Det pseudohemliga jaget – Samuel Pepys och hans dagbok

Vad är rösten i texten? Hur etableras den? Vad är dess förutsättningar och sammanhang? Och vilken är skriftröstens relation till skriftställaren? Det här är frågor som jag ständigt återkommer till i mitt reflekterande kring skrivandet. En naiv syn på det skrivande subjektet och rösten är att de representerar någonting mer eller mindre ordnat, entydigt, ett essentiellt vara. Men ju mer man petar på sådana föreställningar, desto mer problematiska tenderar de att bli.

Min egen upplevelse av skrivandet är att det sker i skuggan av ett sönderfall, vid randen av en kollaps. Skriften blir på så vis ett uttryck för ovisshet, otillräcklighet, omöjlighet men också en meningsgivande balansakt vars yttersta syfte aldrig klarnar. Rösten ska hittas och återupprättas gång på gång, och i detta sökande och återupprättande finns en etisk dimension, ett orimligt sanningskrav. Skrivandet är ett fortgående inlyssnande före den oundvikliga tystnaden.

När jag var i tonåren och de tidiga tjugoåren försökte jag vid upprepade tillfällen börja skriva dagbok. Jag tilltalades av tanken på fortlöpande dokumentation och existentiell rapportering, men varje försök misslyckades av den enkla anledningen att jag inte kunde hitta en röst som kändes uppriktig eller ens uthärdlig. Tillgjordheten och falskheten i tilltalet fick mig att stumna. När jag senare skrev litteraturkritik litade jag aldrig på den röst som resonerade i texten; jag litar inte heller på den röst som hörs i denna essä. Mina röstbekymmer leder mig alltid vidare till poesin, den enda möjliga destinationen, har jag för länge sedan insett.

Så för mig är dagboksskrivande någonting jag inte behärskar, men det har inte hindrat mig från att lockas av genren. Dagboken står traditionellt för någonting privat och hemligt, det är jagets bekännelse inför det egna jaget. Den omsorgsfullt gömda, låsförsedda, krypterade dagboken blir symbolen för en sådan solipsistisk skrivart. Men varje hemlighet är beroende av risken att bli avslöjad, denna risk laddar den med betydelse, utan den är hemligheten ofullständig. All hemlighet står i dialog med yttervärlden, utan denna dialog är den ingenting. Här framträder en grundläggande ambivalens: strävan att hemlighålla åtföljs, och är till och med beroende, av lusten att ändå, förr eller senare, bli blottad, läst.

Dagboken är själens ekokammare, en plats där personligheten manifesteras på egna villkor. På ett sätt framstår formen som så given; vad är naturligare än att sammanfatta sin dag i några rader som antingen kan vara korta och prosaiska eller utvecklas till någonting mer ambitiöst? Men liksom alla genrer är dagboksföringen beroende av externa faktorer, ett historiskt sammanhang där individen har tid och motivation att ägna sig åt sådana aktiviteter och, inte minst, tillhör den befolkningsgrupp som kan läsa och skriva. Dagboken förutsätter kanske också en viss syn på det inre livet och på vad människan, och mer specifikt individen, är.

Till dagbokens förelöpare brukar räknas verk som filosofkejsaren Marcus Aurelius meditationer (som jag skrev om i fjolårets klassikernummer) och olika andliga skrifter. Också reseskildringar och Sei Shonagons Kuddboken brukar nämnas. Något förenklat kan man hävda att dagboksgenren utvecklas i samma takt som en modern och allt mer individcentrerad människosyn. 1600- och 1700-talen innebär ett genombrott för dagboksskrivandet. På svenskt språkområde hittas prominenta dagboksförare som Märta Helena Reenstierna, Axel von Fersen och inte minst Carl von Linné.

