Rikt och respektfullt om romer

De finska romernas historia från svenska tiden till 2000-talet är ett storverk, omfattande och detaljrikt. Trots sin bredd och sina djuplodade analyser är boken förvånansvärt välsammanhållen och berättande. Genom sina tre delar ”Från ett utanförskap till ett annat – från 1500-talet till andra världskriget”, ”Mot ett verkligt medborgarskap – från 1940-talet till 2000-talet” och ”Språklig och kulturell förändring”, vilka inalles består av 15 delstudier samt flera faktarutor, skildras och analyseras romernas historia i Finland på ett unikt sätt. Mig veterligen har varken den romska gruppens historia, eller någon annan av de nordiska minoriteternas historia, tidigare presenterats med samma omfång och uppslagsrikedom i ett och samma verk. ”.

Som handbok till de finska romernas historia är boken till stora delar ett viktigt och oumbärligt standardverk. Den behandlar allt från terminologi (den österbottniska användningen av ordet tattare är en svensk kvarleva) till den romska kvinnodräktens betydelse och utveckling (på 1970-talet kunde kjolen väga tretton kilogram). Målsättningen att skriva in romernas historia i den finländska historien och visa på gruppens delaktighet i och växelverkan med samhället uppnås med bravur.

Romerna har aldrig varit en isolerad grupp i en samhällelig bemärkelse, tvärtom. Romerna har varit en synlig ”andre” för majoritetsbefolkningen och de två grupperna har på gott och ont interagerat med varandra över århundradena. De prövningar som Finlands folk burit har även romerna burit, om än på ett i många fall annorlunda, ofta kärvare, sätt. Romernas nisch som ambulerade köpmän, diversearbetare, underhållare och informationsförmedlare i det agrara Finland framkommer på ett förtjänstfullt vis förstärkt av rikliga och illustrativa exempel på personer, möten och relationer genom åren. Samtidigt har romerna ständigt varit utsatta för majoritetens, särskilt myndigheternas, diskriminering och ständigt anpassat sig till förändrade förhållanden utan att förlora sin, även den föränderliga, romskhet.

Som nordisk minoritetsforskare var en del av informationen som presenteras i boken bekant sedan tidigare, men efter att plöjt igenom bokens 503 täta sidor inser jag att mina kunskaper var något ytliga och att inte ens femhundra sidor förmår täcka närapå allt som berör romernas historia i Finland. En del av denna historia kommer, som författarna även konstaterar, att förbli förborgad eftersom vi saknar källmaterial. När det gäller den moderna tiden är källäget bättre, men eftersom romerna själva har producerat ett ganska knappt skriftligt källmaterial har forskarna i stor utsträckning använt sig av muntliga källor för att komma åt romernas egna erfarenheter. Romernas muntliga historietradition har här varit till stor nytta för forskarna. Det bör dock anmärkas att källkritiken lyser med sin frånvaro när det muntliga materialet kommer till användning i artiklarna; forskarna verkar ta romerna på orden utan att beakta frågor rörande närhet och tid och de mer övergripande nationella och gruppbaserade narrativens inverkan på den personliga berättelsen. Som ett översiktsverk baserat på ny forskning har boken också några brister, varav en del rimligen hade kunnat undvikas utan att undergräva det statligt finansierade samarbetsprojektet som producerat boken.

Boken har tillkommit på de finska romernas initiativ. Flera av författarna är själva romer med lång erfarenhet av arbete i romska organisationer. Till sina huvuddelar består verket av artiklar skrivna av projektanställda forskare som utfört sitt uppdrag i samarbete med den romska gemenskapen samt den icke-romska aktivisten Gunni Nordström. Nordström har också bidragit med en artikel som jag återkommer till. Bokprojektet har letts av (numera) professor Panu Pulma, som också är bokens redaktör, och en kommitté som till hälften bestått av representanter från romska organisationer och till hälften av representanter för det vetenskapliga samfundet samt en likaså blandad vetenskaplig styrgrupp.

