I och med fjolårets utgivning av antologierna Obs! Klass och De andra har samtalet om klasstillhörighet i Svenskfinland tagit fart. Böckerna har väckt diskussion i den finlandssvenska pressen, och behandlades också i förra numret av denna tidskrift. Att klasskillnader tar sig många uttryck, såväl i konkret bemärkelse som i den personliga upplevelsen av att tillhöra en viss social eller ekonomisk grupp, framträder tydligt i dessa antologier.
    Fördjupning i den aktuella diskussionen om de sociala klassernas vara och icke-vara kan om man vill hittas i skönlitteraturen: berättelser och karaktärsskildringar innehåller ofta implicita detaljer om socialt sammanhang och hemmahörande. Klassaspekterna kan också inta en mer framträdande plats i en skönlitterär skildring. Som exempel kan nämnas de rikssvenska författarna Susanne Alakoski och Åsa Linderborg som i Sverige har återuppväckt diskussionen om klasskillnader och segregering i folkhemmet genom sina delvis självbiografiska uppväxtskildringar Svinalängorna och Mig äger ingen. Det är berättelser om familjer som växer upp i samhällets utkanter, bilder av en barndom präglad av fattigdom, alkoholism och utanförskap.  
    En författare ur en tidigare generation som behandlat klasskillnader mer explicit och i finlandssvenska förhållanden är Leo Ågren (1928-1984), verksam under 50-70-talet och idag så gott som bortglömd. Som en av bröderna i den litterärt produktiva syskonskaran Ågren, där lillebrodern och poeten Gösta antagligen idag är den mest kända, debuterade Leo Ågren med romanen Hunger i skördetid 1955, en skildring av de obesuttnas liv i svenskösterbottnisk proletär miljö under första hälften av 1900-talet. Sedermera utkom han med bland annat ytterligare sex prosaverk skrivna i liknande anda och en diktsamling.


Att ge röst åt de mest utsatta

Ågren var i hög grad medveten om sitt sociala ansvar som författare, och klassproblematiken går som en röd tråd genom hans produktion. Uppvuxen i ett fattigt hem i Lippjärv, Nykarleby, med en far som efter ett misslyckat flyktförsök från den torftiga småbrukartillvaron slutade som backstugusittare, ville han i sina böcker skriva om vardagen för de människor som lever på samhällets botten. Han uppger vid flera tillfällen att han hämtat inspiration för sina böcker ur sin egen barndom och uppväxttid. I en intervju i Ny Tid (14.10.1995) redogör Ågren för sin övertygelse. På frågan om varför han skriver kommer svaret snabbt:


De mest utsatta i samhället blir för Ågrens del de obesuttna på den österbottniska landsbygden. Även om det på 1950-talet då Ågren var aktiv inte längre fanns obesuttna i samma bemärkelse som förut, var livsvillkoren inte mycket lättare för samhällets fattiga. Att som till exempel Ågren själv kombinera nattarbete vid tryckpressen på Jakobstads Tidning med ett aktivt författarskap och rollen som familjefar kan knappast ha varit en lätt uppgift.
    Med bakgrund i arbetarklassen och med en motivkrets ur densamma, kunde man kalla Ågren en arbetarförfattare. Han nämnde också ofta Jan Fridegård, Ivar Lo-Johansson och andra författare ur den rikssvenska statarskolan som sina konstärliga förebilder. Men Ågren var också mycket mer än så. I Finlands svenska litteraturhistoria kallar litteraturforskaren Michel Ekman Ågren för en gränsöverskridare, en författare som samtidigt är psykolog, expressionist, dramatiker, epiker och etisk resonör. Alla dessa sidor av Ågrens författarskap framträder i den historiska torpartrilogi som kom att bli hans mest omfattande författargärning.
    I min avhandling pro gradu skrev jag om klassaspekter i denna trilogi, som jag valt att kalla ”Kungsådertrilogin”. Den består av tre verk som utkom under åren 1957-1961, nämligen Kungsådern, När gudarna dör och Fädrens blod. Det är frågan om en historisk krönika i österbottnisk landsbygdsmiljö, där läsaren över en lång tidsrymd med start i 1700-talets ofärdsår och avslutning i åren efter inbördeskriget 1918 får följa en släkts historia. Intrigen kretsar kring det egna torpet på Storsjöliden – förlagan är svärföräldrarnas lilla ”nybyggarstuga”, isolerad ute i vildmarken vid Huvudsjön, Esse sockens största sjö – som i Kungsådern med stor möda byggs upp av släktens första företrädare, den obesuttna drängen Olof Gersson. Gerssons barn och barnbarn blir sedermera om och om igen fördrivna från gården av den välbärgade och missunnsamma Pålsätten vars öde vävs samman med släkten på Storsjöliden.


