Det är skymning / men ljuset är tänt

Den finlandssvenska poesin 2014

Tolv diktsamlingar och en antologi. Sju (plus antologin) på det stora förlaget Schildts & Söderströms, fem på olika små. Två mycket fina diktsamlingar, några goda. Ingen debutant och massiv dominans för medelåldersskribenterna. Poesiåret 2014 ser ut som många andra på senare tid. Vissa försök att skapa diskussion kring dikten har gjorts, viktigast den av förlaget Ellips utgivna Poesin. En debattbok (se recension i Nya Argus 11/2014), men gensvaret har varit lamt. Kritikern Tatjana Brandt konstaterade nyligen att 1900-talet upplevde en rad av svenskspråkiga debatter om den poetiska modernismen men att den senaste inträffade 1988 (den handlade om Ann Jäderlund och den postmoderna poesin). Hon undrade också om det skulle bli den sista. Just nu ser det onekligen illa ut – nästan inga tecken på att någon skulle vilja diskutera poetik och diktläsning i offentligheten kan skönjas. Det skulle föra för långt att här gå in på vad det kan bero på men man kan åtminstone hypotetiskt befara att frånvaron av diskussion och bristen på nya poetnamn är två varandra förstärkande fenomen.

För att hitta det extraordinära ska man i år gå till Tomas Mikael Bäcks Vinterresa och Susanne Ringells Tärnornas station. Få poeter kan som Bäck i sina korta dikter – oftast är de bara två till fyra rader – förtätat förena skarpa iakttagelser av yttervärlden med de föreställningar, minnen och idéer som ständigt lever sitt hemlighetsfulla liv i oss. Vinterresa har en ramberättelse som så småningom framträder – diktjagets återkommande, monotona resor genom en vintrig stad till kliniken där han behandlas för en sjukdom. Det är den allvarliga bakgrunden till hans uppmärksamma noteringar av livet och tingen omkring sig. Oväntade samband observeras. Ofta tar Bäcks diskreta deadpanblick fram allehanda vardagliga absurditeter. Färgskalan är dämpad: vitt, svart och grått dominerar de korta dikterna. Formspråket är förenklat, konturskarpt. Allt detta skärper blicken, hjälper läsaren att se hur livet myllrar eller stillnar på sitt oefterhärmliga sätt. Här är några av dikterna:

snödrevets melodi 

yoghurt i blåbuss

ett ruttet brunt löv 

på snön

associerar obegripligt

till ljusa våren

dimvitt snö 

cykeln med sin korg 

alltid stadigt fäst

lastbil full med grov

sten 

snart intäckt av snön

Susanne Ringells Tärnornas station – en drömbok är en minnesvärd samling av prosadikter, en bok som går djupt in i själens skrymslen, i drömmarnas, det halvt förnumnas, det anades värld. Ett viktigt tema är enskildhet och gemenskap – hur man skall leva med andra utan att gå dem för nära – ett annat den hos Ringell ofta återkommande barnlösheten i kombination med den komplicerade tillhörigheten i en familj, släkt eller grupp. Ett slags urupplevelse, som speglas i bokens titel, ser ut så här:

En gång när jag var liten flicka gick jag stolt och glödande i skolans luciatåg mittgången i festsalen fram. En gång när jag var en av de små flickorna tuttade jag eld på den riktiga Lucians blonda hår. Jag gick alltför nära. Jag var för ivrig.
Det var ett misstag.
Hur ska man gå nära utan att gå för nära? Hur ska man gå nära utan att begå misstag?

Ringell har ett ovanligt öga för den konkreta detaljen, vare sig den är drömd eller verklig. Den blir utgångspunkten när hon skapar en diktad värld som känns helt bekant samtidigt som den lyder under egna lagar. Gränserna mellan dröm och verklighet, mellan inre och yttre, är glidande. En stor del av dikterna tilldrar sig under en resa i Rom och vistelsen i staden, på en gång okänd och del av varje normalbildad västerlännings mentala landskap, blir en sinnebild för diktjagets färd bland sina drömmar och minnen, välkända och okända.

