Saul Bellows Herzog 

Ugglorna på vinden

Herzog hör till de böcker man ska läsa minst två gånger, först som ung och sedan när medelåldern redan, på gott och ont, har satt sina spår i själen. När jag som 23-åring upptäckte Bellows roman fascinerades jag av det psykologiska skarpsinnet, särskilt i den intensiva, cyniskt-romantiska dissekeringen av förhållandet mellan man och kvinna, men jag kunde också med lätthet identifiera mig med Moses Elkanah Herzogs många andra dilemman. Bellows protagonist förenar nämligen i sin tragikomiskt marterade borderlinesjäl den västerländska civilisationens tunga och svåra temata med sina egna erotiska och romantiska problem som knyts till tidens stora politiska frågor.

En ung mänska söker, ofta kategoriskt, alltomfattande lösningsmodeller för både sin egen situation och omvärldens problem. Eftersom Herzog på ett viktigt plan utformas till en Bildungsroman utgjorde boken för mig ett slags karta där exempel på olika attityder till samtiden kunde prövas och utforskas. Till individens utveckling hör att i något skede försöka förklara världen, t.o.m. förändra den, och som ung tycks man vara benägen att förklara den restlöst, en gång för alla, helt och hållet. Som äldre, jag vågar inte skriva mognare, inser man att alla dessa teorier och utläggningar saknar något viktigt element eller också är de behäftade med någonting otillfredsställande, någon brist, en fläck av smuts som undergräver deras beviskraft. Antingen-eller-världen ger vika för ett både-och-universum. Man märker, som Isaiah Berlin så vältaligt har påpekat, att livets valsituationer inte nödvändigtvis inträffar mellan gott och ont utan ofta mellan det goda och det mindre goda eller rentav mellan två onda ting och dessutom så att man blir tvungen att uthärda och acceptera den samtidiga närvaron av fullständigt motstridiga alternativ. Du kan förklara världen hur mycket du vill men den bryr sig inte om dig. Kolera, pest och kärlek bryter ut alldeles oberoende av din vilja, sådana är realiteterna. Insikten om detta kan, men behöver inte, leda till en viljans förlamning.

Detta är Moses Herzogs situation och han är i just den meningen, trots sin situation som idéhistoriker i medelåldern, en ung mänska. Han vill förklara allt och alla, han ältar sina idéer i det oändliga, han analyserar allt, han är en teorigenerator, ett vittne till samtiden och dess fånge. Efter att ha rustat sig i De Stora Världsförklaringarna är han likt sin bibliske namne redo att leda mänskligheten till det förlovade landet av klarhet och slutlig insikt. Som väntat blir hans väg krånglig och svår. Denne man, som är en romantiker både i sin akademiska och vardagliga tillvaro, intellektuell och älskare, trampar till slut omkring i kärlekens och förnuftets, känslans och intellektets ruiner. Den onda världen går till frontalattack och det enda försvar som Moses kan uppbåda är ordet. Han skriver alltså brev som aldrig avskickas och han adresserar dem till alla, alla, alla! Han riktar sina utgjutelser till Spinoza och Nietzsche, Eisenhower och New York Times, till Heidegger och den döda fastern, till sin otrogna förra hustru och till sin lika bedrägliga psykiater.

Eftersom Herzog till sitt yrke är akademisk idéhistoriker kan Bellow lägga en hel del i hans mun och till slut visar det sig att det kulturella obehag som häftar vid Herzogs existens egentligen härstammar från den europeiska upplysningens och romantikens högt, alltför högt, ställda mål och meningar.

Bellow var till sin utbildning socialantropolog och han hörde vid University of Chicago tillsammans med sin vän Allan Bloom (svagt maskerad som Rawelstein i Bellows roman med samma namn) till en grupp intellektuella som enligt ett samtida vittne ”inandades böcker och idéer på samma sätt som vi andas luft”. Också Moses Herzog får i sig fler idé- än syremolekyler även om han försöker kompensera genom att leva ut i erotiken. Inte heller den kan bota hans existentiella vilsenhet. Blaise Pascal säger att alla våra svårigheter uppstår av att vi inte kan hålla oss lugna och stilla i våra rum. Herzogs problem är en variant på detta, han kan inte ta någonting för givet utan har ett maniskt behov av att rusa ut och vifta omkring sig, ofta med De Stora Tankarna som slagvapen. Romanens skildring av huvudpersonens överlevnads- och bildningsväg formar sig därför till en ställvis dråplig skildring av den intellektuelles oförmåga att komma till rätta med både sig själv och den handgripliga tillvaron bortom jaget.