Språket som klassmarkör

I denna artikel vill jag ändå lyfta fokus från själva handlingen i trilogin och istället se på hur Ågren använder sig av språket för att signalera klasskillnader. En analys av språkanvändningen i en roman kan få mera mening och innebörd om den vägs mot resten av de teman och motiv som förekommer i verket.
    Att använda sig av olika språkvarieteter för att stärka karaktärsskildringen är ett ofta brukat grepp inom litteraturen. Den litterära dialogen ger författaren möjlighet att placera in sina karaktärer i en specifik kontext. Val av meningsstruktur och vokabulär fungerar som indikatorer på den sociala gruppering karaktären kommer ifrån. En specifik dialekt eller någon annan språklig egenhet som en karaktär har kan säga mycket om hennes geografiska härkomst, politiska ståndpunkt, sociala klass eller personlighet. Inom den finländska litteraturen är Väinö Linnas Tuntematon sotilas ett av de kändare exemplen på hur dialekt kan användas för att stärka karaktärsgestaltningen i ett skönlitterärt verk. Betydelsen av dialekten i det ovan nämnda verket är så stor, att översättare Nils-Börje Stormbom såg det nödvändigt att även i den svenska versionen ta fasta på de dialektala skillnaderna och med hjälp av finlandssvenska bygdemål skapa en motsvarande autentisk stämning.
    Språket är i de två första delarna av Kungsådertrilogin en laddad praktik. Dialekt och högsvenska används parallellt i dialogen. Utöver detta förekommer också finskspråkiga inslag.
    Användning av dialekt i skönlitteraturen kan ha flera olika syften. Ända fram till mitten av 1800-talet användes till exempel dialekter i den brittiska litteraturen endast i komedisyfte. I den finlandssvenska litteraturhistorien förbinds de första användningarna av dialekt i prosa starkt till de så kallade folklivsskildrarna och uppkomsten av den svenska nationalitetsrörelsen i mitten av 1800-talet. Litteraturvetaren Mari Koli menar att folklivsskildringen nådde stor popularitet vid sekelskiftet på grund av de oroligheter som pågick i landet just då med språkstrider och förryskningshot. Under dessa omständigheter kändes det viktigt att hitta en egen etnisk och nationell identitet:

