Det här sade Pentti Saarikoski en gång i en intervju för Rundradion. Nya Argus sommarnummer för i år levandegör på många sätt den här tanken.

Barndomen och barndomens böcker, den tid vi lär oss språket – är inte barnböckerna våra sannaste klassiker? Dem bär vi ju med oss hela livet. Liksom känslan för rim och ramsor, upptäckten av orden, leken med språket. Två av våra recensenter, Barbro Enckell-Grimm och Anders Larsson, har här för ovanlighetens skull plockat fram sina favoriter just bland barnböckerna: Kattresan och Klas Klättermus.

Dikterna som ”litteraturens avantgarde där själva språket skapas” vinner gehör hos Thomas Henrikson när han, i sin finstilta recension av den märkliga brevväxlingen mellan Boris Pasternak, Rainer Maria Rilke och Marina Tsvetajeva, ser lyriken som ”språkets grundforskning, den som renar språket från klichéer och floskler”. Den tanken svävar också över Birgitta Ulfssons underhållande betraktelse över sin tid som ”Efterkrigsungdom” (”Det var alltid lika roligt att överleva!”), där den röda tråden – åtminstone i min läsning – framträder i form av Bo Carpelan, Poet.

Farväl

bara ett ord

att jag såg dig

    (Dagen vänder)

Och prosan då, hur använder prosaförfattaren ”det språk dikten har skapat”?

I det här numret av Nya Argus får vi flera exempel på konsten att vidga världen och vår kännedom om den. Språket (och fantasin!) kan ge romanförfattaren den frihet han inte har (Resa i mitt rum). Romankonsten låter oss uppleva den stora kärleken, den visar oss också vad det kan kosta att alltför envetet klättra upp för samhällets pinnstege (Rött och svart). Den låter oss resa i Amerikas mörka hjärta med Harriet Beecher Stowes ”klarsynta och kompromisslösa skildring av slaveriet som ett brott mot de mänskliga rättigheterna”, i Onkel Toms stuga. Och romanen kan synliggöra Onkel Toms ”barnbarn”, Osynlig man och hans dilemma ett par generationer senare.

I Blonde ger Joyce Carol Oates oss ett annorlunda skådespelarporträtt, hon åskådliggör den förbannelse som aldrig vek från den amerikanska sex-ikonen Marilyn Monroe och som ledde till hennes sårbara privatjags, Norma Jean Bakers, undergång.

Det finns också ett annat viktigt tema mellan raderna i vårt sommarnummer, som flera av våra skribenter tar fasta på: författarens frihet att se och tänka annorlunda: ”Man kan hävda”, säger till exempel Clas Zilliacus i sin betraktelse över Gabriel García Marquéz’ Patriarkens höst och diktatorsromanen som genre (!), ”att romanens stora och sturiga påstående är att språket är friheten framom andra, en resurs diktatorn inte kommer åt”.

Författare är farliga. Och för sina läsare kan deras fritänkande gestalter – eller de själva! – bli farliga förebilder. Tack och lov för det.

Inspirerande sommarläsning!

BARBRO HOLMBERG