Nr 5 • 2013	Artikeln publicerades på nätet 10.5.2013
	Immanuel Kant och den akademiska klädkoden Låt oss börja vid skalet och söka oss mot kärnan, sådan är bildningens väg. Vid ett studium av en munter skrift av Immanuel Kant har jag slagits av hur mycket som kan utläsas ur den akademiska kläd-etikettens historia. Det är faktiskt kläderna som gör sina bärare. Just den poängen missar Kant, men han ger bakgrunden för en sådan läsning. Sedd ur ett historiskt akademiskt perspektiv går humanisten konstigt klädd, lite hur som helst. Detta är ingen slump. År 1798 utgav Kant en stridsskrift, Der Streit der Fakultäten. En utlösande anledning var att han fyra år tidigare hade blivit uppläxad av Friedrich Wilhelm av Preussen. Kungen ansåg att Kant i en skrift övermodigt hade strosat av och an över gränsen mellan tro och förnuft. Den näpste tyckte nu att anfall var bästa försvar. Han samlade några skriftstycken, spetsade dem polemiskt, och klämde till. Det hela handlade om var rikets styrelse enligt Kant kunde ha rätt att trycka till tidens universitet, och var inte. Att bakbinda och kritisera filosofisk fakultet var oklokt, hävdade han: dess frihet behövs därför att dess kritik behövs. Kant ville se den filosofiska fakultetens särställning inom universitetet erkänd och beaktad. Detta kunde ske utifrån en grundad och begrundad förståelse av att filosoferna befann sig underst i de då fyra fakulteternas arbetsfördelning. De högre var den teologiska, den juridiska och den medicinska: den för evigheten, den för egendomen och den för hälsan. Under dem, som die untere, befann sig den filosofiska, tidigare också känd bland annat som artistfakulteten. Denna var platsen för de sju fria konsterna, som i propedeutiskt, för-bildande, studium förberedde för de högre fakulteterna, utgjorde fundamentet för dem. Nu spände Kant blicken i denna från det medeltida universitetet stammande akademiska topologi, och bytte fokus. Det för honom intressanta var inte den lägres förberedande karaktär utan dess förutsättningslöshet. De högre fakulteterna, fann han, arbetar med mänsklig påbyggnadskunskap, som utminuteras inom ramen för vad fakultetens rättesnöre eller kanon påbjuder. Teologin gör präster på Bibelns grund, juridiken gör domare och advokater på lagbokens grund, och läkarvetenskapen gör läkare som fogar sig efter preussisk Medizinalordnung. Alla tre böjer sig för sina respektive auktoriteter. I det avseendet är de utifrånstyrda, heteronoma, hävdade Kant. I jämförelse med dem synes mig filosofen, så underst han ligger, vara verksam högt uppe, som en fritt svävande intelligens. Han är autonom. Hans legitimation berättigar inte till lönsam yrkesutövning, bara till sanningssägande; licensen är inte olik den elisabetanska narrfrihet vi i dag kanske bäst känner från Shakespeare. De tre högre har speciella kläder på sig, låt mig kalla dessa en tjänstemannamundering. Prästen har kappa eller kaftan, juristen har kåpa, kanske peruk, läkaren har sin vita rock. I kyrka, rättssal och på sjukhus sker ett slags investitur, eller påklädning. Ämbetsmän bekläs liksom ämbeten bekläs. En pregnant bild av förpliktande investitur bjuder Bertolt Brecht på i den scen i Galileis liv där Urban VIII kläs i full ornat: själva påklädningsakten tystar påvens plädering för kritiskt tänkande. Filosofen-humanisten har inget yrkesplagg. Ingen av de tre andra står i det fria sanningssökandets tjänst, utan de presterar tjänster. Till prästen går man när man har varit en lurk hela livet men ändå hoppas på himmelsk hädanfärd. Till advokaten går man när man hoppas vinna i rätten även om man kanske har fuskat en smula. Och till läkaren går man när man har malträterat både kropp och själ med dåliga vanor men gärna skulle fortsätta med det. Ungefär så här föll orden, faktiskt, hos Kant. De tjänster de tre tillhandahåller är behövliga och eftersökta. Dem kan man göra geschäft med. Och det är här, i resonen, Kant finner den filosofiska fakultetens raison d’être. Underifrån har den som uppgift att utöva kritik, framför allt kritik av de andra fakulteterna. Det kan den göra eftersom den är autonom, obunden av auktoriteter, vilket de tre andra inte är. Man ser, skriver Kant, att det vid val av benämning inte är det lärda ståndet utan landets styrelse (die Regierung) som har hörts. Övre eller högre är de som ligger närmare överheten, de vilkas läror denna har ett instrumentellt intresse av. Den undre har bara vetenskapens intresse att beakta och må där nere hos sig hantera sina teser som den finner för gott. Den filosofiska fakulteten har sin motsvarighet i den etiska individen, som är fri därför att den inte styrs av någon annan auktoritet än förnuftet. Dess arbetsredskap är tanken och tankens vehikel är språket. Det är med dem filosofen ska hålla pli på de andra fakulteternas storordighet, de där som säger att de kan kurera den krassliga kroppen, frälsa den solkiga själen, fixa undan den fifflade förmögenheten. Ungefär så här uttrycker sig Kant, han var som bekant humorist. Att de övre fakulteternas mirakelmän