En karaktärs dialekt eller sätt att tala signalerar tillhörigheten till en social grupp eller ekonomisk klass utan att författaren behöver formulera den i ord. Som litteraturvetaren Staffan Björck påpekar är det ”blott vid ett möte mellan olika språkformer [som man kan säga] att t.ex. dialekten karaktäriserar bäraren”. För att en karaktärs dialekt ska fungera som ett signalement på den sociala gruppen eller klassen, måste det med andra ord finnas en kontrast, till exempel en karaktär som talar på ett annat sätt
    I Kungsådertrilogins två första delar används Nykarlebydialekten som en slags klassmarkör. Både småbönder och obesuttna talar genomgående dialekt i dialogen, ”något modifierad för att bli begriplig”, enligt Gösta Ågren. Ståndspersoner som präster, länsmän och domare talar högsvenska. Detta skapar en kontrast mellan de olika sociala grupperna. Pålsgårdens småbönder hör till en högre social klass än de obesuttna Gerssonättlingarna. Detta syns ändå inte i språkanvändningen, då alla karaktärer som arbetar och bor på Pålsgården talar dialekt. Denna lösning bottnar troligtvis i historiska fakta. I det österbottniska bondesamhället var skillnaderna mellan klasserna inte lika påtaglig som på de nyländska herrgårdarna. Här arbetade dräng och husbonde sida vid sida, och åt och sov i samma hus. Så är det också med karaktärerna i Kungsådertrilogin. Även om makten är ojämnt fördelad, delar till exempel Pålsgårdens husbonde Simon och drängen Olof samma livsstil. Det är därför inte konstigt att de också uttrycker sig på samma sätt. Fallet är annorlunda med exempelvis samhällets präst, som inte utan orsak blandar sig i bybornas göromål. Bo Lönnqvist påpekar i en artikel om retoriken i den så kallade finlandssvenska nationalitetsrörelsen, att det i slutet av 1800-talet inte fanns en enhetlig svenskspråkig befolkningsgrupp. Den svenskspråkiga populationen var uppdelad i en överklass med politisk och kulturell makt och en allmoge bosatt längs kusterna. Medan överklassen talade en äldre form av rikssvenska, använde sig allmogen av flera olika fornsvenska dialekter. Detta stämmer väl överens med de förhållanden Ågren beskriver i Kungsådertrilogin.
    Karaktärernas tankar och erlebte Rede återges dock alltid på högsvenska. Även berättarrösten talar högsvenska. Man kan anta att Ågren valt denna lösning för att vara säker på att de läsare som inte känner till dialekten ändå ska förstå handlingen. Berättaren ger inga förklaringar till den dialog som äger rum på dialekt och förutsätter att läsaren trots detta ska hänga med. Arrangemanget tycks inte heller ha varit något problem för recensenterna, som i de flesta fall anser att dialekten ger mer karaktär åt protagonisterna och skänker berättelsen atmosfär. Några kritiker tillstår dock att det dialektala språkbruket kan vara svårt att förstå för en som inte är från trakterna. Västra Nylands recensent Sven Willner är den enda som verkar se användningen av dialekt som något negativt då han i en anmälan av När gudarna dör anser att Ågren ”alltjämt i dialogerna [är] alltför slaviskt bunden till sin hemorts dialekt” (14.10.1959).
    Att dialekten används i trilogin för att ge berättelsen en autentisk atmosfär och göra karaktärerna och handlingen mer trovärdiga stämmer säkert. Jag anser dock att detta inte är den enda orsaken till att författaren valt att infoga dialekt i dialogen. Kontrasten mellan samhällsklasserna märks tydligast i dialogsituationerna där de två olika språkvarianterna ställs mot varandra. De ståndspersoner som förekommer i trilogin är oftast ute i ett ärende som inte är fördelaktigt för de obesuttna. Konflikten finns alltså redan från början där, och genom att två karaktärer med olika världsbild konfronteras och talar två olika språk, tillspetsas konflikten ytterligare. Användningen av de två olika språkvarianterna får därmed på ett textuellt plan representera de slitningar mellan samhällsklasserna som redan konkret framkommit i berättelsens handling.
    Denna tendens märks tydligast i den korta sekvensen i När gudarna dör där självaste Herren Gud stiger ner från himlen den stund då Gerssonättligen Jöns ska dö. Jöns får då lakoniskt konstatera att Gud tydligen talar högsvenska, i sammanhanget kallat ”prästsvenska”:

