På vandring i minoriteternas Istanbul

För femton år sedan kom partiet AKP till makten i Turkiet. Det betraktades som moderat islamistiskt och stärkte sin popularitet genom en modernisering av ekonomin och ett reformprogram inriktat på att göra Turkiet redo för medlemskap i Europiska Unionen. Optimismen var stor i Europa. Äntligen ett parti som ville göra upp med den djupa staten och bereda landet för att ta sin rättmätiga plats i den europeiska gemenskapen.

Idag finns inget av den optimismen kvar. AKP och inte minst president Erdoğan har utvecklats i auktoritär riktning, allt fler av landet intellektuella flyr utomlands och Turkiet har den tvivelaktiga äran att vara det land i världen som har flest fängslade journalister.

Andrea Sophie Karlsson har nyligen försvarat sin doktorsavhandling vid Lunds universitet. I den redogör hon för hur fem liberala intellektuella i Turkiet agerat mellan tidigt 1990-tal och 2012 när det gäller tre olika frågor: religionens plats i samhället, kurdernas situation och inställningen till det armeniska folkmordet 1915. Trots att armenier och andra icke-muslimer idag är så få är den ”armeniska frågan” fortfarande en viktig vattendelare i turkisk politik och samhällsdebatt.

Vi som är intresserade av dessa frågor kan glädja oss åt att Hbl-journalisten och Istanbulälskaren Pia Ingström nyligen utkommit med en bok om judar, armenier och greker i Istanbul, Den mystiska näktergalen. För drygt hundra år sedan utgjorde dessa icke-muslimska minoriteter nästan hälften av befolkningen i den kosmopolitiska imperiehuvudstaden Konstantinopel. I likhet med Alexandria, Bagdad och andra städer i Mellanöstern är mångkulturalismen numera borta. Inte minst grekerna för en ytterst tynande tillvaro i Istanbul. I sin bok tar Ingström oss med på vandringar genom kvarter som visar på ett ärorikt förflutet och låter oss möta representanter för dessa minoriteter som alla vittnar om utsatthet och osynliggörande. Dessa strövtåg bland stadens minoriteter blir till en vandring i förlusternas landskap.

Istanbul var en gång en grekisk stad och kristendomens hjärta med världens största kyrka. Ännu länge efter att de turkiska osmanerna erövrat staden och förvandlat Hagia Sofia till moské var den grekiska befolkningen i staden betydande. I den turkiska republiken har antalet greker i Istanbul minskat dramatiskt. År 1945 var de fortfarande 77 000, tjugo år senare 42 000 och 1978 nästan 8 000. Idag är de endast 2 000.

Ryggraden i den grekiska tillvaron utgör de fem grekiska skolorna. Hälften av ämnena i dem undervisas på grekiska, den andra hälften på turkiska. Liksom många elever i finlandssvenska skolor talar finska sinsemellan på rasterna talar många av eleverna i de grekiska skolorna hellre turkiska. Överhuvudtaget är den grekiska minoriteten i Istanbul svag och osäker. Den känner sig inte hemma i Turkiet, men inte heller i Grekland. ”I främmande land är jag alltid grek, i Grekland alltid främling”, som det heter i en melankolisk sång om diasporans obotliga sorg.

Den judiska närvaron i Turkiet är gammal, men fick ett betydande tillskott då sultan Beyazit II inbjöd de judar som 1492 förvisades från Spanien att slå sig ner i det osmanska riket. 150 000 gjorde det, huvudsakligen i Thessaloniki och Konstantinopel. Ännu i början av 1900-talet fanns det 200 000 judar i Turkiet. När staten 1942 införde en egendomsskatt som särskilt drabbade icke-muslimer emigrerade 30 000 judar. Efter septemberpogromen i Istanbul 1955, huvudsakligen riktad mot stadens greker, emigrerade 10 000. Idag finns det kanske 20 000 judar i Turkiet, 17 000 av dem i Istanbul.

Från officiellt turkiskt håll framhävs hur bra landet varit för judarna. Exempel på det är 1492, men också att turkiska diplomater räddade judar under Förintelsen. Den sistnämnda historien är dock inte så entydig som den turkiska historieskrivningen vill göra gällande, vilket Ingström förtjänstfullt visar. Och trots att den officiella inställningen till landets judar varit välvillig finns en stark folklig underström av antisemitism. Följaktligen håller Istanbuls judar låg profil. Halsbandet med Davidsstjärnan hålls under skjortan och mezuzan finns på insidan av dörren.

