände jag plötsligt en stark lust att berätta allt för honom.

Att berätta till exempel om den sommar då jag antastades av en okänd gubbe – orakad, tandlös och med tejpade glasögon. Det hände i en park i Pavlovsk, mitt framför näsan på mina egna morföräldrar, medan jag var ute och solade tillsammans med dem.

Några lekkamrater hade jag inte om somrarna. Gubben föreslog att han och jag skulle spela badminton. Av någon anledning gav mina morföräldrar honom fria händer.

Gubben och jag var bara trettio meter från det liggunderlag där mina morföräldrar satt och åt jordgubbar. Varje gång han räckte mig badmintonbollen stoppade han in sin skrovliga hand i mina trosor och gnuggade runt där.

Det pågick i fyrtio minuter eller så. Till sist traskade gubben iväg, och jag fortsatte att glatt kasta och fånga fjäderbollen med min racket.

Det där har jag aldrig nämnt för någon. Jag visste inte om det var meningen att jag skulle berätta det och i så fall för vem. Och så kände jag mig skyldig och oren. I många år.

”Gillar du att spela badminton?”

Den här gången hade jag tydligen inte tänkt högt – och han blev förvånad över min plötsliga fråga.

”Ja, det gör jag. Hurså?”

”Ska vi kanske boka en badmintonbana någon gång?”

”Du är verkligen helt oförutsägbar!” utropade han muntert.

Genast efter det blev han allvarlig. Tydligen förberedde han sig för avsked.

Kors, det glömde jag nästan. Han hade ju beslutat att vi skulle göra slut. Den finska envisheten. Den puritanska moralen. Sådant ska man ha respekt för.

Det hade jag minsann. Jag skildes från honom på samma sätt som han skildes från mig: lätt och friktionsfritt. Våra avskedsord kommer jag inte ihåg, men de var säkert vänliga.

I hörnet vid kiosken sade vi hej då till varandra – vardagligt, som två affärsbekanta. Där fanns en bankautomat. Jag skulle behöva lite kontanter, tänkte jag och öppnade min handväska.

En regndroppe tung som en förebråelse föll på min hjässa. Jag vände mig om för att kolla om han vänt sig om.

En novell ur samlingen Lindanserskan som utkommer i höst på Söderströms förlag.