Leonard Cohen – smärtans poet, hjärtats profet

I spänningen mellan hemmets merkantila medel¬klassmiljö och omgivningens sug formades en kommande kosmopolit. Leonard Cohens färd från den engelsk-protestantiska och invandrar-judiska stadsdelen Westmount i Montreal till poesins inre landskap och de många resorna mellan New York, London, den grekiska ön Hydra, samt Los Angeles och hundratals konsertsalar är kantad av en ständig dialog mellan tradition och uppbrott. I honom uppfylldes myten om den vandrande juden fjärran från sitt arkaiska hemland, ständigt på jakt efter något bestående och stabilt.

Efternamnet betyder att Leonard var av prästsläkt. Det arvet balanserade han med en stor dos tvivel och utmanande frågor. I en intervju, strax innan döden omfamnade honom den 7 november 2016 i hemmet i Los Angeles, berättar han hur Bibeln varit hans naturliga andliga loggbok: ”En bok vars innehåll var allmänt känt i min generation, om än inte längre idag”. Hans bibelutflykter gällde främst patriarker och kungar i Israels historia och en gudsbild som störde hans sinne, men som ändå uttryckte något av kampen med livsfrågorna.

Kvinnor och religion

Han upplevde ingen konflikt mellan den judiska identiteten och äventyr i olika religiösa läger, såsom zenbuddism eller hinduistisk mystik och en kort men nog så pinsam kontakt med scientologin. Han undvek inte heller personen Jesus, såsom i sången ”Suzanne”, där kristendomens portalfigur ändå bleknar inför Suzannes smått galna hippievisdom. Också min första kontakt med Leonard Cohen kom via den sången, liksom det var för så många andra i slutet av 60-talet. Cohens hypnotiska fascination för det annorlunda i denna också i verkligheten existerande varelse berörde en stor del av den tidens unga. Om sången ”Suzanne” beskrev en beundran av huvudsakligen platonsk karaktär, drogs i stället under hela livet en stor mångfald kvinnor till honom. I en av sina mest kända sånger, ”Hallelujah”, som behandlar kung Davids äktenskapsbrott, hittade han en anknytningspunkt till egna och andras i alla tider återkommande äventyr och sinnesstämningar. I allt står hjärtat i centrum och senare blir det dubbla hjärtat hans särskilda symbol som återfinns i böcker och på skivkonvolut.

Men länge undviker han Kanada och Amerika och trivs bäst på ön Hydra i Grekland i ett rum som mest påminner om en klostercell. Ensligheten uppvägs av öns andra engelskspråkiga invandrare och inte minst av blonda norskan Marianne Ihlen som fångar in honom i sin aura som musa och kompanjon. Kontakt hade de hela livet och båda avled på hösten 2016. Från sitt hem i Los Angeles sökte sig Leonard också ofta till det närliggande zen-klostret högt uppe på Mount Baldy. Där hyser han special-rättigheter att lyssna på musik, skriva dikter och komponera musik vid sidan av försöken att följa de stränga klosterreglerna. Han konstaterade senare att ”läraren och följeslagaren” Kyozan Joshu Sasaki Roshis kamratliga stöd mitt i hans pågående depression var det huvudsakliga skälet tills hans vistelse. Klosterlivsstilen kunde han aldrig helt anamma.

Miljö för poeter

Hemmiljön i Montreal var lämplig för ännu en poets födelse. Harry Rask, som 1981 gjorde en film om en av Cohens många turnéer, påpekar i sina minnen tjugo år senare hur fyra berömda judiska poeter kommit från Montreal: A.M. Klein, Mordecai Richler, Irving Layton och Leonard Cohen. Av dessa blev Irving en slags fadersfigur för Leonard, om än en mycket annorlunda sådan än hans egen far, som dog då han var nio. I stället för den slutna och konservativa, patriotiska klädsnobben Nathan ”Nat” Cohen valde Leonard som surrogatpappa en politiskt aktiv radikal, debattglad och rebellisk 60-talist, i tidens anda frispråkig om sex, politik och religion och ständigt på språng.

