Krisen – ett och ett halvt år senare

Nr 3 • 2010

KOMMENTARER: SUSANNA FELLMAN

För ett år sedan skrev jag en betraktelse över den globala finansiella krisen för Nya Argus. Då framhöll jag att det var svårt att förutsäga krisens omfattning och konsekvenser. Och det stämde även denna gång. Även om det är för tidigt att säga att krisen är över, kan man med fog påstå att de värsta scenarierna inte inträffade. Kapitalismen (läs marknadsekonomin) och det finansiella systemet kollapsade inte; något som de ivrigaste olyckskorparna förutspådde.
    Den globala finansiella krisen har varit en kris i den norra hemisfären. Exempelvis Australiens ekonomi är mycket stark, medan Kina fortsätter att uppvisa gynnsamma ekonomiska nyckeltal. Stabiliseringen av det finansiella systemet har visserligen kostat skattebetalarna hårresande summor. Det finns ännu en viss fara för en så kallad ”double dip”, det vill säga en andra svacka, efter den stora ”tsunamin”. Inte heller ser den globala ekonomin ut att råka ut för en lika allvarlig realekonomisk kris som den på 1930-talet, även om vissa enskilda länder, särskilt Lettland och Island, genomlever ett fritt fall även i realekonomin. Hur djupa och långvariga dessa kriser kommer att bli vet vi inte. I Island verkar det dock som om man delvis kan förlita sig på de mera traditionella branscherna, exempelvis fiske.

Samtidigt har krisen avslöjat stora svagheter både i det internationella systemet och i enskilda länders ekonomiska förhållanden som inte kunde förutspås för ett par år sedan. Greklands problem är naturligtvis det mest flagranta. Den svåra krisen gjorde att de ekonomiska och strukturella problemens omfattning plötsligt avslöjades. Landets ledning kunde delvis dölja dessa problem så länge som de globala konjunkturerna var gynnsamma. Men det visade ju sig att man till och med har manipulerat de officiella siffrorna. Vad som händer med euron om den grekiska ekonomin kollapsar är något som de kloka funderar över. Likaså huruvida EU övertaget kan låta Grekland kollapsa. Vissa storinvesterare har fortsatt att placera i grekiska skuldebrev: det vill säga att de litar på att den grekiska ekonomin inte tillåts kollapsa. Och det är väl det man räknar med även på grekiskt håll. Ett eurolands ekonomiska sammanbrott skulle sannolikt bli katastrofalt för det europeiska samarbetet, speciellt som de övriga sydeuropeiska ländernas ekonomier inte är i särskilt gott skick. Men dyrt blir det för unionen att rädda Grekland och i de länder som skött sin ekonomi väl kan missnöjet med samarbetet växa.

I Finland har det finansiella systemet varit stabilt, även om bankerna nog kände av det skalv som den internationella finanskrisen gav upphov till. Som vanligt är vår svaga punkt den konjunkturkänsliga exportindustrin. Det gör att vi i Finland – som vanligt – har en traditionell ekonomisk kris, med ett snabbt och stort fall i BNP under 2009. Nu försvåras problemen inom exporten av det monetära samarbetet: Finland kan inte längre devalvera sig ur exportindustrins svackor. Å andra sidan visade sig euromedlemskapet fungera rätt bra för vår ekonomi under de goda åren.
    Då vi gick med i euroområdet visste vi också att den stora prövningen kommer då den första krisen inträffar. I denna miljö blir strukturomvandlingen snabbare och det kommer att ge upphov till problem för både individer och enskilda företag. Å andra sidan är det inte i det långa loppet bra att upprätthålla vissa sektorer på så att säga konstgjord väg. Devalveringspolitiken under decennierna efter kriget ledde till stora resurs- och inkomstöverföringar till skogsindustrin. Branschens strukturomvandling har därför varit mycket svår under det senaste decenniet.

Hur Finlands väg ut krisen kommer att se ut kan vi inte veta ännu – realekonomiska kriser kommer vanligen med en viss fördröjning och återhämtningen är långsammare än kriser i det finansiella systemet. Det är klart att arbetslösheten inom industrin ännu kommer att växa avsevärt, men trots att den pågående ekonomiska recessionen är svår och uppgången låter vänta på sig, är situationen nog ändå en helt annan än den var under 1990-talets kris. Den allvarliga ekonomiska och strukturella krisen förvärrades då av en bank- och finanskris som i den internationella litteraturen fått den tvivelaktiga äran att klassificeras som en av de så kallade ”big five” det vill säga en av de värsta globala bankkriserna under efterkrigstiden. Krisen förvärrades av den höga räntenivån som då rådde. Då hela den privata sektorn var ytterst skuldsatt ledde situationen till en klassisk skuld-deflationsspiral och ett fritt fall i hela ekonomin. Något sådant ser vi inte tecken på i Finland nu. Då underlättades återhämtningen visserligen av de två stora devalveringarna, samt av Nokias framgång och EU-medlemskapet 1995, men speciellt Nokias fenomenala utveckling kring millenniumskiftet kunde nog ingen ana under krisens värsta fas.