Den mentala odyssé som Bellow serverar oss har en viss samtida tendens, vi talar alltså om decennieskiftet 50-60, som inte är ointressant ur litteratur- och idéhistorisk synvinkel. Man kan nämligen också läsa romanen som ett antidogmatiskt och antitotalitärt manifest, i linje med både Isaiah Berlins och Karl Poppers tankegångar. Bellow, som bör ha varit insatt i Berlins tankar sedan länge, lät publicera Herzog år 1964. Berlins Mellon-föreläsningar under rubriken The Roots of Romanticism ägde rum 1965 och Poppers The Open Society and its Enemies (1945) utövade ännu i början av sextiotalet (delvis fortfarande) ett stort inflytande i USA:s akademiska värld. ”Romantikens rötter” är faktiskt en term som dyker upp flere gånger i romanen. Till detta ska läggas att Bellow i slutet av 40-talet hade begett sig till Paris för att fortsätta sina studier och snart upptäckt att han inte kunde fördra den vänsterinspirerade politiskt-litterära strömningen som i bland kunde slå över i stalinistisk dogmatik. Han stod redan då främmande för de stora världsförklaringarna och tog avstånd från de frälsningsvisioner som de utmynnade i. Detta är Poppers position och ur detta springer kritiken av Platon, Hegel och marxismen (i mindre grad av Marx själv). Bellows tid i Paris vaccinerade honom också för alltid mot den då och senare så trendiga kulturpessimismen. Han hade alltid svårt med de ”wastelanders” som seglade i T.S. Eliots kölvatten och lika hjärtligt illa tycker Moses Herzog om dem. Paris satt illa. Man kan t.o.m. spekulera i frågan om varför Bellow har gett Herzogs exhustru och sannskyldiga bête noire namnet Madeleine? Hånar författaren här den psykologiskt raffinerade, disiga och drömlika Proust-världen?

Vistelsen i Frankrike höjde Bellows känsla för hemlandet och framför allt hemstaden Chicago, men än mer för språket, slangen och livskänslan som kommer till uttryck i ”the windy city”, en stad som i nordamerikansk mytologi utgör själva sinnebilden för det karga, tuffa, hårda – gangsterstaden. I Herzog, liksom i alla sina böcker, är Bellow en i ordets egentliga bemärkelse stor amatör av amerikansk storstadsslang. Den begränsar sig ju inte bara till engelskan utan inrymmer också starka element av jiddisch och svart ghettospråk. Storstadsmänskans idiomatiska språkbruk uttrycker en samtidig individualitet, oavhängighet och samhörighet med en viss grupp. Här uppstår spänningar som parallellt med det rent mentala sprängstoffet i Moses Herzogs liv bildar ett centralt plan i romanen. Genom språket formas individens situation i vardagen, i förhållande till det motsatta könet, i familjen och i vidare mening samhället. Efter att ha gått vilse i idéernas universum anträder Moses den långsamma återfärden via sin äktenskapskris tillbaka till den trassliga, förvirrade och köttsliga världen av kvinnor, barn, gator och natur. Färden är svår och förtvivlat rolig. Romanens katharsis inträffar då Moses av en händelse råkar bli åskådare till dagsrutinerna i rättshuset i New York. Bland de åtalade finns en barnamördare, en bedräglig transvestit och en ung huligan som har misshandlat sitt rånoffer för futtiga 68 cent. Erfarenheten öppnar den hittills osynliga luckan under Moses Herzogs fötter och han ställer sig själv frågan: ”...can thought wake you from the dream of existence? Not if it becomes a second realm of confusion, another more complicated dream, the dream of intellect, the delusion of total explanations”. Då den restlöst förklarade världen blir ett ouppnåeligt mål måste man nöja sig med mindre och Moses drar slutsatsen att ”What this country needs is a good five-cent synthesis”. 

En annan romantiker, Chateaubriand, uttryckte samma insikt en smula annorlunda: ”Une vie d’analyse pour une heure de synthèse!”. Moses Herzog gör sin syntes i sin halvt förfallna villa dit han sårad men levande drar sig tillbaka i naturens hägn. Detta slutkapitel kunde nästan ha skrivits av Thoreau. Fåglarna och gräset, ett övervuxet vildvin och de stora skuggande träden med sina mäktiga kronor omger och skyddar Moses och hans själ förfriskas samtidigt som tankarna lämnar honom i ro. Men på vinden har några ugglor, Minervas fåglar!, byggt sina bon. Berättelsen om Moses Herzog avbryts då han befinner sig i liggande ställning och inser att han, som hade irrat omkring bland orden, begreppen och deras förklaringar, inte längre vill yttra ett enda ord. Men ugglorna på vinden är beredda och när natten faller sträcker de ut sina vingar och lyfter.