Staden Rom spelar en viktig roll också i Agneta Enckells nya diktsamling inte ett ord (jag är naken) – även här som anagram för mor. Boken tar avstamp i den extremt minimalistiska stil Enckell sedan länge gjort till sin med bara några ord per sida, ofta åtskilda av blanka sidor. Det handlar, som boktiteln utsäger, om att sätta ord på ett språklöst tillstånd, eller än mer undflyende, ett tillstånd som upphör att finnas till när det fixeras i ord. I många av diktfragmenten betecknas det av drömmen. Inte så att Enckell skulle återberätta sina drömmar men så att det existerar en parallell verklighet som ibland låter sig anas som skymten av svans bakom knuten och som poeten trevar efter ord för. Dikterna irrar mellan fragmentariska meningar, enstaka ord, blankrader, kursiverade partier som tycks understryka att något mycket viktigt är på vippen att bli artikulerat:

i nedbruten mening
i satsen gömd drömd
och galen
söker jag dig, resterna

En känsla av osäkerhet och ansträngning förmedlas till läsaren, och det känns som en frigörelse när bokens förlopp leder till att en viss konkretion så småningom kommer in i dikterna. Ett slags gångjärn är följande dikt som förbinder en drömartad stämning med bokens andra viktiga motiv, personen som söker efter spår av sin mor i staden Rom:

som om rom var en stad under vatten
din mors adress sprider sig överallt vi
kommer aldrig fram?

Bokens avslutande dikter är sedan annorlunda, bredare och mer stoffrika, och i Romdikterna för Enckell också in ett personligt biografiskt tema.

Efter två diktsamlingar 2013 gav Eva-Stina Byggmästar våren 2014 ut Barrskogarnas barn, och det är en produktivitet som inte ens hon mäktar med. Fjolårsboken är ett ansträngt manifest för en positiv livshållning och en naturnära tillvaro. Byggmästar använder de stilmedel hon tidigare vunnit stora framgångar med – oförskräckt naivism, upprepning, uppgående i naturen, understruket litterära element – men den här gången ger dikterna ett tillkämpat och trött intryck. Hundratjugo sidor kontrastfri diminutiv glädje är för mycket:

man skyfflar snö
framför den lilla
timmerkojans trappa,
sopar rent med
björkriskvasten –

det blir så fint,
så fint!

Heidi von Wrights dikter knastrar och när som knäckebröd. Här är en poet som verkar nästan besatt av tvånget att se mönster, eller skelett under de tillfälliga fenomenen, och att hitta det språkliga uttrycket för dem. Det är ett bra utgångsläge som gör hennes femte bok Zon till ett slags manual för hur man kan vara i världen. Dikterna är ytterst enkla, nästan barskrapade, och kan leda tankarna till upphittade språkföremål. Samtidigt har de en skulptural kvalitet och grundläggande gåtfullhet som gör att man som läsare inte tröttnar på von Wrights minimalism (som är helt annorlunda än Agneta Enckells. Om Enckell riktar uppmärksamheten på det som finns mellan orden håller sig von Wright kompromisslöst till orden själva):

kommer aldrig ihåg
hur det börjar

men
vet att det upphör
och
vet att det upphör
när
vi blundar

vaknar

Matilda Södergrans Lotusfötter befinner sig mellan poesi och kortprosa. I tre berättelser som löper parallellt med en rad på varje boksida behandlar hon det tema som boktiteln anger: den kroppsliga och själsliga misshandel som samhället utsätter kvinnan för. Temat är stort och högst allmänt. Men de motiv Södergran valt för att gestalta det – resan, fångenskapen, kärleken, döden, kroppen – är knappast mer konkreta eller precisa. Det ger hela boken en allmän luddighet som förstärks av att det typografiska arrangemanget inte innebär något mervärde. De tre berättelserna samspelar dåligt på boksidorna och måste läsas en och en efter varandra.