Blandningen av bidrag skrivna av forskare, samhällsaktiva romer och romska aktivister är beroende på läsarens förväntningar och perspektiv både en styrka och en svaghet. Boken är utgiven i översättning på Svenska litteratursällskapets förlag, ett vetenskapligt förlag, den ursprungliga finska utgåvan publicerades av Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, också det en vetenskaplig utgivare. De finska romernas historia är dock inte helt igenom vetenskapligt skriven. Forskarnas bidrag håller generellt en hög akademisk och analytisk standard, men detsamma kan inte sägas om några av lekmännens alster. Den mest problematiska artikeln i det här avseendet är Nordströms ”Från socialpolitiska flyktingar till nationell minoritet”. Visserligen beskrivs artikeln av författaren själv som en personlig tillbakablick på en omvälvande tidsperiod i romernas historia i Sverige och Finland, men frågan är om en dylik journalistisk text av en aktivist hör hemma i ett verk med vetenskapliga anspråk? Nordströms artikel är visserligen välskriven, och som essä hade den säkert gjort sig väl i en kulturtidskrift eller som underlag för forskningen inom projektet. Artikeln innehåller nämligen en hel del intressanta förstahandsuppgifter om inflytelserika personer som romforskaren Arne Trankell, som uppenbarligen trodde att det var något magiskt med de finska romernas knivar, och den finländska politikern Tyyne Leivo-Larsson som enligt Nordström ansåg att pratet om de finska romernas nöd i Sverige var trams. Till skillnad från de övriga artiklarna saknar artikeln notapparat, och med tanke på alla de uppgifter Nordström anger och starka och svepande omdömen hon fäller tycker man att käll- och litteraturhänvisningar hade kunnat vara den vetenskapliga styrgruppens lägsta krav för artikelns medtagande i boken.

Nordströms artikel hör till delen om romernas efterkrigstidshistoria. Källäget för denna period är överlägset tidsperioden som täcks av bokens första del och det är kanske detta överflödesproblem och betoningen på den romska emancipationen som gjort den andra delen analytiskt och redaktionellt svagare än den första. Där den första delen är kontinuerlig och enhetlig i sin undersökning av romernas historia är den andra delen repetitiv, stundtals motsägelsefull och inte lika framgångsrikt frågvis som den första. Läsaren får till lust och leda läsa om Zigenarmission, Zigenarkommittén, Delegationen för zigenarärenden, Finlands Zigenarförening och president Tarja Halonens engagemang i romska frågor medan interaktionen mellan romer och ”vanliga” finländare, som levandegjordes i bokens första del, nästan helt hamnar i skymundan. En faktaruta på två sidor ägnas en organiserad och våldsam fördrivning av romer på fabriksorten Pankakoski i Lieksa 1956 och det konstateras att denna händelse var en av många under åren efter andra världskriget. Återkommande, kanske rentav systematisk, etnisk rensning i det efterkrigstida Finland är ju milt sagt en mycket relevant fråga i såväl Finlands som de finska romernas historia. En artikel som behandlat detta hade gjort sig väl i verket. Det är förståeligt att man med begränsade forskningsresurser helt enkelt inte kan fördjupa sig i alla intressanta uppslag och att frågor måste lämnas till framtida forskningsprojekt (förhoppningsvis får vi ett sådant om romernas efterkrigstidshistoria), men tyngdpunkterna i den andra delen är aningen felfördelade.

Bokens andra del följer dessutom inte upp en del av de socialhistoriska trådar som spunnits i den första delen. Statistik rörande romernas försörjning efter 1950-talet presenteras inte, även om sådan information, hur missvisande den än må vara, torde existera i långa serier i den framväxande välfärdstatens publikationer och arkiv. Många finländare förknippar romer med kriminalitet och denna fråga analyseras berömligt av Tuula Rekola i bokens första artikel. Den återkommer dock endast sporadiskt i del två där romsk alkoholförsäljning under 1950-talet behandlas i samband med den för romerna svåra omställningen från agrar- till industrisamhälle. Inte heller den kulturvetenskapliga tredje delen närmar sig frågan mer än att etnologen Anna Maria Viljanen i sin fascinerade artikel om den romska kulturen nämner romskt hedersvåld. Hatbrott mot romer finns det också forskning om som kunde ha utnyttjas. Brott av romer och mot romer är visserligen en svår och känslig fråga, men eftersom det är en typ av växelverkan som uppmärksammas och där olika föreställningar får fritt spelrum hade det varit på sin plats att den behandlats analytiskt och utan förbehåll i just detta verk som torde bli den bildade allmänhetens främsta kunskapskälla om romerna i Finland inom en överskådlig framtid. Hur livet har format sig för romerna i den finländska välfärdstatens hägn fram till våra dagar är överhuvudtaget en fråga som kunde ha ägnats mera utrymme med tanke på rubriken för del två, ”Mot ett verkligt medborgarskap: från 1940-talet till 2000-talet”.

Efter att ha läst De finska romernas historia från svenska tiden till 2000-talet från pärm till pärm drabbas man av en känsla av informationsmättnad. Det tar en tid att smälta all fakta, alla känslostämningar (detta är ett verk som både upplyser och berör) och aha-upplevelser. När smältningsprocessen är över tar hungern vid igen – vi behöver veta mer! Särskilt om förhållandet mellan romer och övriga finländare. Ett personligt sug efter forskning om romerna och finlandssvenskarna infinner sig också, en nyfikenhet väckt av uppgifter i boken om svenskspråkiga romer, en av många pärlor som kunde odlas vidare och växa till en egen undersökning. De finska romernas historia gläder mig både som minoritetsforskare och som medborgare i min och romernas gemensamma finska republik.