Den största icke-muslimska minoriteten i Turkiet och i Istanbul är armenierna. Innan folkmordet 1915 utgjorde de en stor folkgrupp framför allt i landets östra delar. Idag bor praktiskt taget alla armenier, kanske 70 000, i Istanbul. I östra Anatolien vittnar enstaka övergivna kyrkogårdar och ruiner av gamla kloster om en blomstrande kultur som på kort tid utplånades för gott.

Med en historia som handlar om förluster har Istanbuls armenier hållit låg profil och vänt sig inåt. En stor förändring ägde rum på 1990-talet genom Hrant Dink, av Ingström karaktäriserad på följande sätt: ”hjälte, galenpanna, såskopp, koleriker, brobyggare, varmhjärtad, strategisk, impulsiv, demokrat, läromästare, karismatisk, enväldig på redaktionen, gnistrande intellektuell, anatolisk lantis…” Dink grundade veckotidningen Agos, som är tvåspråkig (armeniska-turkiska) och till skillnad från de andra armeniska tidningarna vänder sig utåt. Han utmanade olika tabun: kritiserade Turkiet för bristande demokrati och rättssäkerhet, den armeniska diasporan för hat mot allt turkiskt, det armeniska etablissemanget i Istanbul för bristande transparens. Han hade många fiender, men han lyckades lyfta upp det faktum att Turkiet hade en historia där dagens små folkspillror hade spelat en central roll. Han fick många allierade bland landets liberala intellektuella som tack vare Dink fick en alldeles ny förståelse för armeniernas predikament. Bland sina egna blev han symbolen för den nye armeniern som hade självrespekt och vågade ta plats, till skillnad från tidigare räddhågsna generationer.

I januari 2007 mördades Hrant Dink av en turkisk nationalist.

Mordet blev kontraproduktivt för dem som ville tysta en besvärlig röst. Hundratusen personer, de flesta turkar, slöt upp på Dinks begravning med slagordet ”Vi är alla armenier. Vi är alla Hrant Dink.” Den här mobiliseringen lyfte den armeniska frågan mer än något annat och trots att landet sedan dess har tagit avgörande steg ner i det auktoritära träsket har alltfler armenier fortsatt hålla hög profil i känsliga frågor. Idag har den armeniske parlamentsledamoten Garo Paylan i viss mån tagit Dinks plats som en person som profilerat och modigt talar om bristen på demokrati och minoritetsrättigheter men också om de historiska oförrätterna, däribland folkmordet. Det har naturligtvis inte skett utan motåtgärder, men Paylan lever fortfarande.

Att leva som armenier i dagens Turkiet är trots de senaste decenniernas framsteg inte lätt. Fördomarna är utbredda. På många håll. Många armeniska nationalister i diasporan förstår inte att någon armenier överhuvudtaget vill leva i Turkiet. De får svar av en som Ingström citerar: ”Vi stannar här och fortsätter att värna om vårt arv, befrämja vår kultur, kasta ljus över det förflutna, hedra minnet av våra förfäder genom att fortsättningsvis uttrycka, omskapa och visa upp vår identitet, mot alla odds.”

Ingström får ständigt frågan och frågar också sig själv varför hon är så intresserad av de icke-muslimska minoriteterna, vars betydelse i dagens turkiska samhälle är marginell. Hon svarar på olika sätt. Hon har ett aldrig sinande intresse för Istanbul. Hon inser att hon genom sin kulturella tillhörighet delar ett judisk-kristet kulturarv. Och så tänker hon mer och mer på alltings förgänglighet:

Jag är intill besatthet fascinerad av sådant som gått förlorat och sådant som ändå lever kvar trots att det rimligtvis inte borde ha förutsättningar för det; minnen av det som utplånats, små folkgrupper, små språkrester, små kyrkor eller synagogor som bara ytterst få människor någonsin besöker, men där någon ändå dammsuger varje vecka.

Som läsare får var man vara tacksam för detta. För det är en njutbar och ytterst läsvärd bok Ingström har skrivit. Hon är en god iakttagare och säker stilist. Det är ett nöje att följa henne på strövtågen i fashionabla, mindre fashionabla och definitivt inte alls fashionabla kvarter i metropolen vid Bosporen. Förutom att träffa representanter för minoriteterna som kan vittna om förluster och traumatiska minnen får läsaren också ta del av en hel del kunskap om det turkiska samhället och om stadsutvecklingen i Istanbul där gentrifieringen och den planlösa tillväxten för bulldozerliberalism och dubaisering har gått långt. Ingström har ett intresse för arkitektur och många av Istanbuls vackraste byggnader ritades av grekiska och armeniska arkitekter, däribland tre generationer av familjen Balian.

Ett plus är att varje kapitel avslutas med en guide till de platser som beskrivits. Jag kommer aldrig att åka till Istanbul mer utan att ha den här boken med mig.

SVANTE LUNDGREN