Epokens mest beryktade dagboksförfattare var engelsmannen Samuel Pepys (1633–1703), som detaljrikt och ocensurerat gjorde anteckningar om sitt dagliga liv under åren 1660–1669, en händelsediger period i den engelska historien. Samma år som Pepys (namnet uttalas vanligen ”piips”) inledde sin dagbok avslutades det puritanska mellanspelet och monarkin återinstallerades. Flera av Cromwells närmsta män avrättades och den en gång så fruktade lordprotektorns kropp grävdes upp och utsattes för en rituell exekution. Skallen placerades på en påle och visades upp utanför Westminster Abbey. Där besågs den av den tidigare Cromwell-sympatisören Pepys, som med framgång lyckades anpassa sig till en ny tid, något som dagboken vittnar om.

Samuel Pepys far var skräddare och hans mor dotter till en slaktare men i släkten fanns också inflytelserika personer, däribland flera parlamentsledamöter. Pepys avlade sin magisterexamen i Cambridge, vid Magdalene College. När han inledde sin dagbok var han 26, snart 27, år gammal, och sedan fem år gift med hugenottättlingen Elisabeth Pepys (född Élisabeth de St. Michel). Hustrun avled i tyfoidfeber samma år som dagboken avslutades, 1669. Äktenskapet förblev barnlöst, något som eventuellt berodde på den njurstensoperation som Pepys tvingades underkasta sig 1657 och som han tillmätte stor betydelse. I dagboken markerar han alltid årsdagen av det riskfyllda men lyckade ingreppet.

Pepys kom med tiden att avancera till den ansedda posten som amiralitetssekreterare och spelade en beaktansvärd roll i moderniseringen av den engelska flottan. Redan tidigare utmärkte han sig som en effektiv administratör och skicklig navigatör i ofta förrädiska politiska farvatten. Det är en ung statstjänsteman på väg upp i hierarkin som vi får lära känna i dagboken. Pliktmedvetenheten och framåtandan paras med nöjeslystnad och mångsidiga kulturella intressen. Han besöker flitigt teatern, sjunger gärna, dansar, trakterar olika instrument och gör kompositionsförsök. Äktenskapet är periodvis stormigt, inte så sällan till följd av hans kroniska otrohet.

Pepys är en god iakttagare som förmår levandegöra sammanhang och människor runtomkring honom, utan att fördenskull framstå som något litterärt geni. Dagboken är en värdefull källa till information om både vägande och triviala tilldragelser i restaurationserans London. Pepys är med på resan när Karl II återbördas till London från Haag i maj 1660, han skildrar den stora pestens härjningar 1665, det illa skötta kriget mot holländarna 1665–67 och mest minnesvärt av allt den stora branden i London 1666. Genom alla kriser och kataklysmer fortsätter vardagen som är det existensmodus dagboken återkommer till. Pepys träffar vänner på tavernor och kaffehus, färdas på Themsen, stiger upp i ottan och går till arbetet, till barberaren, till kyrkan, tar uppfräschande kvällspromenader, utvärderar konserter, pjäser och predikningar, listar vad han äter och dricker, nojsar med sin hustru eller någon av sina älskarinnor, fantiserar om kvinnor han åtrår men inte kan få, tafsar på unga flickor, oroar sig för sin hälsa, oroar sig för sin privatekonomi, oroar sig för statens finanser, irriteras över sin koleriska syster, spöar ohörsamt tjänstefolk, genomlever och nedtecknar sin tid i stenografisk och ställvis kodad form.

