KOMMENTARER: BARBRO HOLMBERG

Öppet brev till republikens President, Sauli Niinistö

Högt ärade herr President,

Jag ville gärna komma med några konstruktiva synpunkter på vad flyktingarna och invandrarna har betytt för Kanada, där jag för tillfället är på besök hos ett av mina barn, invandrare här i landet.

Jag såg och hörde Kanadas premiärminister, Justin Trudeau i TV – i anledning av The Leaders’ Summit on Refugees i FN förra veckan – berätta om en syrisk flyktingfamilj som åtta månader efter sin ankomst öppnat en liten – idag blomstrande – chokladfabrik i Nova Scotia under devisen ”Peace by Chocolate”, för att tacka Kanada för välkomnandet. Kanada är ”ett kallt land som visar sitt varma hjärta”, säger familjens talesman Fareq Hadhad - som idag anställer nya arbetare (!).

”Vi måste integrera flyktingarna, inte bara ta emot dem”, säger premiärministern. ”Vi måste ställa frågan vad annat vi kan hjälpa till med, så mycket återstår att göra. Vi har erfarenheten att olikheter är en rikedom, inte en svaghet. I Kanada vet vi idag att vi är starka inte trots våra olikheter utan tack vare dem. Vi har tagit lärdom av de misstag vi begått tidigare i vår historia.”

Kanada har sedan december i fjol tagit emot bland annat 31 000 syriska flyktingar

Det här är ett solskensexempel. Och det finns många fler inom ramen för det som här kallas ”Refugee Career Jumpstart Projects”.

Hjärtat sjunker i bröstet på mig när jag tänker på mitt hemland. Det känns så ogint idag och de flesta nyheter är negativa. Men jag blir glad över den stora marschen i Helsingfors och kan bara önska att den leder till förändrade attityder, i all synnerhet hos våra regerande politiker som inte verkar se eller höra eller bry sig.

Man kan inte avvisa medmänniskor / ensamkommande barn!!! som flyr undan krig bara för att de ser annorlunda ut, talar andra språk eller har en annan religion.

De som kommer till oss borde ju kunna betraktas som en gåva. Jag tänker till exempel på min fantastiska vän, Lisbeth Landefort, som flydde Wien år 1938, bara 13 år gammal. Vad allt har hon inte bidragit med inom teater, radio, opera! Och också fått erkänsla för det, Pro Finlandia.

Jag tänker också på min, av mig som barn högt beundrade morbror, Ralf Törngren, som länge (på -50/60-talen) var Finlands utrikesminister. Han förhöll sig alltid med den största respekt gentemot sina medmänniskor. ” ’Minister’ betyder ’tjänare’ ”, förklarade han för mig, ”jag ser mig som folkets tjänare, det är ingenting märkvärdigt med det”.

Jag önskar att dagens politiker hade den här attityden.

Jag tror att Ni, herr President, har den.

Därför skriver jag till Er, för att vädja om er hjälp, när det gäller att försvara vår grundlag, vår plikt att beakta att de mänskliga rättigheterna respekteras, i all synnerhet inom vår regering och riksdag.

Finland som hör till de rikaste länderna i världen, måste kunna visa upp ett generösare ansikte.

Med vänliga hälsningar från Toronto,
den 28 september 2016.
Barbro Holmberg, kulturredaktör