Ärkeängeln i Uleåborg

Jag läser Anu Kaipainens Ärkeängeln i Uleåborg och blir så upp och ner att jag inte vet vad jag ska säga. Först är det översättningen. Originalet, Arkkienkeli Oulussa 1808-1809 kom ut 1967 och blev publicerad på svenska 1980 av det lilla förlaget Fripress, som gett ut en del översättningar av finska författare – kvinnor. Ra-isa Lardot och Anu Kaipainen, men mest Eeva Kilpi, som kanske fått mer uppskattande läsare i Sverige än här.

Man måste också få det sagt: Kilpi är lättare än Kaipainen att översätta, för där Kilpi låter vinden blåsa fritt mellan orden och ger sin översättare spelrum att pricka in en plausibel eller perfekt tolkning skapar Kaipainen glänsande legeringar eller lurviga spybollar av ord. Det är motsträviga finska ord som i vissa berättelser försetts med karelsk böjning så att läsningen – i synnerhet om man inte har samma modersmål som texten – blir ett knackande och bankande på de olika styckena för att hitta klangen, eller ett petande i smält och osmält, för att titta efter vilka ingredienserna egentligen var. Men att läsa en ordentligt bångstyrig text kan vara härligt. Ibland ska det vara rejält arbete. Kerstin Lindqvist som översatt Ärkeängeln i Uleåborg är värd en medalj och full förståelse och förlåtelse för de passager som inte låtit sig bändas till kaipainenspråk på svenska. Och vem jämför?

Vihreäksi poltetut puut (2007), den självbiografiska berättelsen om evakueringen från Karelen när Anu Kaipainen var en liten flicka är en text som tar tid på sig inne i en – jag förstår inte på långt när alla ord – men jag fattar hur flickan Annu har det. Hon är söndersliten. Men redan som barn verkar hon förstå ordens magiska kraft. Och när jag säger magiskt, ett ord jag brukar fryna åt i texter, menar jag den magi som kommer från djupet, från det oformade, oformliga mörkret, och som får form och verkan av en människa som handlingskraftigt kastar sig in i sin uppgift. Berättelsen, om den förstår att ta med allt som är viktigt, kan få de svartbrända träden att grönska igen.

Författaren Anu Kaipainen har sina litterära rötter i muntlighet och folklore. Under studietiden vaknade hon till när man kom till folkdiktningen, har hon berättat. Ett av hennes mest folkkära verk handlar om Larin Paraske, en ingermanländsk runosångare som finländarna gjort till sin. Mitt i Helsingfors sitter Paraske staty, det säger väl något.

Kaipainens arbetssätt stämmer på många sätt överens med runosångarens: man tar av andra, eller av de glömda författare som kallas ”traditionen”, och så sätter man till av sig själv och av situationen. Ärkeängeln i Uleåborg har placerats in i händelserna under 1808 och 1809, men den handlar mindre om krig än om livet bland småstadens borgare. Själva motivet är dessutom snattat av Sara Wacklin som i Hundrade minnen från Österbotten berättar om flickan som hittar en man åt sig bland de döda soldaterna som ligger i frusna travar i väntan på begravning.

Kaipainen har tillägnat Wacklin sin roman med tack för lånet. Motivet är som hittat för henne, det innehåller lika delar död och sexualitet. En av de starkare strömmarna i berättelsen är kvinnornas driftsliv. Och man kan ibland associera till Jane Austens krassa beskrivningar av kvinnors position när man läser om borgarfamiljen i Uleåborg – bara döttrar och ingen av dem gift. Kriget kommer som efterskickat, först kommer en drös svenska soldater och officerare, och när de drar sig tillbaka är ryssarna på plats. Bägge slagen kan dansa, möjligen är ryssarna lite bättre på vals.

Systrarna är tre. Det är Maria som råkar ut för kopporna och därför inte går åt på äktenskapsmarknaden, det är Ulrika som är söt, men så ung att ingen ännu hunnit fria, och det är Lena, Tok-Lena, Huppa-Leena, som är förskjuten på grund av sina lyten och sjukdomar. Vad är det med henne? Hon har kanske epilepsi – det talas om anfall – eller så är hon schizofren... måste man veta? I recensionerna 1967 när romanen först utkom, spekulerar man i detta. ”Efterbliven”, säger en. Baksidestexten på den svenska utgåvan urskuldar det grova skämtandet med ”psykiska störningar”. Lenas symtom förutom de epilepsiliknande anfallen är hallucinationer och fantasier. Lov att plocka med sig en frusen man att tina upp får Lena direkt från kungen, som hon ofta kommunicerar med. Och inom henne finns Agnes, flickan som drunknade (eller dränkte sig) på sin bröllopsdag, och vars ande tagit sin boning i Lena.

Lenas belägenhet gör att hon knuffas ut i periferin där hon kan göra som hon lyster. Hennes mentala status gör henne också till en fullständigt öppen person, och hon är mer än en, hon är Lena och Lena/Agnes, hon är kanske också ett djur. Den ryske regementsläkaren som blir så förälskad i henne kallar henne ömsint sin ”kviga”. Lena är fascinerande och motbjudande, men hon är den enda i familjen som tycks ha någon som helst begåvning för kärlek. Systrarna är kompakt egennyttiga och mamman behandlar sina döttrar med en avsevärd kyla. Mamman knyter sina ryor och kanske sysslar hon med illegala aborter på sidan om, hon poängterar ofta att strumpstickor är bra att ha. Fadern är på slutrakan i sitt liv, ingendera föräldern kan man riktigt räkna med.

Kaipainen går åt Uleåborg också, Uleåborg som vilken skenhelig småstad som helst. Man kan också läsa in hänvisningar till den så kallade Uleåborgsprofetissan och den sekt som fick sitt säte i staden på 1960-talet och som fick anhängare att resa dit både från Finland och Sverige. Tok-Lena både alluderar på och protesterar mot en sådan roll. Fantasierna om ärkeängeln Mikael som ska ställa allt till rätta igen efter krigsåren, är bara hennes egen fantasi. Mikael visar sig vara en vanlig kille som försvinner hem igen när han börjar känna sig kryare.

Ärkeängeln i Uleåborg har också dramatiserats för teatern (av Kaipainen själv, och senare i samråd med Seppo Parkkinen). Man kan gott tänka sig att det är ett verk som strävar efter scenen: ord som nästan till varje pris vill bli kött. Sistlidna teatersäsong har man kunnat se den i Fredrikshamn. Och som läsupplevelse är den ganska svårslagen: spretig, påträngande, krävande. Den tvingar oss att tänka på oss själva som köttsliga människor, och den är som helhet skriven som ett ställningstagande mot kriget. Ingen enda rad kan beslås med att tala för krig, men skildringen är aldrig vädjande och kräver aldrig konsensus. Anu Kaipainen har upplevelsen av att fly undan kriget för alltid permanentad i sig. Men, har hon sagt, i inledningen till Vihreäksi poltetut puut, var och en måste individuellt ta ställning mot krig. Man kan inte vara pacifist för någon annans räkning.