Även om ”Herren Gud” själv uppger att orsaken till att han talar högsvenska är att han så nyligen kommit till denna del av landet, ser jag snarare valet av språkvariant som en metod att poängtera olikheterna mellan Jöns och denna gud. Genom handlingen har vi fått ta del av allt det elände Jöns fått vara med om. Även om han haft en stark gudstro och alltid vänt sig till Gud för att hitta en lösning på sina problem, har det inte hjälpt honom. Tvärtom går det till slut så illa att han förlorar både hemman och familj, vilket också får honom att förlora tilltron till Gud. Att Gud sedan talar högsvenska – förtryckarnas språk  när han närmar sig Jöns för första gången blir därför ingen överraskning för honom. Han har ju redan fått märka att Gud varken har något intresse av eller förståelse för Jöns situation. Språkanvändningen bekräftar endast de skiljelinjer som existerar mellan Jöns och den Gud han en gång trott på.
    Förhållandet mellan dessa två språkvarianter blir än mer intressant då man ser på det i skenet från de finska inslag som förekommer i trilogin. Även om scenerna med finska inslag är väldigt få, bär de på en stor symbolbetydelse. Merparten av handlingen äger rum på svenskbygden, och svenska är det språk som allmänt talas. I Kungsådern består det enda finska elementet av det faktum att länsman har en dräng som heter Pekka, som vi får veta att ”bryter på finska” (s. 76). Protagonisterna lever i isolation och utan större kontakt med den finska språkgruppen. Detta faktum förändras dock i trilogins andra del den kväll Olof Gerssons dotter Anna, bosatt ensam på Storsjöliden, i skymningstid får besök av en mystisk man:


Främlingen som besöker Annas hus heter Olavi och talar endast finska. Anna förstår ingen finska och Olavi förstår ingen svenska, men de lyckas ändå kommunicera med varandra. Att de inte förstår varandras språk hindrar inte dessa två personer från att känna gemenskap med varandra och förälska sig. I Olavi ser Anna både sin döda far och skogstorparen Spass-Matt, hon ser ”hennes människor”. Olavi är någon Anna kan identifiera sig med och förstå, och de ärr av piskan hon ser på hans rygg blir ytterligare en orsak att älska honom:

I Kungsådertrilogin binds protagonisterna samman av sin sociala position, sin klass. Anna känner gemenskap med Olavi eftersom båda kommer från en liknande social bakgrund. Olavi behöver inte säga detta för att Anna ska förstå. Hon hör det på hans röst, och förstår det när hon ser hans hand, ”en arbetskarls hand, ett verktyg som inte skulle svikta för första bästa sten i åkern” (s. 52). Att hon sedan märker att han har ärr efter en piska på sin rygg får henne bara än mer övertygad om att de delar samma öde.
    En liknande scen utspelar sig i slutet av trilogins tredje bok, Fädrens blod. Gerssonättligen Rolf har efter krigets slut åkt till östra Finland för att ge sin vän Hjalmars mor budet att hennes son har avlidit. Han råkar då komma till samma trakter där en rödgardists dotter under kriget våldtogs av Ralfs bataljon. Han har under årens lopp inte lyckats glömma flickan, och gör en avstickare till hennes torp för att se om hon ännu bor kvar:


Även i denna scen blir språket sekundärt. Förutom att de två karaktärerna har en gemensam historia, nämligen den fruktansvärda våldtäkten kvinnan blev utsatt för och Rolf tvingades bevittna under kriget, kan man anta att hennes klasstillhörighet också påverkar Rolfs känslor gentemot henne. När våldtäkten äger rum skäms Rolf i ”sin mardrömsvärld över att karlarna därinne höll på och våldtog hans egen syster Anna, och han inte vågade eller kunde lyfta en hand för att hjälpa henne” (s. 106). Att flickan för tankarna till hans egen syster vittnar om att han ser henne som en like, som en av sitt eget folk.
    Analysen ovan visar på de olika betydelser språkanvändningen får i trilogin. I de två första delarna finns det en konflikt mellan den obesuttna Gerssonätten, som talar dialekt, och ståndspersonerna, representerade främst av länsmän, domare och präster som talar högsvenska. Ståndspersonerna förekommer oftast i situationer där de på ett eller annat sätt utövar makt och förtrycker de obesuttna. Konflikten mellan dessa två sociala grupperingar accentueras ytterligare av de två olika språkvarieteter som konfronteras i dialogsituationerna. Dessa två samhällsgrupper talar olika språk och förstår därför inte varandra. Finskan, som på alla sätt och vis skiljer sig mera från det svenska högspråket än Nykarlebydialekten, får däremot en helt annan roll i historien. Istället för att en barriär bildas mellan de olika språkgrupperna, känner finsk- och svenskspråkiga obesuttna en gemenskap med varandra som är oavhängig språket. Klassen är den förenande faktorn.
    Mari Koli skriver om folklivsskildraren Oskar Behm och menar att man i hans berättelser kan utläsa en kamp som inte utspelar sig mellan två etniska språkgrupper, utan mellan två sociala klasser:

