Tillbaka i verkligheten

KANSKE ÄR VI det mest lättlurade folket. Men vi har de bästa betygen.

Finland är det OECD-land där inkomstskillnaderna ökat mest sedan mitten av 1990-talet. Smickrande Pisa-poäng kan inte överskugga att vi blir alltmera ojämlika och vi blir det snabbare än andra, trots att få av oss vill ha den utvecklingen.

Under året som gått har OECD-rapporten  om detta (se t.ex. Helsingin Sanomat den 13.11.2008) inte fått många politiska väckarklockor att ringa. Ändå är den sociala förändring som här avspeglas ett resultat av politiska beslut.

Ett bevis är att Sverige och Danmark enligt samma rapport ligger kvar på en ”nordisk” nivå av relativt jämna inkomster: gini-index 0,23 efter skatt. Från denna har Finland och Norge brutit sig loss och närmar sig numera det europeiska mittfältet (från 0,23 till 0,27 respektive från 0,26 till 0,28 mellan 1995 och 2005). Men ännu 1985 låg Norges gini-värde på 0,23, Finlands på 0,21.

Ytterligare salt i såren strödde YLE:s program MOT nyligen (31.8.) med häpnadsväckande siffror om hur den rikaste tiondelen dragit nytta av våra skattereformer, från och med regeringen Aho 1993. Ett fenomen för sig är att den allra rikaste procenten numera åtnjuter ”regressiv beskattning” (snarare än progressiv).

INSIKTEN OM att vi blivit lurade sjunker inte in över en natt, men i kölvattnet på en global finanskris har media möjligen börjat bli bättre på pengar och samhälle. Årets stora tema i den vägen, utredningen av den finländska partifinansieringen, har aktivt pressats fram av fjärde stats- makten. Resultatet är knappast överraskande och nytt, snarare bekräftar det något gammalt. Kapitalet stöder högern, facket vänstern, föreställningen att alla partier ”nuförtiden” är likadana delas åtminstone inte av partimecenaterna.

Men en sådan föreställning kunde kanske uppkomma bland väljarna under en epok som präglades av en speciell sorts hybris. Sedd i backspegeln hör till exempel ”arbetarnas presidentkandidat” Sauli Niinistös slogan inför valet 2006, att ”motsättningarnas tid är förbi”, till denna passerade epok. 

I dag är vi tillbaka i verkligheten. Inklusive verklighetens motsättningar. Till det förflutna hör troligen också statsminister Matti Vanhanens uttalande, våren 2008, att man inom centern till skillnad från vänstern inte är ”avundsjuka” på höginkomsttagarna.

Åtminstone det goda hade de här uttalandena ändå med sig att bägge förde debatten tillbaka till själva kärnan i den samhällspolitiska diskussionen.

STIGANDE KURSER BERUSAR. Vi ser nu hur USA:s militära ”projekt” i det nära förflutna – främst beslutet att försöka ersätta obefintliga massförstörelsevapen i Irak med obefintlig demokrati – uppstod som en logisk följd av skenande stormaktshybris. Valet av Obama signalerar tillnyktring.

Någonting av 2000-skiftets optimism, med drag av fantasteri, hittar man också på nära håll. T.ex. i de projekt som verkar ha utlösts av oväntat riklig tillgång på friska pengar i de så kallade finlandssvenska Fonderna. Miljonsatsningar på storslagna framtidsinstitut och webbtidningar dök nu upp i bredd med den traditionella, småskaliga, till stor del frivilliga kulturverksamheten (t.ex. Nya Argus hör till den senare). Bredvid roddbåten dyker plötsligt en lyxkryssare upp.

Visst: visioner behövs, och visioner kommer sällan till per demokrati. Och om ett av tio projekt lyckas så har ett projekt lyckats. Men samtidigt kan det vara knepigt för vilken besättning som helst, att manövrera in flådiga kryssare i den trånga finlandssvenska skärgården. Ibland går man på grund. Ibland är effekten komisk. Ibland kan skratten bara kvävas med mera pengar.

Man kan hålla med Monica Ålgars när hon i en vass kolumn om nätprojektet peppar.fi (Hufvudstadsbladet den 8.9) ifrågasätter ”förvaltarnas” kännedom om de lokala sjökorten. ”Sluta hafsa med överdådiga projekt […] Istället – satsa på det som funkar”.

Tilläggas kan ändå den realpolitiska dimensionen. Att ”det som funkar” inom kulturen ibland funkar väldigt dåligt när det kommer till röster i val – den funktion som trots allt är A och O ur ”förvaltarnas” synvinkel.

Företagen är inte korkade när de placerar partistöd. Lika litet är fonderna korkade när de placerar kultur. I den fattiga ändan av kultursektorn verkar en mängd egensinniga, opålitliga typer. Bättre att starta upp helt nya projekt där man kan behålla total kontroll.