Heidi Sjöblom återvänder till poesin med hur vaggar man ett barn femton år efter sin debut. Det är en enhetlig bok som visar på säkert och kontrollerat språkbruk. Samtidigt är den dock ganska vag och otydlig. Sjöblom skriver centrallyrik om kärlek, vardagliga iakttagelser, förnimmelser av olika slag. Ibland drar mörkare stråk av skräck och obehag genom dikterna men det rubbar inte deras balanserade form. I bokens inledande dikter introduceras ett ögats och seendets motiv, men det utvecklas inte:

Dina ögon täcker
mitt öga Din
vita min vita Som ett
moln som seglar förbi

jag ser det du ser
din kropp är min kropps
kontur som tyget
i ett segel

stramas åt i vinden
som varje nerv Bristningen
i blomman

Rent språkligt verkar Heidi Sjöblom ha alla förutsättningar att fortsätta som poet men hon borde kanske tydligare göra klart för sig vad som är det centrala i dikterna.

Mera robust, för att inte säga frejdig, är Ann-Helen Attianese i sin femte diktsamling Utmarker. Trots att den byggs upp av korta, lyriska dikter är boken en berättelse. Den handlar om ett par som flyttar till ett gammalt hus på den österbottniska landsbygden och bygger upp ett liv där inför omgivningens skeptiska blickar. Attianeses dikter är konkreta, ibland humoristiska, och de hålls ihop av en ibland väl stark förkärlek för språkljudseffekter. Ofta handlar de om praktiska ting, men även kärleken går som ett stråk genom dem:

Fumlade mig närmare dig
du med din rågade rygg
i sommarkort natt

på vedbacken klöv vi
moln och solar rättvist
och utan minsta förvirring
drog vi oss samman i en kula

om nätterna glömde vi vaka
över ljuset vi en gång
lät flöda

Handfasta är dikterna också i Doris Ingmans bok Resumé. En dikthopsamling. Som titeln anger rör det sig om ett urval dikter från en lång bana som amatörförfattare. Många av dem har tidigare tryckts i Åländska skrivares antologier och andra publikationer. Ingman skriver konstlöst men ledigt om vardagligt liv, om åldrande och äldre generationer och ibland med galghumor om en obegriplig samtid. Boken innehåller också några fina kärleksdikter, som ”kärlekens kemi”:

exakt det som händer när
just du drar handen
precis så långsamt över mitt lår

detta faktum –
och inte ett ord
i läroböckerna

Gurli Lindén lägger i Djurkrets två plan över varandra – höstligt konturskarpa naturdikter och ett mera diffust mytologiskt skeende. Dikterna formar ett slags vandring mot en återupplevelse av barndomshemmet och föräldrarna. Som boktiteln anger blir stjärnhimlen en förbindelselänk mellan konkret och abstrakt och diktjaget en spanare efter tecken i den natur som efter gammal förebild framstår som en stor bok i väntan på att uttolkas:

Reser upp stegen
mot stjärnorna, går in i kartan
så lysande och exakt för havets ryttare.

Inte glömma någon tid,
inget spår, ingen liten stig
mellan de gnistrande världarna.

Så har jag dragit min tankes båt
över vattnet som nu smeker
stenarna vid grottans ingång.

I sitt åttionionde år gav Lars Huldén ut sin trettio-fjärde diktsamling Kroppen sig framåt lutar. Det är i hög grad en självreflekterande bok, inte så mycket för det privata jaget som för poetsjälvet. Centrala frågor är vem som lyssnar, hur dikten uppfattas och hur den kan skrivas. Bokens första avdelning är ett solilokvium – en monolog utan åhörare – vilket givetvis markerar en resignerad hållning. Till slut finner Huldén dock sin lyssnare som är ingen mindre än döden själv. Men om detta verkar uppgivet återkommer tron på dikten i bokens sista avdelning, en poetik skriven med lika delar kunskap och tillmötesgående humor och lust att dela med sig. Allra bäst är Huldén i de allra enklaste dikterna där ett helt livs förvärvade konstfärdighet verkar utan att synas. Som i den fotografiska skärpan i följande barndomsminne:

Far är ute med Lina och redet
för att hämta virke till snickerier.
Jag ser dem komma på andra sidan åkrarna.
Jag ställer mig så att jag inte kan ses.
Far kör förbi farstukvisten
där jag står. Redet är lastat
med trävirke i olika former,
överst stora fyrkantiga bitar.
Allt verkar hyvlat och vitt.
Far fortsätter runt uthusraden
där han kan köra upp till vinden
som är verkstad. Jag går dit.
Det är skymning,
men ljuset är tänt.
– Jaså du är här, säger far.

