Ett alternativ för Europa

Efter att ha lagt ner Gianis (eng. Yanis) Varoufakis bok The Weak Suffer What they Must? tar jag fram telefonen och ser på European Youth Forums twitterflöde. 7500 unga människor från hela Europa har samlats i Strasbourg för att delta i ett gemensamt politiskt evenemang. De diskuterar nollavtal, deltar i konstworkshoppar, utbyter åsikter. Och de verkar, anmärkningsvärt nog, tro på det europeiska projekt som Varoufakis i skarpa ordalag, och med rätta, kritiserar.

Anmärkningsvärt såtillvida att millenniegenerationen, född mellan 1980 och 2000, är den första efterkrigstida generation som enligt prognoser kommer att bli fattigare än sina föräldrar. En ansenlig mängd av dem är arbetslösa och flera av dem som inte är det saknar permanenta arbetskontrakt. Mellan år 2008 och 2012 sjönk mängden permanenta arbetskontrakt bland unga med 18% inom EU, med andra ord arbetar 42% av den yngre generationen med icke permanenta kontrakt, medan endast 13% av dem som inte tillhör millenniegeneration gör det. Allt flera unga gör också obetalda praktiker – speciellt om de har föräldrar som kan finansiera dem. Medan osäkerheten på arbetsmarknaden ökar, skärs det ner i den offentliga sektorn. Trenden att göra utbildning och hälsovård till marknadsvaror betyder också att millenniegenerationen, vars utsikter för framtiden redan nu är sämre, ska förbereda sig på att betala mera för sina barns utbildning.

Den ekonomiska verkligheten är inte, hävdar Varoufakis i sin bok, ett resultat av en naturkraft. Istället är den ett resultat av en rad beslut vars historiska rötter går att finna i ett missriktat europeiskt försök att med hjälp av monetärunion och teknokratisering leva i en värld av okontrollerad finanskapitalism. Millenniegenerationen, som tursamt nog i större utsträckning än sina föräldrar fortfarande vill tro på ett bättre Europa, hade ingenting med de dåliga besluten att göra. Varoufakis berättelse handlar om hur det rådande ekonomiska läget är en konsekvens av grundläggande misstag eurons grundare gjorde och om hur den nuvarande politiska eliten istället för reform valt att fortsätta på en kontraproduktiv väg för vilka de svagaste betalar det högsta priset.

Föga förvånande är Varoufakis populär bland unga européer. Hans kamp som grekisk finansminister mot den rådande ekonomiska ortodoxin, kombinerad med hans rockstjärneimage – läderjacka och motorcykel – var en gigantisk kontrast till det kostymklädda etablissemanget. Som bäst utstrålade Varoufakis principfasthet och intellektuell konsekvens, men motståndare kunde också lätt anklaga honom för arrogans. En relevant kritik mot Varoufakis är att han trots sin förmåga att förklara både de moraliska och ekonomiska svagheterna i den rådande nyliberala ideologin inte var kapabel att löpa linan ut och få till stånd politiska resultat. Varoufakis blev, kan man hävda, fånge i sin egen kompromisslösa image. Politik är oftast inte heller, som Varoufakis själv också medger, ett spel där de vassaste argumenten vinner. Men att avfärda Varoufakis som ett enda stort självcentrerat PR-projekt, vilket hans kritiker ofta gör, är att missa poängen – idéerna om demokrati, Europa och en socialt medveten ekonomisk politik som bygger på ett nytt ekonomiskt system som inte förtrycker utan frigör, vinner styrka i både USA och Europa. Därför är hans bok också politiskt relevant.

I USA, där Varoufakis gjort en del av sin karriär som akademiker, pågår en kamp inom Demokraterna om vem som ska utmana Republikanernas nya ledare, nationalisten Donald Trump. Nyliberalerna representeras av Wall Street-finansierade Hillary Clinton, medan vänstern företräds av Bernie Sanders. Den senare har ett starkt stöd bland arbetarklassen och bland de unga – ”rockstjärna” är inte, i motsats till Varoufakis, det adjektiv som i förstahand associeras med Sanders. Snarare är det hans ekonomiska politik och krav på en öppnare demokrati som finner resonans hos dem som fått ta smällen av den ekonomiska krisen. I Europa finns flera exempel på nya progressiva rörelser. I Spanien har Podemos samlat ett betydande stöd och utmanar det etablissemang som föddes ur francoismens ruiner; i Storbritannien har medlemmarna i Labourpartiet, med Jeremy Corbyn som ny ledare, internaliserat proteströrelsen och vridit makten ur händerna på etablissemanget. Också i Paris vittnar gatuprotester riktade mot den impopulära presidenten Hollandes arbetsmarknadsreformer om ett utbrett missnöje. Varoufakis är alltså inte ensam med sin kritik.

