Kommentarer: Palme 2013?/ Trygve Söderling / Nya Argus 1/2013

ÄVEN OM DEN SOM VILL pejla historien borde ha ett tidsperspektiv på minst fem sekler, kan ett avstånd på bara femtio år ibland skapa en känsla av att ett helt landskap bytts ut. En sådan tidsresa bjöd Kristina Lindströms och Maud Nycanders dokumentär Palme på, säkert en av fjolårets viktigare politiska händelser i Norden. Överraskning var den samstämmiga reaktionen på filmen (och den fylligare tv-versionen): att allt detta faktiskt hände, att tidsandan verkligen en gång var denna, och inte minst: att Olof Palme var en så intressant och uppenbart dynamisk del av sin tid.

För en yngre generation var, av kolumnkommentarer att döma, filmens mest chockerande uppgift att en svensk statsminister valde att bosätta sig med sin familj i ett radhus i Vällingby. För dem som själva har minnen av perioden var det förbluffande snarare att inse sin egen politiska amnesi, att märka hur mycket av filmens livligt dokumenterade verklighet som redan hunnit förvandlas till ”okända kända fakta”,¹ det vill säga fakta som vi på ett plan ”känner till” (vi känner igen dem när vi påminns om dem), men som vi tydligen aktivt har förträngt, kanske i en undermedveten insikt om att de är alldeles för osannolika för att passa in i den nu-färgade efterhandsbild vi slipat till åt oss av närhistorien.

Det som framstod som allra mest utmanande och osannolikt då kan visserligen idag, när historien gett honom ’rätt’, förefalla som det minst kontroversiella: Palmes tidiga och synliga protest mot USA:s krig i Vietnam. En hållning som för en tid djupfrös Sveriges diplomatiska förbindelser till stormakten, samtidigt som Palme genom detta symboliska motstånd blev emblematisk för den sextiotalistiska vänstervåg han bars fram av och var en del av. Palmes kritik av både USA och Sovjet, som idag verkar så naturlig, innebar i sin egen tid ett brott med kalla krigets absoluta ”svart eller vitt”-logik och bidrog till att skapa ett förhandlingsutrymme mellan de två stormaktsblocken. I ’tredje världen’ var Palme en idol av ett format som vi i Norden knappast förstod, då.

* * *

I FILMDOKUMENTÄREN slår Palmes retoriska begåvning emot tittaren/åhöraren med sin nästan överrumplande brist på svensk luddighet: till exempel ser vi honom i egenskap av undervisningsminister dyka upp i Stockholmsstudenternas kårhus under ockupationen 1968 och spontant kasta sig in i debatten där. I sådana improviserade situationer imponerar Palme med knivskarp klarhet och snabbtänkthet; han uttrycker sig i ett levande, åskådligt språk som ändå hela tiden är förankrat i etiska principer. Retorik handlar ju inte om frasmakeri utan om en förmåga att med ord ingripa i en unik situation, att snitsla fram åhörarna på sin linje. Palme lyckas ofta övertyga om att han faktiskt har en moralisk och politisk linje som dessutom är möjlig att följa.

* * *

EN SAMTIDA STATSLEDARE i ett annat litet land, en ledare som på ett liknande sätt skickligt använde sig av tidens och platsens möjligheter, hette Urho Kekkonen – visserligen helt frånvarande både i Palme-filmen och i Hans Berggrens massiva, livfulla biografi Underbara dagar framför oss (2010). Det är ett intressant faktum i sig att någon djupare kontakt mellan Palme och Kekkonen tydligen inte förekom. Och det är en märklig tanke att de två grannländerna för en tid samtidigt råkade styras av ovanligt intelligenta, karismatiska, vältaliga statsmän – bägge med en pondus på den internationella scenen som klart översteg hemländernas skonummer.

Vid sidan av intelligens hade både Kekkonen och Palme för övrigt en intellektuell läggning och nyfikenhet, inklusive ett aktivt kulturintresse. Bägge använde skönlitteratur som tankeverktyg – det syns och hörs i deras offentliga tal – och det biobesök 1986 som kostade Palme livet gällde inte någon dussinfilm utan Suzanne Ostens Bröderna Mozart.

Skillnaderna mellan de två statsmännen är lika tydliga och har inte enbart att göra med generationer (Kekkonen var född 1900, Palme 1927). Palmes tidsenlighet och energi förde honom snabbt till partitoppen för Sveriges socialdemokrater och till statsministerposten (1969–76 och 1982–86). Väl vid makten gjorde han ändå, i motsats till Kekkonen, flera allvarliga taktiska fel; det största av dem när IB-avslöjandet exploderade. När Palme blankt förnekade att socialdemokraternas hemliga spionorganisation alls existerade var det kanske partisolidariskt, men kortsynt; om ett så stort scoop väl kommit ur flaskan låter det sig inte stoppas tillbaka. För en ledare som i så hög grad förlitar sig just på ordets makt att övertyga är det förödande att slingra sig med lögner. Att Peter Bratt och Jan Guillou, de två journalister som grävt fram sanningen, sattes i fängelse såg inte heller bra ut i tryckfrihetens Sverige. Om det finns en peripeti, en vändpunkt för den dramatiska berättelsen Palme så ligger den här.

Till detta kom slingrigheter i kärnkraftsomröstningen och med ministerkollegan Geijers bordellskandal (återigen missriktad ’solidaritet’ med partiet) och den klantiga behandlingen av Ingmar Bergmans och Astrid Lindgrens Pomperipossa-beskattning, som kostade Palme stora sjok av sympatier, inte minst bland kulturfolket.