Det är märkligt hur en del författare faller ur kretsloppet utan att man kan förstå vad det beror på. Vasabördige Hans Boij har en snart femtioårig poetbana bakom sig. Efter några titlar på etablerat förlag på 1960-talet har han gett ut över tjugo böcker på eget förlag, sporadiskt uppskattad av kritiken men för det mesta osedd. Ändå är han väl så bra som många av dem som haft klippkort till förlagen. Det gäller också för hans senaste bok Nu är det 2016. Boij kan ses som ett slags förfader till Ralf Andtbacka. De delar förkärleken för sviter och anhopningar, humorn och uppmärksamheten på det bisarra, men Boij är betydligt mer politisk. Nu är det 2016 är en omfångsrik bok på 278 sidor, fullmatad med text och överskridande genregränser. Där samsas reflexion över samtiden och språket med personliga anteckningar och fotografier, efemärt med allmängiltigt. Boij bygger, både tankemässigt och typografiskt, upp en dialogisk helhet där de många påståendena ifrågasätts och läsaren får sista ordet. Sammantaget blir det ett brett svep över ett samhälle i upplösning där marginaliseringen brer ut sig och där själva språket – för att inte säga tankeverksamheten – hör till det som hamnat i marginalen. Det är dystert, men eftersom humorn är en av Boijs mest framträdande egenskaper blir läsningen rolig ändå. Det aforistiska draget gör Nu är det 2016 till en tankebok, utmärkt att ha som daglig följeslagare.

Att ge ut poesiantologier är en viktig del av den introducerande och kanonbildande verksamheten som negligerats svårt på finlandssvenskt håll. Antologier kan – om man utesluter de tematiska – se ut på två sätt. Dels har vi de inventerande, som över en längre tidsrymd ger ett bud på vad som är värt att kommas ihåg. Den senast utgivna var Modern finlandssvensk dikt (red. Claes Andersson och Bo Carpelan) från 1986. Dels finns de ungas antologier som vill föra fram en ny generation eller riktning. Senast en sådan kom ut var 1992. Den hette 11 finlandssvenska poeter och var redigerad av mig.

När Schildts & Söderströms nu efter många år ger ut en poesiantologi med titeln 27 år, 11 poeter. Ny finlandssvensk dikt. En antologi 1987–2011 (red. Ursel Allenstein, Ralf Andtbacka och Peter Mickwitz) väcker det förstås intresse. Ett intresse som dock snabbt övergår i besviken förvåning. Boken passar inte in i någon av de kategorier jag ovan nämnt, och inte i någon annan heller. Eftersom fyra av de inkluderade elva poeterna fanns med redan för 22 år sen i 11 finlandssvenska poeter och medelåldern för dem alla är hög är det snarast att betrakta som en larmsignal ifall detta är ”ny finlandssvensk poesi”. Någon inventerande antologi typ Finlandssvenska lyrikboken är det heller inte fråga om – för det är poeterna alldeles för få och godtyckligt utvalda. Urvalskriterierna förklaras inte. Redaktörernas förord redogör mest för de praktiska omständigheterna kring bokens tillkomst, litteraturforskaren Fredrik Hertzbergs avslutande essä innehåller tänkvärda synpunkter men rör sig på en allmän nivå som rätt lite förbinds med de aktuella dikterna. En undrande blick kan riktas mot Förlaget som på detta vis velat packa in och marknadsföra en godtyckligt vald minoritet av de idag verksamma finlandssvenska poeterna.

MICHEL EKMAN