Fadern, som dog så tidigt, var strikt och stillsam, medan modern Marscha stod för det emotionella och mångtydiga, livliga, ryska och även psykiskt oroliga, instabila. Uppväxtmiljön och universitetet McGill där Leonard studerade gjorde att han sällade sig, med Harry Rasks ord, till ”den sortens ångest där man inte är hemma någonstans och som blir lika med hela världens ångest”. Cohens öde blev ”att vara hemlös, känna frånvaro, vara rastlös, osäker och samtidigt självsäker – att som jude, men sedan också som människa överhuvudtaget, tillsammans med alla andra hotas av utplåning”. De tidigare nämnda författarna i Montreal har enligt Harry Rask alla uttryckt denna typiska judiska livsinställning som nu i modern tid han ser som allas gemensamma livsläge. Föräldrarnas olika inflytande kan också beskrivas med hans egna ord så här: My father says I’m chosen, my mother says I’m not. (Min far säger att jag är särskilt utvald, min mor förnekar det.)

Vad famnar då Leonard i sina sånger, dikter, några romaner och andra prosatexter? Just allt detta: vilsenheten, längtan efter en kvinnas famn, brustenhet i sorgens stund, en förtvivlad vild protest mot omänskliga traditioner eller politiskt förtryck. Hans liv är hans saga. Hans oro strömmar ut genom musiken och orden, ritas i hans fårade ansikte och återges av honom själv i porträtt och intervjuer. Allra mest tillgänglig blir han kanske just i sångerna. Böckerna och poesin blir hans första berömmelse, men bara i Kanada. Sångerna däremot tas emot av en hel värld. Undantaget var länge USA som vände ryggen åt hans för musikindustrin ganska otypiska melankoli. Medan den hade tagits emot med öppna armar i Polen, Spanien, Norge och naturligtvis, får man tillägga, i Finland. Men på 90-talet öppnade sig också det nya hemlandet USA för honom. Orsaken var bland annat den tuffare syntbaserade musikstilen Cohen hade börjat intressera sig för.

Livets oundvikliga plåga

Var skall man börja om man vill vandra in i Leonard Cohens sångtexter? Vi kan utgå från en av många sånger om smärta och sökandet efter tröst, ”Avalanche” (på svenska ”lavin” eller bildlikt ”störtskur”), inspelad 1967:

I stepped into an avalanche
it covered up my soul
When I am not this hunchback that you see
I sleep beneath the golden hill
You who wish to conquer pain
you must learn, learn to serve me well

Lavinen täckte hans själ, han vet vad plåga är, han är märkt av den. Men han sover under en gyllene kulle och till honom kommer många gelikar som vill besegra sin smärta. Ja, de söker efter guld, fortsätter texten i följande vers, men det är då de stöter på mannen med puckelrygg: You stroke my side by accident as you go down for gold. Plågan orsakas av alla besvikelser, alla brustna relationer som är som en klump i halsen. Men allas vår smärta möter smärtan hos andra. Ja, vägen till lyckan är också vägen till stor smärta.

Självaste kärleken är något som drabbar oss som en sjukdom det inte finns någon bot för. ”Ain’t No Cure for Love” (1991) är en blues och en ballad, med svårt begär inbäddat, men omgiven av änglars tröst. Nära kärleken finns skönheten. För den ger vi upp mycket, men lyckas ändå inte helt äga den. ”Came So Far for Beauty” (1979):

I came so far for beauty
I left so much behind
my patience and my family
my masterpiece unsigned

Vi försöker imponera på andra, vi försöker allt, men varken våra tårar, fromhet eller pengar kan köpa den andras hjärta.