* * *

SER VI OSS 2013 OMKRING efter ett eventuellt ’arv efter Palme’ ska vi nog inte stanna vid en Timo Soini, trots retorikens och slagfärdighetens stora betydelse också för dennes profil – när det gäller relationen till omvärlden och solidariteten med jordens fördömda, i en något större skala än det drömda hemlandets, kan man knappast hitta större motsatser än mellan kosmopoliten Palme (vars mor var lettisk flykting) och dagens xenofoba, etnocentriska populister.

Mera rimligt är det då att se vissa gemensamma drag i Barack Obamas och Olof Palmes profiler – bägge tidigt triumferande politiska underbarn, ovanligt medryckande talare med en agenda snäppet till vänster om den politiska mittlinjen i sitt land och sin tid. Olof Palme, som ofta nämnde att han blev socialist under studieårens resor genom fattig-USA, skulle troligen ha sett på Obamas biografi med intresse. Han skulle också ha fäst sig vid att Obama i The Audacity of Hope (2006) visar en – för en amerikansk presidentkandidat – nästan oväntad insikt i hur USA uppfattas utanför sina gränser. Att Obama växte upp i Indonesien och liksom Olof Palme rest mycket redan före sin statsmannaroll har satt spår. Obamas kapitel om ”världen utanför” USA är visserligen kort och står nästsist i boken. Men kapitlet finns, och låter också mindre smickrande drag ur historien skymta fram: allianser med diktaturer och militära interventioner motiverade av naket ekonomiskt intresse nämns som de moraliska problem de är.

För att rubba inriktningen i USA:s ekonomiska relationer och militära strategier behövs visserligen större krafter än de som en president kan påverka. Trots reträtten från Irak och kappvändningen inför arabvåren har Barack Obama och Hillary Clinton inte stått för dramatiska kursändringar i USA:s internationella relationer. Tonfallen är förstås andra än under Georg W. Bush, men fånglägret i Guantánamo finns kvar, de symbiotiska relationerna med saudierna likaså, och USA:s allierade Israel fortsätter att äta sig in i Västbanken. Obama-administrationens krafter har satts in på de inhemska slagfälten – sjukvården, skatterna – och antalet mäktiga fiender på hemmaplan är troligen redan för stort för att tillåta någon storskalig utmaning av det militärindustriella komplex som gynnades så öppet under Bush och Rumsfeld. Om nu en stark vilja i den riktningen – en vilja à la Palme – alls finns hos Obama. För stormakten kan en humanitär image ibland vara effektivare än de bushska shock and awe-metoderna, men Palmes etos utgick från de små ländernas situation, medan Obamas USA kvarstår som världens överlägset största rustkammare, med strategiska intressen långt utanför sina egna gränser.

Den enda verkligt stora utrikespolitiska förändring man idag kan se en början till är att USA:s satsningar på inhemsk energiproduktion börjat bära frukt och att beroendet av importenergi, med andra ord av Mellanöstern och Ryssland, starkt minskar. Hur kommer den nya ekvationen att hanteras av Obama och hans efterträdare? Här kan en genuint ny amerikansk doktrin vara under uppsegling.

Under valkampanjerna skälldes Obama ofta av sina motståndare för att vara ”socialist” – en av de mest stigmatiserande stämplar en politiker kan få i USA:s kontext. Att han drivit på reformer som sakligt sett faktiskt är socialistiska, socialdemokratiska, är då en bisak; orden är långt farligare än verkligheten. Olof Palme kallade sig däremot gärna socialist – ”demokratisk socialist, med stolthet och glädje” – och en fråga som Palme-filmen väcker är om det är för att verkligheten, språket eller bäggedera förändrats så mycket i de nordiska länderna som man idag hajar till för varudeklarationen. Den är svår att föreställa sig i en Jutta Urpilainens mun i en valdebatt, även om den sakligt sett borde kunna sitta där lika väl som i en beskrivning av USA:s hälsovårdsreform.

* * *

EN 86-ÅRIG OLOF PALME som vaknade upp år 2013 skulle förvånas över hur sorglöst politikerna låtit det politiska fältet på nytt koloniseras av skenbart opåverkbara marknadskrafter: hur starkt utrymmet för offensiv, alltså inte reaktiv politik har krympt. Sentensen ”politik är att vilja” brukar tillskrivas den viljestarka Palme, men idag verkar politik vara att svälja – kanske att sälja. I sin essäbok Ingen kommer undan Olof Palme (2011) ställer sig Göran Greider frågan varför Palmes politiska passioner så aktivt kunnat glömmas bort. En viktig faktor som enligt Greider inte syns tillräckligt i Henrik Berggrens biografi är den breda organisationsbasen, den politiska folkrörelsebakgrund som bidrog till att göra fenomenet Palme möjligt och vars styrka idag är bara en skugga av sitt 1900-tal.

Utan den här rika fonden framstår Palme – hävdar Greider – som en statsman bland andra, ett slags kändis som med tiden kan göras nästan opolitisk – och därmed så mycket lättare att handskas med för borgerlig historieskrivning.

Både Palme och rörelsen bakom honom verkar i det offentliga samtalet ha fogats till den av Donald Rumsfeld okända kategorin ”okända kända fakta”. Och just därför framstår filmdokumentärens Palme, plötsligt upplyft ur historiens hav, som en så färgsprakande, idédriven och exotisk fisk att man har svårt att förstå att allt detta en gång i tiden verkligen hände.

23.1.2013

Publicerad på nätet 23.1.2013