Vid sidan av själva krisen och krisförloppet, är det också intressant att följa med krisretoriken och jämföra dagens diskussioner med dem som fördes under och efter 1990-talets kris. Naturligtvis har många experter och politiker under de båda kriserna varit bekymrade över den ekonomiska situationen och de strukturella och institutionella orsaker som legat bakom kriserna. Det är emellertid intressant att diskussionerna fort börjat handla om andra frågor, och då främst välfärdsstaten och den offentliga sektorns överdimensionering samt bristen på innovation och företagaranda hos företag och individer.
    Det är sannolikt att inkomsttransfereringarna till hushållen före krisen på 1990-talet var något för generösa för en sund offentlig hushållning och att vårt arbetspensionssystem inte i längden håller för de förändringar i åldersstruktur som äger rum om inte pensionsåldern höjs. Man kan emellertid fråga sig varför man just mitt under kriserna genast börjar söka syndabockar i de sektorer som uttryckligen inte förorsakat kriserna. Faktiskt fungerade ju den offentliga sektorn under 1990-talets kris som en buffert. Utan den sektorns möjlighet att bära konsekvenserna av kriser, skulle nedgången ha varit om möjligt ännu större.
    Den ”nordiska modellen” har dessutom i vetenskapliga undersökningar kunnat konstateras stöda den ekonomiska utvecklingen, inte hämma den. Den befrämjar ett högt arbetskraftsdeltagande, stöder investeringar i teknologi och infrastruktur samt bidrar till att det i Finland finns en välutbildad och frisk arbetskraft. Då kriser i exportindustrin eller problem i finanssektorn inträffar bör man nog inte skylla på utbildningssektorn, på sjukhusen eller på ”för stora” bidrag och transfereringar till hushåll och barnfamiljer.

Samtidigt som den ekonomiska eliten debatterar den offentliga ekonomins hållbarhet, förs det i finanskrisernas kölvatten också en annan diskussion, som en följd av ett agg mot speciellt finansmarknadernas aktörer, det vill säga storinvesterare och banker. I Finland är denna diskussion inte särskilt högljudd för tillfället, som en följd av att vi inte har någon mera omfattande finanskris. De negativa – snarast förbittrade – stämningar var dock mycket påtagliga under 1990-talets kris. Bankerna, bankdirektörerna och finansvalparna blev direkta hatobjekt. Likartade stämningar är mycket tydliga i dag i de länder där finanskrisen varit speciellt hård, som exempelvis Island, USA och Storbritannien. Den arrogans som vissa ledande personer inom den drabbade finanssektorn uppvisar kritiseras med rätta. Samtidigt är det naturligtvis så att situationen knappast skulle avhjälpas med de recept som de mest högljudda kritikerna framlägger. Därför avfärdas denna kritik ofta som populism. Och det är den ju i hög grad! Jag vill emellertid framhålla att dylika populistiska argument skall tas på allvar. Dessa stämningar är nämligen även ett symptom på att de så kallade vanliga människorna reagerar på det uppenbara faktumet att den ekonomiska och politiska eliten inte diskuterar de problem som gav upphov till krisen, utan i stället försöker avleda diskussionen genom att ifrågasätta samhällsekonomiska sektorer som uttryckligen inte förorsakde krisen.

Idag upplever även krisforskningen ett uppsving. Det är inte något nytt fenomen. Ekonomiska kriser har ofta inspirerat till stora klassiska verk inom ekonomiskt tänkande och även till ekonomiska doktrinskrifter. Efterfrågan på ekonomisk historia är likaså stor för tillfället. Journalister, politiker och till och med ekonomiska experter vänder sig plötsligt till oss ekonomhistoriker för att få kunskap om och analys av tidigare kriser.
    Att jämföra den pågående krisen med tidigare kriser är emellertid inte lätt: de historiska och de ekonomiska situationerna är alltid unika och ett resultat av många samverkande faktorer. Även om det är ett faktum att den moderna marknadsekonomin tenderar att vara cyklisk och att överhettningar i regel ger upphov till en motreaktion, är det inte någon naturlag: svåra kriser måste inte inträffa med jämna mellanrum. Kriser och konjunkturväxlingar är två helt olika saker. Att se kriser som en ”reningsperiod” som är hälsosamma eller till och med nödvändiga är inte motiverat – det är till och med förkastligt. Kriser förstör mycket sådant som är i gott skick och skapar osäkerhet inför framtiden, vilket gör att viljan att till exempel investera minskar både hos den enskilda individen och hos företagen.

Att samla kunskap om och öka förståelsen för tidigare kriser, deras orsaker och förlopp är emellertid otvivelaktigt till nytta även för att analysera denna kris. Man ser i krisforskningen i dag ett växande intresse för att studera krisernas ”anatomi”, det vill säga göra grundliga analyser av kriserna och dess förlopp. Idag studerar man exempelvis vilka sektorer som drabbats värst under olika kriser, från vilken bransch kriserna har startat och hur de olika krisernas förlopp sett ut i detalj.
    Ekonomhistorikerna jobbar idag som små patologer som dissekerar kriserna in i minsta detalj och sedan placerar sina små ”prover” och sitt ”bevismaterial” under sin lupp för att genomföra en grundlig och detaljerad analys. De stora förklaringarnas historieskrivning lever visserligen ännu gott, men den empiriska grundforskningen baserad på ingående arkiv- och källstudier lever helt tydligt ett uppsving. En orsak är att de historiska nationalräkenskaperna och annat historiskt datamaterial har blivit mycket bättre och tillförlitligare under de senaste decennierna, som en följd av den grundforskning som gjorts inom det ekonomisk-historiska området. Just nu finns det dessutom en efterfrågan på dylik forskning. Forskarna vill verkligen förstå krisernas dynamik och förlopp. Det är som krisen i den isländska ekonomin: ”back to basics” gäller.

10.3.2010

Prenumerera • E-post • Arkiv och register • Nya Argus hemsida