Att vara basic är att vara man, visar valet, trots att en av de sanna invalda är kvinnlig kroppsbyggare (motto: ”Nouseeko sullakin jo?”, ”Stiger din också ren?”). Bara 28 procent, elva av de 39 invalda sannfinländarna, är kvinnor, vilket drar ner andelen i den nya riksdagen. (Trots det steg dess kvinnoandel som helhet från 84 till 85 ledamöter, eller 42,5 procent.*) Den basfinska mansövervikten bekräftar den aura av nostalgi – mot moderna rackerier som svenskar, kvinnor, negrer och obegriplig konst – som vilar över partiet. På den vägen betonar Sannf starkt sin vilja att värna den finska (finländska?) identiteten, vilket verkar förutsätta att en sådan identitet kan finnas eller åtminstone uppfinnas – ungefär som man i religiösa kretsar drar en rad praktiska konsekvenser av Guds existens utan att diskutera varför man har skapat honom (honom) just på detta viset.

Trots att valresultatet kan se ut som ett genombrott för ett nytt och förändrat Finland, verkar det sanna partiet mest stöda det som varit – dock mycket selektivt: ”finskhet” men inte finländskhet; Gallen-Kallela–Sibelius–Edelfelt men inte på svenska; bastrygghet och mindre inkomstklyftor men inte socialism; invandrad mat som potatis och pizza men inte invandrare. Upplysningsoptimisten säger att det finns ett värde i att fördomar och missförstånd nu artikuleras i riksdagen där de kan bemötas i sak (80 procent är trots allt något annat än PerSu) i stället för att bara reproduceras i oändlighet i bloggkommentarer på nätet. Den politiska strategen antar att eventuellt regeringsansvar kan sänka The Basic Finns. Innan man plockar fram Lappo-paralleller och IKL-spöken måste man ändå få indikationer på vart partiet med sin massa av oskrivna ledamöter faktiskt är på väg i den kommande kraftmätningen – The Masses against the Classes, för att citera Manic Street Preachers. Är Soini en ny Kosola, Vennamo eller Alkio? Med andra ord, tänk om Sannf varken är det nya IKL eller det nya Landsbygdspartiet, utan helt enkelt den nya Centern?