Hur gick det så här?

The Weak Suffer What they Must? är en belysande men något ojämn skildring av västvärldens ekonomiska historia sedan andra världskriget. Ett överdrivet fokus på personliga episoder ur forna europeiska och amerikanska politikers och tjänstemäns liv flyttar stundvis tyngdpunkten från en annars logisk berättelse om det efterkrigstida Europas bana, från social marknadsekonomi till en successivt allt mindre reglerad del av den neoliberala finanskapitalismen.

Den förändringen är en del av den globala process som ledde till att världen, för att låna David Harveys term, ”snubblade mot neoliberalism”. Innan den nyliberala vändningen skedde hade den efterkrigstida staten i Europa internaliserat klasskonflikten, och den nya världsordningen reglerades av Bretton-Woods-systemet. Bretton-Woods uppmuntrade till handel inom ett system av fasta valutakurser som var bundna till en dollar som i sin tur var konvertibel med ett fast pris mot guld. Varoufakis berättelse handlar långt om konsekvenserna av USA:s beslut att år 1971 frångå Bretton-Woods, som fick (de naiva) europeiska ledarna att i form av det Europeiska monetära systemet (EMS) skapa en europeisk version av det gamla systemet.

En monetär union kräver dock, för att fungera, en genuin politisk union och det har man i EU fram till denna dag inte lyckats skapa. I en politisk union måste ledarna nämligen ta ansvar för formandet av den ekonomiska verklighet som människorna lever i. Fram till 1971 hade den uppgiften skötts av USA som, i sista hand med militär styrka, beslöt världskapitalismens form. I det scenariot behövde tyska ledare endast fungera som ett slags industriförvaltare som reagerade på ekonomiska omständigheter dikterade av USA. I en riktig federalstat, däremot, måste medborgarna i en välbeställd del av unionen vara beredda att finansiera den del av unionen som det går sämre för, och mekanismen för att göra det måste vara inbyggd i själva federationens konstruktion. Användningen av den mekanismen bör även kontrolleras demokratiskt. I EU är detta inte fallet: till exempel är Europeiska Centralbanken inte styrd av politiker utan av teknokrater.

När Bretton-Woods-eran tog slut blev finanskapitalets frigörelse från statens omfamning ett sätt att ackumulera kapital och återomfördela resurser till överklassen som efter kriget deltagit i finansieringen av den offentliga välfärden och framförallt hade tillåtit arbetarna att få en större del av den ekonomiska kakan. För att lyckas med den nya vändningen blev det nödvändigt att få folket, vars majoritet inte hade något att vinna på det, med på noterna. I västliga demokratier var det inte möjligt att med hjälp av våld tvinga fram acceptans för reformerna. Istället började de kapitalstarka intressena konstruera en ny hegemoni, som Gramsci skulle ha kallat det, centrerad kring ett luddigt koncept om ”individuell frihet”, ett begrepp som naturligt nog hade positiva associationer. Denna ”frihet” har följaktligen inte betytt ökad emancipation för allt flera människor, utan snarare legitimering av ökad ojämlikhet.