Detta citat passar lika väl in på Leo Ågrens Kungsådertrilogi som på Oscar Behms folklivsskildringar. Hos Ågren är konflikten mellan klasserna inom den svenskspråkiga gemenskapen den mest framträdande problematiken och den verkliga orsaken till protagonisternas förtryckta position som fattiga obesuttna och torpare. Finskans intrång i svenskbygden ses varken som ett hot eller problem. Istället känner Kungsådertrilogins protagonister mer gemenskap med de finskspråkiga karaktärerna som tillhör samma sociala klass än med de svenskspråkiga ståndpersonerna och småbönderna.


En bortglömd författargärning

Den kritik som Ågrens böcker bemöttes av när de kom ut var i regel positiv. Sten-Olof Westman i Vasabladet kallar till exempel debuten för ”en märkeshändelse i vår finlandssvenska litteratur” (27.11.2954). Ågren blev kallad en modern folklivsskildrare och den första författaren som tog upp den finlandssvenska landbygdsproletären på agendan. Bertel Kihlman som recenserade Kungsådertrilogins två första delar i Nya Argus kallar Kungsådern för ”en kraftig historisk roman” och skriver bland annat att Ågren i denna bok har gjort ett genomgående gott arbete:


Det fanns helt klart en efterfrågan på den sorts litteratur Ågren producerade. Författarna till de finlandssvenska litteraturhandböckerna sticker heller inte under stol med Ågrens betydelse för 50-talets litteratur. Sven Willner menar i Det anonyma 50-talet att Ågrens romaner ”hör till det som alltjämt känns aktuellt och väsentligt i 50-talets litteratur”, och i George C. Schoolfields A History of Finland’s Literature omnämns Ågren som ”the Ostrobothnian prosaist who presented the most distinctive profile in the 1950’s”. Varför då denna glömska?
    En orsak till detta kan måhända sökas i det faktum att Ågrens författarskap inte hade en folkrörelse i ryggen. Detta var fallet i Sverige och finska Finland under samma tidpunkt: en klassmedvetenhet höll på att födas hos arbetarna, ett politiskt engagemang existerade och på andra sidan viken uppstod det en hel litterär skola som sysslade med att synliggöra arbetarnas vardag. I Svenskfinland fanns inte en likadan massrörelse. Dialektbruket i romanerna kan vara ett annat skäl till att läsare inte hittat Ågren.
    Ågrens produktion väckte på sin tid inget intresse på finskt håll och hans verk har inte översatts till finska. Som Ågrens bror Gösta påpekar i Leo Ågren-biografin En man gick genom stormen, finns det ingen naturlig förklaring till den finska reservationen. Böckerna behandlar ju den finländska historien och är djupt förankrade i Finlands liv. Finlandssvenska böcker av sämre kvalitet har översatts till finska. Ågren var efter sina första böcker ett känt namn i Sverige, och redan detta faktum kunde vara orsak nog för de finska förlagen att intressera sig för honom. Gösta Ågrens förklaring till det finska ointresset är att det råder en huvudstadens kulturimperialism i Finland. Är man bosatt i Österbotten och skriver på svenska om en österbottnisk motivkrets, finns man inte. Hur det förhåller sig med den saken ska inte spekuleras i här, men onekligen förefaller den finska tystnaden något udda.  