”Heart With No Companion” från 1984 uttrycker en särskild mystik kring den obesvarade kärleken. Författaregot är bortom sorgen och förtvivlan. Hans krossade kärlek är nu tillgänglig för alla. Hans kärlek är djup, han finns för den vars hjärta inte har något sällskap, för den barnlöse, för den som bara ännu har en dröm, men ingen motsvarande verklighet (kaptenen utan ett skepp):

I greet you from the other side
of sorrow and despair
With a love, so vast and shattered
it will reach you everywhere
And I sing this for the captain
whose ship has not been built
For the mother in confusion
her cradle still unfilled

Brutalitet och hopp

Områden där det hettar till är när Cohen berör orättvisor, våld, förtryck. Som i ”Almost Like the Blues” från 2014. Andras nöd och fördärv blir författarens, han är nästan besatt av grymheten, den utmanar känslorna och han skäms på allas vägnar över att den är verklig, drabbar och förstör:

I saw some people starving
There was murder, there was rape
Their villages were burning
They were trying to escape
I couldn’t meet their glances
I was staring at my shoes
It was acid, it was tragic, it was almost like the blues

En tidig personlig favorit är ”The Partisan” från 1969, som får en fantastisk tolkning också mycket senare under Cohens stora världsturné 2008–2009. På albumet Songs from the Road har en inspelning från Helsingfors 10.10.2008 inkluderats. Denna ballad om franska motståndsrörelsens kamp mot fascisterna är en av de få sånger där Leonard också använder sig av sin barndoms andra språk:

When they poured across the border
I was cautioned to surrender
This I couldn’t do
I took my gun and vanished

And old woman gave us shelter
Kept us hidden in the garret
Then the soldiers came
She died without a whisper…

Men segern och friheten hägrar i framtiden. Då ska alla komma fram ur skuggorna. J’ai la France entière (Jag har hela Frankrike). Cohen betonar var folkets egentliga preferens ligger, bortom sveket inför tyskarna, kollaboratörerna och Vichyregeringens usla förräderi och despoti.

Men det finns områden där det är svårt att välja sida, där ont händer hos både den ena och andra parten. I mitt liv är det inte så svartvitt, sjunger han i ”In My Secret Life” (2001) ett resultat av det kritikerrosade samarbetet med Sharon Robinson i Ten New Songs. Han har ett hemligt liv som inte passar riktigt in i den tvärsäkra kören av aggression och hämnd:

Looked through the paper.
Makes you want to cry.
Nobody cares if the people live or die.
And the dealer wants you thinking
that it’s either black or white.
Thank G-d it’s not that simple
in my secret life.

Sålunda finns i Cohen både soldaten och pacifisten, både fadern och modern. Men det är definitivt modern som vinner, som drar och lockar, viskar och tröstar. När han väljer soldatdräkten tar han strid som en S:t Göran mot draken, mot orättvisor, det hjärtlösa, det obegripligt hårda och obevekliga. Här kan han vara både frän och sarkastisk, men samtidigt triumferande som i ”First We Take Manhattan” (1988) och ”Democracy” (1992):

They sentenced me to twenty years of boredom
For trying to change the system from within
I’m coming now, I’m coming to reward them
First we take Manhattan, then we take Berlin.

I’m guided by a signal in the heavens
I’m guided by this birthmark on my skin
I’m guided by the beauty of our weapons
First we take Manhattan, then we take Berlin.

Här talar han uppenbarligen om omskärelsen och en sorts himmelsk kallelse utan att helt klart precisera betydelsen. Men som en Moses med halverad väntetid – antagligen en syftning på att New York i tjugo år ansåg honom för tråkig, han förde en ensam och ofta fruktlös kamp för rätten att producera sina skivor på sitt eget magra sätt – drar han nu ut i strid mot modeindustrin, drogerna och girigheten. Hans vapen är den simpla gatumusikantens, en billig violin och skivförsäljningens apa (the monkey and the plywood violin). Tidigare njöt de i USA av att kalla honom en förlorare (you loved me as a loser), men nu är de plötsligt rädda för hans nya framgångsrika giv. (now you’re worried that I just might win).