har framgång hos folket är lätt att förstå; deras tjänster är behövda och eftersökta, och sådant skapar överstora förväntningar. Men eftersom den filosofiska fakultetens själva tillvarorätt är att vara kritisk, bör den använda sitt mångsidiga, historiska och rent förnuftsbaserade vetande till att undersöka de utifrånstyrdas göranden. Det åligger den att gå till offentlig motattack mot de andra fakulteternas Geschäftsleute, ”inte för att störta deras läror utan bara för att tala emot den magiska kraft som allmänheten tillskriver dem och de riter som förbinds med dem.” En skarpögd läsare har redan märkt att Kants sätt att skarpt skära universitetets profil inte helt svarar mot dagens fakta och problem. Medicinarna till exempel får sig knappast sin medicinska regelsamling ålagd ovanifrån, vilket Kant också medger. Det är inte heller lätt att se att filosoferna skulle kunna betecknas som maktlösa om de andra faktiskt gick med på, böjde sig, för deras kritik. Men det är själva ansatsen det kommer an på.   Stridsskriften börjar alltså med en redogörelse för vad det var som hade bragt hans preussiska majestät på kant, nämligen filosofens reaktion på ett snävt religionsedikt kungen hade utfärdat 1788. Den börjar föga artigt, med att omtala denne som en ”tapper, redlig, människoälskande och – frånsett vissa temperamentsegenskaper – alltigenom förträfflig herre”. (Friedrich Wilhelm II hade dött 1797 och året därpå utgavs Der Streit.) Efter redovisningen för utbytta artigheter går Kant till ämnet. Öppningens första mening är obetalbar: Det var ingen dum idé den kom på som först tänkte ut och till offentligt genomförande föreslog att man kunde behandla det lärda vetandets hela summa (eller egentligen de huvuden som ägnar sig åt detta) liksom fabriksmässigt, genom en fördelning av arbetet där det för alla de grenar vetenskapen känner skulle anställas lika många offentliga lärare, professorer, som betrodda [Depositäre], som tillsammans skulle utgöra ett slags lärd gemenskap, att kallas universitet (även hög skola) och vara autonomt (eftersom bara de lärda kan döma över lärda som sådana); som så medelst sina fakulteter (olika små sällskap, åtskilda enligt de skilda huvudgrenar av lärt vetande i vilka de universitetslärda delar in sig) skulle berättigas att dels uppta lärlingar som från lägre skolor strävar upp till dem, dels även att efter föregående prövning och med egen makthöghet [aus eigner Macht] tilldela fria lärare (alltså icke-fakultetsmedlemmar), doktorer kallade, en av alla erkänd rang, d.v.s. kreera dem. Denna inledning vittnar på sitt sätt om att hela den stridsskrift som följer är ett med tungan rätt i mun framfört anspråkslöst förslag. Dess syfte är att korrigera något som för Kant redan hade gått ganska snett, det sena 1700-talets vid makten uppbundna universitet. Hans plädering för universitetets autonomi, och för att överheten har nytta av den, har aktualiserats flitigt under de senaste decennierna. Skälen är lättinsedda. Dels utgjorde Kants kritikproduktion – där denna skrift avtecknar sig som något av en buffaversion – en grundbult i det som 1810 skulle bli Humboldtuniversitetet, både konkret och som idé. Alltid när vi sörjer bortträngningen av det Humboldtska bildningsidealet blickar vi bakåt och det är hit vi hittar, till syltfabriken. Idén prisas fortfarande i vart och vartannat akademiskt festtal, men den har inte getts en rejäl chans på länge. Det är lite som med Cheshirekatten i Alice i underlandet, leendet är kvar men katten är försvunnen. Vi måtte nu befinna oss i underlandet. Dels är striden, konflikten mellan fakulteterna, sådan Kant inscenerar den, ett önskvärt tillstånd, en både behövlig och fortgående balansakt. Liksom samhället behöver universitetet, har universitetet som samfund behov av egna och interna kontrollmekanismer. Det behöver sig, hela sig, för att fungera. ”It takes a village to raise a child.” Att kreera (kreieren), bilda, skapa en doktor är en gärning som tar efter Gud under dennes första arbetsvecka i världen. Ska dödliga lyckas med sådant krävs det insatser av många slag. Då kan det vara klokt att se över garderoben. Det är bra att inte bara ha kaftan, kåpa och läkarrock, utan också en part som biter i äpplet förutsättningslöst, i adamitiskt oklätt skick. Den maktinstans som urskiljer och uppmuntrar närande parter i universitetet på ett sätt som obönhörligt utarmar och modfäller tärande parter – exempelvis genom att låta humaniora degraderas till lägre kast – följer principen söndra och härska. Härskandet går bra, och söndrandet, men skapandet sker styckevis och delt. ”Es war kein übeler Einfall”, inledde Kant sin diatrib. Skriver han att det inte var någon dum idé menar han att det inte vore någon dum idé, menar kanske rentav att något som kallas gjort tillsvidare är ogjort. Vi har skäl att påminna oss Gandhis svar på frågan vad han ansåg om den västerländska civilisationen. ”I think it would be a very good idea”, svarade han. CLAS ZILLIACUS
	Prenumerera    •    E-post    •    Arkiv   •    Nya Argus hemsida