En viktig del av förståelsen för hur det gått så är att knäcka nöten om den europeiska socialdemokratins val att istället för att bekämpa nyliberalismen anpassa sig till den. Varoufakis närmar sig frågan genom att beskriva hur Frankrikes president François Mitterand blev vägvisare för socialdemokratins sorgliga utveckling. Mitterand valdes år 1981 med ett mandat att stimulera ekonomin, öka jämlikheten och motsätta sig åtstramning. Dessa planer ledde City of London och Wall Street att spekulera mot frangen, med massiv valutaflykt till Frankfurt som resultat. Mitterand stod alltså efter sitt val inför ett seriöst problem som måste lösas genom devalvering. Eftersom frangen och D-marken var förenade inom EMS, behövde Mitterand en överenskommelse med den viktigaste EMS-medlemmen, Tyskland. Tysklands villkor för en devalvering var ett löneökningsstopp för franska arbetare. Mitterrand, som inte var beredd på att riva upp EMS, gick med på de tyska kraven. Samtidigt hade Frankrike ett behov av utländskt kapital, vilket ledde till att regeringen minskade på offentliga utgifter och höjde räntorna. I praktiken implementerade Mitterands socialister alltså en åtstramningspolitik för att upprätthålla den stabila valutakursen. Så böjde sig en vänsterregering för första – men inte sista – gången för ”den monetära unionens järnhårda logik”.

För att rädda vad som räddas kunde av fransk socialdemokrati (eller snarare för att ledande socialdemokrater bestämt att nyliberalism var bekvämare än kampen mot storkapitalet), föreslog Mitterands finansminister Jaques Delors att den franska socialdemokratins projekt nu skulle vara att arbeta för en regelrätt europeisk monetärunion, som skulle utvecklas till en europeisk valuta. Logiken var att man på så vis skulle binda Tyskland och den mäktiga Bundesbank till ett europeiskt projekt som skulle ledas av franska socialister. Tanken vann mark också bland många inom den franska vänstern. Till och med före detta stalinister accepterade logiken, måhända eftersom de på så vis äntligen trodde sig, som Varoufakis spydigt kommenterar, vara ”på rätt sida av historien”. Det kan tänkas att detta till en del kan förklara också andra än franska före detta kommunisters iver att stöda en neoliberal ekonomisk politik. Som bekant har det inte gått som Delors och Mitterand hoppades: istället var det Bundesbank som, tillsammans med resten av den tyska eliten, band Europa till en konservativ ekonomisk politik.

Ormen vaknar

På samma europeiska ungdomsevenemang där majoriteten sökte solidariska alternativ till status quo-politiken avbröts också paneldiskussioner med syriska flyktingar av Front National-anhängare som ställde sig upp och sjöng Marseljäsen. Den ekonomiska krissituationen har, förutom att ge upphov till pro-europeisk kritik av åtstramningspolitik, lett till att det som Varoufakis kallar ”den fascistiska ormen” har vaknat till liv igen i Europa.

I det mest angelägna kapitlet i boken berättar Varoufakis om en personlig upplevelse på en liten landsort i Grekland där hans värd, den artiga, ålderstigna Kapinas, visar sig vara en övertygad nazist. När Varoufakis på kvällen, efter ett besök i den närbelägna byn, återvänder, finner han två böcker på sin huvudkudde. Den ena är Greklands sista diktators, Admantios Androutsopulos memoarer, och den andra är Hitlers Mein Kampf. Genom diskussioner med Kapinas hör Varoufakis om sin värds förflutna som Gestapo-tränad gerillakrigare och senare gendarm för diktaturen. Karriären som gendarm slutar dock efter en incident med överdriven tortyr under ett polisförhör han genomför. Händelsen lämnar Kapinas bitter men övertygad om ideologin som gav honom ett sammanhang. Som Varoufakis påpekar, dog inte fascismen med Kapinas: ”ormens DNA försvann inte med honom och hans gelikar; den fortsatte existera i dvala, väntande på följande kris, för att sedan åter vakna till liv”. I nazistpartiet Gyllene Gryning, som nu bänkar sig i grekiska parlamentet, har ormen mycket riktigt återuppstått. Det visar att det är ett stort misstag att tro att EU i sig självt, endast med hjälp av kapitalets fria rörlighet och gränsöverskridande handel, skulle förinta nationalism och fascism. ”Ett förenat Europa”, skriver Varoufakis, ”är tyvärr lika kompatibelt med en nazistisk agenda som med ett progressivt, humanistiskt och internationalistiskt Europa”. Det vore tragiskt om den pro-europeiska majoriteten av millenniegenerationen inte i kontinentens huvudstäder fick gehör för sina krav för en mer socialt hållbar framtid.