Macondo

Det var februari 1973. Jag vill minnas att det var mörkt och bitande kallt.

Jag var 19 år och abiturient och trampade rastlöst runt lik en otålig unghäst som finner spiltan för trång. Jag ville ut, bort från småstaden; jag väntade otåligt på att det Riktiga Livet äntligen skulle börja och det enda jag visste var att det Riktiga Livet utspelade sig någon annanstans än i den trånga småstadshåla där jag hade oturen att låta mig födas.

Den här februarikvällen hade jag som vanligt smitit in på stadsbiblioteket på jakt efter en bra bok istället för att plugga inför de stundande studentskrivningarna. Stadsbiblioteket var min oas, ett andens varuhus fyllt av berättelser, äventyr, drömmar – och allt var gratis. Det var bara att ta för sig.

Jag gick släntrande mellan romanhyllorna med en lagom nonchalant, lite uttråkad min, jag drog ut en bok, bläddrade, stack in den i hyllan på nytt. Tog en ny bok, bläddrade, satte tillbaka den. Jag läste inte vilken skit som helst. Jag var en ytterst kritisk nittonåring och visste allt om litterär kvalitet. Det vart inte mycket som vann mitt gillande.

Jag tog ännu en roman. Titeln sade mig ingenting. Jag hade aldrig hört talas om författaren. Som vanligt slog jag upp första sidan och läste den inledande meningen:

Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans for tog honom med för att visa honom isen.

Jag bara gapade. Aldrig hade jag läst något liknande!

Jag lånade givetvis boken och läste tills långt in på natten. Först och främst måste jag ju få veta hur det gick för den där Aureliano Buendía som hamnade inför en exekutionspluton (han klarade

sig undan med blotta förskräckelsen) och hur det egentligen låg till med isen. I några underbara dagar befann jag mig i byn Macondo där verkligheten var genomsyrad av magi och det osannolika blev sannolikt och de levande ständigt umgicks med de döda. Den flödande prosan drog mig med sig som vattnet i en forsande älv. Jag lät mig villigt drunkna i detta språk som var så sinnligt att jag kunde känna bygatans lera lukta och höra papegojorna skrika inne i djungeln. Författaren talade till mig med en säregen auktoritet. När jag motvilligt slog igen boken efter att ha läst de allra sista raderna kände jag en oförklarlig saknad: jag ville stanna kvar i denna färgsprakande sydamerikanska värld där allt tycktes möjligt.

Boken som gjorde ett sådant omvälvande intryck på mig var förstås Gabriel Garcia Márquez genombrottsroman Hundra år av ensamhet. I februari 1973 hade jag aldrig hört talas om García Márquez eller det som kallas magisk realism – det hade inte många gjort på den tiden, ännu skulle det dröja några år innan svallvågorna från den latinamerikanska romanboomen nådde hit till Skandinavien. Egentligen är jag tacksam för att jag var så oförberedd när jag första gången läste Hundra år av ensamhet, det gjorde att intrycket blev långt mer omvälvande än om jag hade läst den bara ett par år senare. De flesta böcker man läser och påverkas mer eller mindre starkt av när man är mycket ung brukar kunna göra en tämligen besviken om man återvänder till dem längre fram i livet. Så icke Hundra år av ensamhet. Mer än 35 år sedan mitt första besök i den fantasins ort som kallas Macondo låter jag mig fortfarande villigt förföras varje gång jag beger mig tillbaka dit. Och det har jag gjort några gånger under åren. Jag äger två exemplar av Hundra år av ensamhet i Karin Alins svenska översättning som först utkom 1967, och de är båda ganska slitna.

Det som gör Hundra år av ensamhet olik de flesta andra romaner är dess omåttlighet. Hela världen tycks rymmas mellan dess pärmar. Hundra år av ensamhet är en storslagen skapelseberättelse – tragisk, passionerad, grotesk och fullständigt oemotståndlig. Allt detta myllrande liv placerar Gabriel García Márquez innanför gränserna till en fiktiv by vid Colombias kust mot Karibiska havet: Macondo. Macondo är mer än bara en plats, det är hela världen i miniatyr, självförsörjd med sin egen oemotståndliga historia. Här är allt möjligt, och allt möjligt (och omöjligt) inträffar också. Redan första gången jag läste Hundra år av ensamhet blev jag ohjälpligt fascinerad av García Márquez fiktiva ort – liten på jorden men oändligt stor i orden.

Hundra år av ensamhet är flera böcker i en: familjeberättelse, utvecklingsroman, historisk allegori. Formellt står familjen Buendía i berättelsens centrum, men frågan är om inte historien själv är den egentliga huvudpersonen. Gabriel García Márquez återberättar kolonialismens och det colombianska nationella projektets historia på en karnevalistisk, oren prosa som förmodligen fick Michail Bachtin att nicka gillande i sin himmel. Skrönorna, de våldsamma förvecklingarna, fantasterierna blir aldrig självändamål: Hundra år av ensamhet är skriven av en mycket medveten författare, som av allt döma läst och förstått sin Franz Fanon och har en ideologisk agenda för sitt skrivande. Uppsåtet hindrar inte romanen från att vara oavbrutet underhållande. Det är ju den allra bästa litteraturens eviga kännemärke – den tillåter sig aldrig att bli tråkig.

Först som sist är Hundra år av ensamhet ett magnifikt språkkonstverk. Språket i romanen tänjer ständigt sina egna gränser, lyfter från verkligheten i sprakande verbala fyrverkerier – men återvänder också ständigt till verkligheten. Det är hemligheten med den magiska realismen. Magisk realism är i första hand en litterär form som gör anspråk på att se bortom den verklighet den åtagit sig att skildra. Därmed ifrågasätter magisk realism ständigt världen långt effektivare än konventionellt realistiskt berättande någonsin förmår. Men det ställer enorma krav på språket. Gabriel García Márquez lyckas i Hundra år av ensamhet med något som är få författare förunnat: han berättar med en självklar auktoritet som inte ett ögonblick sviker honom. Redan första gången jag läste romanen slogs jag av styrkan i berättarrösten, självklarheten i tonfallet. Allt läsa Hundra år av ensamhet är att uppleva hur sinnlig litteratur kan vara. Gabriel García Márquez följer fullt ut Hemingways berömda råd till alla romanförfattare: ”Don’t tell them – show them!”

Han redogör aldrig. Han gestaltar. Och får mig som läsare att om och om acceptera schackspelande vålnader, leverterande präster, osannolikt passionerad kärlek, ofattbar grymhet, den lilla flickan Rebeca som en dag kommer till Macondo med sina döda föräldrars ben i ett kluckande säck som ständigt är i vägen i familjen Buendías hus.

Och framför allt får han mig att älska Ursúla, hustrun till Macondos grundare José Arcadío Buendía, som bär hela fiktionen i sina armar. Utan henne skulle Macondo inte existerara. Ursúla är ett av världslitteraturens stora kvinnoporträtt.

Jag minns fortfarande känslan jag hade när jag alltför fort läst ut Hundra år av ensamhet. Jag tvingade mig att läsa de sista sidorna så långsamt jag bara kunde. Och när boken var slut kände jag tomheten: jag längtade redan tillbaka till Macondo.

Jag var fortfarande 19 år gammal och abiturient. Men jag tror att jag inte längre var riktigt samma människa efter den där sällsamt magiska romanen, som jag av en händelse råkade plocka åt mig på stadsbiblioteket i Jakobstad en mörk och kall kväll i februari 1973. Äntligen trodde jag mig ha förstått vad litteratur kan vara.