Kommentarer: Barbro Holmberg

Kultur eller nöje?

Jag läste häromdan musikkritikern Mats Liljeroos sorgsna Impuls i Hufvudstadsbladet (10.6.2015) där han konstaterar att hans framtid som kulturkolumnist och recensent är mörk.
Vi är många som delar hans oro – det är en sak vad små kulturtidskrifter har för sig, en annan vad de stora dagstidningarna och medierna tar ansvar för. Kultursoppan blir allt tunnare, inte på grund av brist på goda skribenter och redaktörer utan på grund av snåla attityder och tidsaktuella vad-folk-vill-ha-prioriteringar.
I vårt land är det väl snart bara YLE 1 och YLE Teema som gör rätt för sig …
Det här är naturligtvis ingenting nytt – men man har väl rätt att ropa på hjälp ända tills man drunk-nar? Vi här på Nya Argus fortsätter försöka hålla näsan över vattenytan.

Enligt ett vietnamesiskt talesätt bör vi, var gång vi äter en frukt, med tacksamhet tänka på den som planterat trädet. Jag känner samma tacksamhet när jag läser en riktigt bra bok – vad vore vår värld utan dess fantastiska skönlitterära författare? Lycklig blir jag också när någon god läsare ger mig ett oväntat tips på en bok jag själv inte hade hittat fram till. Här försvarar Nya Argus Favoriter ur Världslitteraturen sin plats: de goda böckernas källa lever. De lockar både till läsning och omläsning.

I sommar får vi ta del av Willy Kyrklunds syn på människans villkor i romanen om Mästaren Ma, som Erik Ohls läser den. Den pessimistiska grundsynen delar Ohls möjligen med Kyrklund men hos båda gör tonfallet läsningen ljus.

Vi möter parisaren Victor Bâton, utarmad och invalidiserad efter första världskriget, en enerverande person vi kanske inte ville möta i verkligheten men som talar till oss i fransmannen Emmanuel Boves Mina vänner. Ann-Christine Snickars gör honom synlig för oss.

Världens orättvisor, förstärkta av obarmhärtiga naturkrafter, möter oss i John Steinbecks Vredens druvor, berättelsen om en fattig jordbrukarfamiljs öde under torkan och depressionen i USA vid slutet av 1930-talet. Det är en bok lika aktuell som då den skrevs, på ett språk som är ”rakt på sak och strävt som sandpapper” som Camilla Thelestam uttrycker det.

Den engelska konstkritikern och författaren John Berger skildrar de franska böndernas slitsamma liv i sin trilogi Into their Labours; ”en litterär undersökning av den globala utveckling vi kallar landsbygdens avfolkning” skriver Carita Backström. Och: ”I den dubbla rollen som deltagare i arbetet och som iakttagare, får han också mig att se och lära känna arbetet och människorna i den franska alpbyn”, de som är ”bundna till den gård de aldrig kan lämna ens för en enda dag”.

Utsatthet är ett nyckelord också när det gäller amerikanen Theodore Dreisers roman om Jennie Gerhardt, en ung fattig kvinna som tappert försöker överleva i ett obarmhärtigt klassamhälle.
Att Dreiser är ett av realismens och naturalismens stora namn, vid sidan av Balzac, Flaubert och Zola, påminner oss Marianne Bargum om.

Om människans sårbarhet skriver Tom Sandqvist i sin essä om den österrikisk-judiska författaren Hermann Broch, som ”sett döden i vitögat och själv bevittnat den centraleuropeiska kulturens sönderfall under nazismen”.
Vilken är ”diktens uppgift och mening i en tid av totalitär maktutveckling?” En av grundkonflikterna i Brochs roman Vergilii död återfinns mellan kejsar Augustus och diktaren Vergilius, mellan den världsliga makten och ”den etiskt förpliktande konsten som lyder bara under sitt eget moraliska credo”.

Om Dostojevskijs mörka, mindre kända sida, den antisemitiska, skriver Kristina Rotkirch som bland annat citerar den judisk-sovjetiska läkaren och författaren Leonid Tsypkin vars ”stora livsintresse” uttryckligen var Dostojevskijs författarskap.

Och avslutningsvis kan vi läsa Leif Salméns betraktelse över Sigmund Freuds roman Moses och monoteismen. Vad är myt och vad är sanning om profeten? ”Moses är för Freud i högsta grad en familjesak”, skriver Salmén. ”Den outtalade fråga som boken försöker besvara lyder: i vilket ljus skall man betrakta biedermeiersalongens kolossalstaty som familjemedlemmarna slentrianmässigt och längre än någon orkar minnas har vant sig vid att hylla som den lika hedervärda som förskräckande Urgubben?”

Ett varmt tack till Er alla som medverkat i årets Klassikerläsning och mycket nöje med kulturen, tillönskas alla Nya Argus läsare!

16.6.2015