Oroande, fängslande, frånstötande, naken

Hur många gånger jag har läst Per Olov Enquists Nedstörtad ängel vet jag inte ens, många, väldigt många gånger. Det är den jag griper tag i när jag kör fast i mitt skrivande. När jag måste vila ut från nånting jag irriterar ihjäl mig på. När jag vill hitta tillbaka till väsentligheter som hotar skymmas och vika undan. Eller när orden runt mig bara är alltför många.

Nedstörtad ängel kom ut 1985, en helt annorlunda bok än de stora sextiotalsromanerna. Det är PeO:s tunnaste bok vad sidantalet beträffar, den mest gåtfulla av alla hans många böcker, fragmentarisk, svårbegriplig. Flera av de teman som är centrala i författarskapet strålar samman här, belyses i glimtar bara för att sjunka undan igen, bilder, symboler, personer som förekommer i andra böcker, tidigare och senare, dyker upp och är borta, ämnen vidrörs och försvinner. Språket har som alltid en helt egen ton, koncist, lätt varierade upprepningar, ingen annanstans har det samma laddning som här, aldrig närmare musiken.

Strukturen är oerhört intrikat, de olika bitarna i pusselspelet lyfts upp, hålls mot ljuset och läggs åt sidan, kommer igen och ger en ny infallsvinkel. Det finns en Försång, vad den slutligen säger vet man inte förrän man har läst boken, går tillbaka till den igen, läser slutet – Coda – på nytt, bläddrar. Klart är att boken behandlar teman som är livsviktiga för PeO E själv: skrivandet kärleken livet självmordet. Nåden. Men han säger det inte. Det som talar är det ordlösa och outsagda, mellanrummen, tystnaden. Associationerna.

I sin självbiografi från i höstas, Ett annat liv, påstår han att han själv skrev baksidestexten till Nedstörtad ängel, och att där står att detta är en bild av det normala äktenskapet – vilket inte alls står på baksidan, åtminstone inte i första upplagan. Där står att boken är ”en historia om ett monster, ett äktenskap och om kärlek”. Man gör klokt i att inte lita blint på PeO:s såkallade fakta. Däremot ger boken många infallsvinklar till hans eget författarskap, isynnerhet när man följer tankegångarna i Ett annat liv. Han kretsar kring det han har kallat smärtpunkter, det han återkommer till i verk efter verk. Och Nedstörtad ängel ger många utgångspunkter för funderingar kring väsentligheterna, inte minst för att han här låter det kretsa kring ytterligheter i olika avseenden.

Vad kan ett monster med två huvud säja om ”normala” (?) äktenskap? Var finns sambandet mellan våra erfarenheter av samliv och den alkoholiserade Ruth Berlau som vandrar runt med en gipsavgjutning av Brechts dödsmask i en hattask? Eller berättarens vän, psykiatern K och hans före detta hustrus hatkärlek, deras ordlösa telefonkontakt före träffarna i redskapsskjulet på hans psykklinik där hon är intagen? För att inte tala om pojken, Vargen i Säter, mild och stilla utom när han överväldigad av skräck ser sig tvungen att mörda småbarn som visar honom tillit, pojken som blir redskapet i hustruns Medea

liv. Besattheten är deras gemensamma nämnare, alla dessa märkliga personer som spelar med i berättarens historia, existenser i utkanten av tillvaron som alla förefaller att illustrera bitar av honom själv, utlyfta och distanserade.

När PeO E skriver Nedstörtad ängel är han mitt inne i ett svårt alkoholberoende som han skoningslöst skildrar i Ett annat liv. Bara under någon mycket tidig morgontimme kan han skriva, ”sedan icke, därav formatet.” Och: ”Han vill plötsligt nedskriva en kärleksroman eftersom han tror sig förstå allt om kärleken. För första gången. Det blir då helt naturligt en roman om ett monster.”

Monstret är Pasqual Pinon med en utväxt i pannan som han gör allt för att dölja under trasor och tygsjok men som han småningom ser som sin hustru och kallar Maria. Pinon hålls fången nere i en gruva i Mexiko, som ett skydd mot olyckor, han ses som Satans barn, hur skulle den nedstörtade ängeln kunna vända sig mot sitt eget barn, förgöra honom? Pinon och hans Maria är bilden av oupplöslighet, av oerhörd olycka och slutligen av lika stor lycka. Brecht vände ryggen till sin älskarinna och medarbetare Ruth Berlau, nu när han är död har hon igen tillstånd att använda sina känslor – ”kanske är det deras finaste tid”.

Ett lika centralt tema som kärleken är skapandet – går skapande och kärlek att förena? Albatrossen, fågelsymbolen, förekommer här i olika varianter, som en bild av den nödvändiga konstnärliga friheten, rörligheten över gränser och vitt skilda världar. Med en fågelvinge rör Hundmannen över Marias kind när hon är förstenad av smärta över Pinons svek, vingens beröring gör att de ordlösa sångerna igen förenar dem, K trycker en vingpenna över den förtvivlade pojkens hår och orden kommer tillbaka. Men andedräktens värme smälter ner och förstör konstverket in

ristat i ett isstycke – om ishinnans isolering och skydd är borta och behärskningen sviker, hur går det då för skrivandet?

”Andas fram mitt ansikte”: den genomskinliga hinnan av tunn is som täcker ansiktet i isgraven. Finn Malmgrens, Hess, Faderns ansikte, ishinnan återkommer i många sammanhang i böckerna, en central symbol för den sköra linjen mellan kaos och kontroll, mellan den enas identitet och den andras, mellan lusten till död och skräcken för att fortsätta leva – en balansakt där skapandet är avgörande.

Liksom kärleken. Bådas yttersta villkor är att vara villkorslösa.

När man har läst Ett annat liv, denna klarsynta och många gånger förtvivlat (bokstavligen!) roliga bild PeO ger av bitar på sin väg, får Nedstörtad ängel ännu flera bottnar. Och frågan är om fragmenten i den mer än tjugo år äldre tunna lilla boken inte ger en ännu naknare version av smärtpunkterna hos Per Olov Enquist.