När den återvändande en morgon vaknar i sitt sjaskiga rum

Vilken stad i Europa har jag vistats mest i litterärt? Det måste vara Paris. Där har jag varit i sällskap med Hugo och Zola, med Strindberg och Cora Sandel, Marianne Alopaeus, Patrick Modiano och som mottagare av Tove Janssons ovärderliga brev.

Gata upp och gata ner: frihetsskildringar och konstnärsskildringar. Och eländesskildringar, till exempel George Orwells rapport Nere för räkning i Paris och London (1933, i svensk översättning 1973), som berättar hur ekonomisk depression känns i ens skinn om man måste ta sig fram i samhällets utkanter. Man skulle önska att den aldrig mer behövde ges ut i nytryck, men det gör den.

Man ska alltid ta emot reklamtryck av dem som står i gatan och delar ut, säger Orwell. Då gör man arbetet lättare för den som måste ta ett sånt påhugg. En sådan passerar läsarens synfält i Emmanuel Boves kortroman Mina vänner som gavs ut i nytryck av Lind & Co i fjol i Katarina Frostensons översättning från 1986, då den första gången kom ut på svenska. På originalspråk utkom den 1924, och den var författarens första bok utgiven i eget namn. Tidigare hade han livnärt sig på att skriva underhållningsromaner under pseudonym.

Mina vänner är en berättelse som följer Victor Bâton i spåren under hans vandringar i Paris, dit han återvänder efter krigsslutet, när det vi kallar första världskriget är över. Han är invalidiserad, hans ena arm är inte som förut. Men vad som skett i kriget får vi inte reda på. Bara genom minimala glimtar får man syn på honom som soldat. När en av dem, som i berättelsen kallas vänner, tar fram sin plånbok för att visa ett foto han förvarar där, får man i en irriterad våg en minnesbild av alla plånboksfoton han sett i kriget, uppvisade av soldater, själva liksom utan ansikte.

Victor Bâton bor i ett ruffigt rum, han har en liten pension som han kan hanka sig fram på. Vad gör han för att få pengarna att räcka till? Inte mycket. Han jobbar inte, han går omkring. Han går omkring och önskar att något skulle hända: att han skulle få en vän, en älskarinna, ett liv. Helst vill han bli rik. Alldagliga fantasier, banala önskningar, rimliga eller orimliga drömmar.

Victor Bâton är en slagen man. Men han lever, det kan vara en seger. Och hans namn gör honom till mer än en individ, till en representation. Han gör just inget för att dra sig upp ur den stillastående misären. I stället sätter han allt som oftast krokben för sig själv. Han är på väg att få ett jobb, men i sista minuten gör han bort sig, och är avskedad redan innan han börjat. Där känner läsaren en viss lättnad, för det finns en välgörenhetstanke hos den högdragne fabrikör Lacaze som bara kommunicerar råhet.

Bâton är en person i fritt fall, och skulle skildringen ha en lite större värme skulle man ta den till sig som en film av Aki Kaurismäki. Då skulle den också sluta på en lyckligare plats än i den här frasen: ”[…] men jag, som är svag, är ensam när jag inte har en enda vän.” Men slutackordet har många undertoner, kanske andas man ut när man skiljs från huvudpersonen. Medkänslan som man velat upprätthålla har utmanats på varje sida.

Det finns något buttert undergivet och lite trotsigt i Victor Bâtons förhållningssätt. Alla hans försök till kontakter havererar. Han tänker ständigt på hur andra ser honom, vad de tänker om han gör si eller så. När paret som nojsat hela natten bakom väggen hörs skratta redan innan frukost tror han givetvis att de skrattar åt honom, för att han tidigare irriterat bankat i väggen. ”Alla har vi känt oss som Victor Bâton”, skriver Kristoffer Leandoer i sitt förord. För all del. I några av anmälningarna av nyutgåvan beskrivs Bâton som en människa som önskar bli sedd. Det är ett tunt och klyschigt uttryck, man kan lika gärna, eller hellre, beskriva honom som en människa vi behöver se. Bâton är den som ständigt blir avvisad, den som man inte behöver hålla sina löften till, den som man bluffar och utnyttjar. Emmanuels Boves Mina vänner kan bli ett test på hur djupt vår empati egentligen sitter.

Kriget är berättelsens pockande hålighet. Det är därifrån Victor Bâton kommer, inget annat uppges.1900-talets viktiga europeiska litteratur kretsar kring kriget, vilka krafter det satt i rörelse, vilka sår man måste dölja eller läka. Från vår utkikspost är det andra världskriget, med alla dess förgreningar, som syns bäst, och det som vi tror eller vet att har påverkat oss mest.

En av de viktigaste nu-kommer-jag-från-kriget-böckerna är Wolfgang Borcherts Utanför dörren (Draußen vor der Tür, 1947; den svenska översättningen, av Bodil Zalesky, kom först 2008; att litteratur om krigen fått vänta så länge på översättning till svenska beror förmodligen på att Sverige förskonats från direkta krigserfarenheter), ett drama som är hjärtskärande patetiskt, liksom i chock. Allt är lagt i ruiner. Ingen plats finns för en människa längre, dörrarna till livet är stängda. Bâton kan också ses som en människa i chock, symptomen är slöhet och förvirring. Min läsning spanar efter hans förhistoria, den som finns före den abrupt lakoniska inledningen: ”När jag vaknar är min mun öppen.”

När jag söker den här historien hamnar jag i Peter Englunds 1915. Stridens skönhet och sorg. Första världskrigets andra år i 108 korta kapitel. ”Som vi alla vet finns det kolossala mängder med brev, dagböcker och memoarer bevarade från 1914–1918”, skriver Englund i en parentes i sitt förord. Hur kriget var, hur det kändes, vill Englund skildra. Hans metod är på ett plan litterär. Materialet är autentiskt, redigerat och komponerat till en bok, men som den historiker han är, har han inte gjort några tilldiktningar. Hos Englund hittar jag två unga infanteristers upplevelser, de ser de gruvligaste ting. Victor Bâtons tillstånd går att rota där.

Peter Englund har sett till att synerna skildras för oss i presens, fotografier saknas inte heller, för den som vågar titta. Mina vänner berättas i ett reflekterande presens, med infogade episoder i förfluten tid. Det är en sorglig och enerverande berättelse, men som Kristoffer Leandoer säger i sin inledning: ”Ingen som läst Mina vänner glömmer den.”

Det har han rätt i, och att man inte glömmer den beror på ett avgörande sätt på stilen, språket som fixerar historien om den ängsliga, deprimerade Bâton. Det har en diskret men omutlig pondus, det arbetar sig fram med många huvudsatser, konstaterande. Man dras in i berättelsen som i ett rum, det är strikt och avgränsat, men ändå öppet.

I Katarina Frostensons egna dikter, särskilt från 1980-talet – när den här översättningen tillkom, och hon också bodde några år i Paris – och i de suggestiva pjäserna, finns ett ännu tätare samspel mellan rum och röst. Själva platsen kan frammana rösten, gata upp och gata ner. Och berättelsen, om den är rätt framkallad, kan också relatera den historia som har svårt att ta sig ur den öppna, stumma munnen när den återvändande vaknar en morgon i sitt sjaskiga rum i Paris.

Ann-Christine Snickars

---