När man vill greppa populismens väsen har man ofta mera glädje av kvällstidningarnas löpsedlar än av de så kallade seriösa mediernas distanserade rapportering. Det här tvådagarsdramat utgör inget undantag. Dag Ett löd den slagfärdiga löpen ”Synkkä tilitys junassa” (Dyster uppgörelse på tåget). Reportern hade haft möjlighet att åhöra Timo Soinis utgjutelser på hemvägen från utrikesutskottets resa till Sankt Petersburg. Soini betygar att Halla-ahos uttalande inte representerar partiets linje och att nu är måttet rågat, Halla-aho måste börja väga sina ord bättre. Reportagets substans är tunn, men så är det inte heller substansen som är det egentliga budskapet. Viktigare är att förmedla reporterns självklara solidaritet med Soinis part, med hans perspektiv på konflikten.

Dag Två lyder löpsedeln ”Kuritus ja armo” (Upptuktelse och nåd). Det är svårt att tänka sig en replik som skulle sitta bättre i katoliken Soinis mun efter att riksdagsgruppen just kompromissat och kommit överens om avstängning på veckor istället för en månad. Referensen till den högsta fadern är nog utstuderat medveten, från såväl Soinis som tidningens sida. Halla-aho hörs förvisso också, men han får nöja sig med bråkdelen av den font- och bildstorlek som kommer Soini till godo.

Soini lever i en sällan skådad symbios med kvällstidningsjournalistiken. Den skickliga retorikern levererar bra repliker, som journalisterna sedan hjälper till med att finslipa. Halla-aho blomstrar i huvudsak på internet, ett för allt fler lättillgängligt, men i grunden ändå lokalt torg, dit man medvetet måste ta sig. Via löpsedlarna når Soini vår gemensamma offentlighet på ett helt annat sätt än den som bara lever en cyberlokal tillvaro på specifika sajter. Man kan inte köa till kassan i matbutiken utan att få veta vad Soini känner och tycker. Budskapet är så väl komprimerat och löpsedlarnas rubriker så välformulerade att man inte behöver köpa tidningen.

Soinis enorma popularitet kan i själva verket ses som ett tecken på att det fortfarande existerar någon form av gammaldags gemensam offentlighet. En löpsedlarnas offentlighet, vars fokus på person och skandal inte ens försöker uppfylla kriterierna för ett rationellt offentligt samtal à la Jürgen Habermas, men som det oaktat är offentlig i en tyngre bemärkelse än någon internetsajt kan vara. Den här offentlighetens betydelse för demokratin ska inte underskattas. Den populism som frodas på löpsedlarna tvingas hålla sig inom demokratins ramar. Det är ingen slump att ensamma mördare söker sig till internets kombination av lättillgänglighet och anonymitet, där dessa ramar är betydligt mer diffusa.

Halla-ahos bristande genomslagskraft i den gemensamma offentligheten förklaras ofta med hans arroganta utstrålning och akademiska (!) språk, men det är intressantare att begrunda i vilken mån hans budskap bidrar till att begränsa populariteten. Den anti-islamska ”Gates of Vienna”-retorik som Halla-aho anammat och bidragit till att utveckla är till sin karaktär elitistisk snarare än populistisk. Redan beteckningen Wiens portar blir begriplig bara om man vet att det var vid dem Habsburgarna besegrade den ottomanska armén 1683. Den europeiska civilisation som då stod på spel ligger inte så många finländare speciellt varmt om hjärtat. Idén om den europeiska civilisationens kamp mot islam förutsätter dels att man identifierar sig med Europa och dels att man anser dess civilisation värd att försvara. Ingetdera av de här elementen passar speciellt bra in i den sannfinländska ideologi Ann-Cathrine Jungar analyserar i detta nummer av Nya Argus.

För att alls nå ut måste Halla-aho, liksom andra xenofobiska populister, späda på med mer eller mindre fingerad brottsstatistik, våldtäktshistorier och annan skrämselpropaganda. I kombination med den ekonomiska recessionen, arbetslöshet och nedskärningar i den offentliga ekonomin fungerar det här receptet. En mer eller mindre aggressivt avog inställning till invandrare karakteriserar alla de populistpartier som på senare år stärkt sina positioner i Europa. Höstens val i Norge och Danmark innebar att tillväxten stannade av och speciellt i Danmark var valresultatet ett klart ställningstagande för en tolerantare invandrarpolitik. Men varken norska Fremskrittspartiet eller Dansk Folkeparti förlorade så mycket som många hoppats och det återstår att se vad som händer i andra länder.

Den populistiska främlingsfientligheten handlar om att definiera folket och skilja det från ”de andra”. Lena Halldenius påpekar i sin artikel nedan att denna gest upprepar den gest med vilken den politiska eliten i antikens Grekland stängde ut ”de andra”, dem som inte gavs medborgerliga rättigheter. I populistiska sammanhang blir denna i grunden elitistiska gest motsägelsefull, eftersom populisten också samtidigt attackerar samhällseliten och identifierar sig med de utestängda.

Kritiken av en maktelit, som anses ha svikit folket, och strävan att skilja mellan oss och de andra, utgör de två drag, som tydligast förenar det vi idag kallar populism och den maktrusiga nationalsocialism Hans Ruin beskriver i sitt resebrev från Heidelberg, publicerat i Nya Argus 16.4.1933 och omtryckt i detta nummer. Ruin tänkte sig inte att han beskrev en populistisk rörelse. Det populismbegrepp vi har i dag är av relativt färskt datum. Ännu på 1970-talet var ”populism” ett ganska värdeneutralt begrepp, som norska ekologiskt sinnade centraliseringskritiker ur flera mitten- och vänsterpartier använde för att beskriva sin närdemokratiska ståndpunkt. Denna icke-pejorativa betydelse lever kvar också inom Sannfinländarna, där Soini inte drar sig för att mer eller mindre karnevalistiskt kalla sig själv populist.

Ruin hänvisar inte till begreppet populism, men den utveckling han beskriver har kommit att definiera hur vi idag förstår populismens anda och dess antagonistiska relation till demokratin. Historien om hur Hitler, via en exceptionell valframgång, tar sig in i ett demokratiskt system, som han sedan raskt monterar ner, har blivit historien om hur illa det går när populismen får grepp om folket. Det finns mycket att lära sig av den historien. Man blir djupt chockad när man läser Ruins text och handgripligen inser hur oerhört tydligt allting var redan 1933 – och ingen gjorde någonting.

Men problemet med att lära sig av historien – av all historia – är att den aldrig upprepar sig på samma sätt. Om vi satsar allt på att hindra en ny Hitler kommer vi inte att märka den egentliga förödelsen innan det är för sent. Därför är skillnaderna mellan det tidiga 1930-talets nationalsocialism och dagens populistiska, främlingsfientliga strömningar minst lika viktiga som likheterna. En väsentlig skillnad är att de flesta av dagens populistpartier – det gäller i all synnerhet Sannfinländarna – inte står i ett speciellt antagonistiskt förhållande till demokratins institutioner. Det här leder bland annat till att skillnaderna mellan populist- och andra partier inte alltid är så tydliga och till att andra partier tar till sig populistiska element. Den ökande främlingsfientligheten i Europa är inte alls bara ett resultat av att de populistiska partierna vuxit, utan beror minst lika mycket på att avogheten funnit god grogrund i de etablerade partierna. Det danska valresultatet är glädjande just därför att det riktade sig mot den här trenden.

30.9.2011