    Ytterligare en orsak kan vara den natur en viss del av kritiken tog. Även om mottagandet var positivt, var det inte helt förbehållslöst. Debuten uppfattades som ett mycket talangfullt första verk som krävde en ännu talangfullare uppföljare. Som Michel Ekman påpekar i Finlands svenska litteraturhistoria, visar mottagandet av Ågren på det vanskliga i den samtida kritiken. Istället för att ta emot Ågrens böcker som de var och döma dem utifrån de kvaliteter som fanns där, väntade sig även den mest positiva kritikern att nästa verk skulle vara ännu bättre, eftersom Ågren då skulle ha mognat som författare. Detta förhållningssätt resulterade i att varje nyutkommen roman endast sågs som en företrädare till det verkliga genombrottet som skulle frambringa ett mästerverk av världsklass. I denna anda menar till exempel Hufvudstadsbladets recensent Nils-Börje Stormbom i en anmälan av Ågrens tredje bok att författaren klarat av sitt gesällprov med heder men ”till mästerprovet är det förstås ett gott stycke kvar” (28.11.1957). Kritikernas inställning syns också i de ständiga jämförelserna av det aktuella verket med de tidigare utkomna böckerna som till exempel Ole Torvalds i Åbo Underrättelser om När gudarna dör: ”Det syns mig inte riktigt omdömesgillt att kalla boken ’märklig’ i största allmänhet, utan närmare måttskala. Men den är nog sin upphovsmans bästa prestation hittills, och det kan vara vackert så” (28.10.1959) och Helmer J. Wahlroos i Borgåbladet om samma bok: ”I jämförelse med Kungsådern betecknar När gudarna dör ett avgjort framsteg” (8.10.1959). Det av recensenterna så efterlängtade genombrottet kom aldrig och den samtida kritiken kan ha haft del i att Ågren idag är så gott som okänd och inte läses i särskilt stor utsträckning. Med tanke på böckernas aktualitet och dramatiska nerv kan nog detta ses som en förlust för den finlandssvenska litteraturscenen.


Ågren, Leo:
1957: Kungsådern. Helsingfors: Söderström
1959: När gudarna dör. Helsingfors: Söderström
1961: Fädrens blod. Helsingfors: Söderström

Andra källor:
Björck, Staffan 1953: Romanens formvärld. Studier i prosaberättarens teknik. Natur och Kultur

Edström, Mauritz 1972: ”Rätsida på Finlands avigsida” i Studiekamraten 54:2

Koli, Mari 2000: ”Folklivsskildringens folk och litteraturhistoriens borgerskap. Om etnisk självporträttering i litteratur och litteraturvetenskap” i Folket. Studier i olika vetenskapers syn på begreppet folk (redaktör Derek Fewster). SLS

Loman, Bengt 1980: ”Högspråk och lågspråk i finlandssvensk prosadiktning” i Språken i vårt språk (redaktör Inge Jonsson). Bokförlaget PAN/Norstedts

Lönnqvist, Bo 2001: ”Retoriken i den etniska mobiliseringen” i Gränsfolkets barn. Finlandssvensk marginalitet och självhävdelse i kulturanalytiskt perspektiv (redaktörer Anna-Maria Åström, Bo Lönnqvist och Yrsa Lindqvist). SLS

Page, Norman 1973: Speech in the English Novel. Longman

Schoolfield, George C. 1998: A History of Finland’s Literature. Vol. 4 of Histories of Scandinavian Literature. University of Nebraska Press

Willner, Sven 1988: Det anonyma 50-talet. Söderström

Zilliacus, Clas (red.) 1999: Finlands svenska litteraturhistoria 2. SLS

Ågren, Gösta 1983: En man gick genom stormen. Leo Ågrens liv och diktning. Skrivor.