Om sången skulle vara från tiden efter 2001 kunde man lätt tolka in en jihadist i orden om att ”ta Manhattan” och ”det här har jag bett om i många år”, och ”ser du dem där borta, jag är en av dem” och kodspråket ”tack för alla hjälpmedel du sände mig”. Också andra semiter än judar har ju omskärelsen som symbol på sin kropp. Och sista versen säger, ”kommer du ihåg mig, jag brukade leva för musik” och minns mig, ”det var jag som var ert grönsaksbud.” Och till sist: It’s Father’s day and everybody’s wounded. Alla är sårade, men varför? Jag väljer att tro att Cohen syftar på att vi på Fars dag (kanske särskilt i Amerika!) påminns om våra föräldrars, erkannerligen våra fäders hårda krav på oss att lyckas.

I ”Democracy” (från 1992) behandlar han hela världens dåtida problem, Tiananmen-massakern i Kina, krig, svält och homosexuella som dör i AIDS. Och han hoppas trots allt på USA: the cradle of the best and the worst…

Leonard om G-d och Döden.

En genomgång av Leonard Cohens texter blir inte rättvis utan några ord om de yttersta existentiella frågorna. Då han fyllde femtio gav han ut en bönbok, Nådens bok:

Det nakna hjärtat slår mot världen…
Världen är idel glömska och hjärtat är en strid…
men ditt namn enar hjärtat
och världen placeras där den hör hemma.
Lovad vare den som i vandrarens hjärta bidar den stund då han vänder om.

Samma år (1984) kom skivan med ”Hallelujah” och ”If It Be Your Will”. Efter det engagerade han sig helhjärtat i livet och konserter, samhället och skrivandet. Men ungefär 30 år senare, samtidigt som Roshi dog i en ålder av 107, började han själv närma sig slutet. Och sjöng om att gå hem utan sorg och bördor:

Going home without my sorrow,
going home sometime tomorrow,
going home to where it’s better than before
Going home without my burden,
going home behind the curtain,
going home without the costume that I wore

Jag minns en nästan tre timmar lång konsert i Helsingfors som jag blev bjuden på av en av mina döttrar. Vi satt där i den varma septemberkvällen och njöt. Det var något så mjukt och avskalat, harmoniskt och helande över den åldrande Cohen. Han utstrålade enkel vänlighet och värme.

Borta var Abraham som vandrar upp för Moria berg med sonen Isak (”Story of Isaac”), borta var de apokalyptiska ryttarna som delar ut döden som straff (”Who by Fire”).

Men sista skivans namn blev You want it darker. Han hade fallit och skadat sig. Samtidigt gick tankarna på nytt till allt lidande i världen. Han drog det till sig. Det hade han alltid gjort. Och varför inte? Just i den processen blev allt han rörde vid förvandlat till guld. Sorg, förtvivlan, mörker, död, slutet blir ändå hos Cohen så vackert. I’m traveling light, it’s au revoir, sjunger han. I’m running late, they’ll close the bar.

Mycket mer borde naturligtvis sägas, men för att citera vår poet: If it be your will, that my voice be still. I will speak no more. Vi låter Leonard Cohen få sista ordet:

If it be your will
If there is a choice
Let the rivers fill
Let the hills rejoice
Let your mercy spill
On all these burning hearts in hell
If it be your will
to make us well

HENRIK NYMALM

Källor

Leonard Cohen: Lempileikki (The Favourite Game), Sammakko 1963/2004
Leonard Cohen: Nådens bok (Book of Mercy), Coeckelberghs 1984
Leonard Cohens sångtexter i original (sångböcker, CD-fodral).
Iva B Nadel: Leonard Cohen: elämäkerta (Various positions – A life of Leonard Cohen), Johnny Kniga 2010
Harry Rask: The Song of Leonard Cohen, Mosaic Press 2001
Arnold Reynolds: Leonard Cohen – en biografi (Leonard Cohen), Reverb 2012/2014
Sylvie Simmonds: I’m Your Man: The Life of Leonard Cohen, HarperCollins 2012