Den sista noteringen är daterad den 31 maj 1669. I den förklarar Pepys varför han anser sig nödd att avbryta sin dagboksföring:

Och så är det slut med allt som jag tror att jag någonsin skall kunna med egna ögons hjälp föra in i min dagbok, eftersom jag inte är i stånd att sköta den längre och nu hållit på så länge att jag nästan förstör ögonen var gång jag tar en penna i min hand. (s. 301)

Han överväger möjligheten att låta underlydande teckna ner hans dagliga observationer men harmas över att han då inte kan ”skriftfästa mer än vad de och all världen lämpligen kan få veta”. Eventuellt kunde han i marginalen sedan göra stenografiska tillägg om sina erotiska eskapader, men tiden för frivoliteter är väl också den snart förbi, konstaterar den bedrövade 36-årige skriftställaren, och avrundar:

Och så slår jag in på denna bana, vilket nästan är detsamma som att se mig själv gå i graven. För detta och alla bedrövelser, som kommer att ledsaga min blindhet må den gode Guden göra mig redo. (s. 301)

Pepys pessimistiska prognos visade sig vara överdriven, även om hustruns död vid blott 29 års ålder tvivelsutan blev ett svårt slag – han gifte aldrig om sig. Hans största bedrifter låg framför honom och han levde ytterligare 34 år efter att dagboksskrivandet hade kommit till vägs ände. Han innehade den viktiga posten som amiralitetssekreterare mellan åren 1673 och 1688, blev invald som parlamentsledamot i några omgångar och var ordförande för den prestigefyllda vetenskapliga sammanslutningen Royal Society när första upplagan av Newtons banbrytande verk Philosophiæ Naturalis Principia Mathematica publicerades 1687. Ett problem inom sannolikhetsläran, Newton-Pepys problem, hade sin upprinnelse i korrespondensen mellan de båda männen.

Men allt var inte förliga vindar under den fortsatta färden. Pepys hade politiska antagonister och blev 1679 anklagad för papism och landsförräderi och hölls en tid fängslad i Towern. Nya attacker och fängelsevistelser 1689–1690 ledde till att han slutligt drog sig tillbaka från offentligheten, 57 år gammal. Under de allra sista åren levde han i Clapham, som då ännu var landsbygd. Han är begravd i kyrkan St. Olave’s i London.

Några bevis för att hans syn skulle ha försämrats på ett drastiskt sätt vid den tidpunkt som han uppger finns inte; han fortsatte att sköta sina professionella åtaganden som förut men återupptog aldrig sitt dagboksskrivande. Den dramatiska tonen i den sista anteckningen har sin främsta förklaring i hans rädsla för att bli blind, men den dystra stämningen har också någonting att göra med det faktum att ett skrivande han med iver och idoghet ägnat sig åt i närmare ett decennium nu är över: att sluta skriva är som att gå i graven. Dagboken, som i sin helhet omfattar en god bit över en miljon ord, såg han till att bevara; han lät binda in manuskriptet i sex tjocka band och infogade dessa i sin boksamling, vilken numera är inhyst i The Pepys Building vid hans alma mater, Magdalene College i Cambridge.

En av de frågor man som läsare ställer sig är om Pepys verkligen tänkte sig att dagboken skulle förbli hemlig. Säkerligen insåg han att texten inte var oöverstigligt svår att dechiffrera och eftersom manuskriptet bevarades var det till och med sannolikt att så skulle ske. Pepys var mån om att hans hustru inte skulle lämna framme dokument han uppfattade som känsliga och övervägde med jämna mellanrum att förstöra alster som han inte ville att skulle få offentlighet. Samtidigt fortsatte han med sin ohämmade dagboksbikt; och såsom framgår av den avslutande kommentaren är nedtecknandet av det som ”all världen” lämpligen inte borde få veta av central betydelse för honom. Här anas dubbla impulser, en önskan att hemlighålla och att ta risken att bli avslöjad – viljan att dölja är också en vilja att visa.

Det första urvalet trycktes 1825 men det dröjde 150 år till innan dagboken publicerades i sin helhet, i elva volymer under åren 1970–1983. Det som inte ingick i tidigare utgåvor var, som man kunde vänta sig, de inslag som ansågs som allt för obscena. Den första svenska versionen, Pepys’ dagbok (1660–1669): hans anteckningar om sig själv och den ”glade kungens” tider, i urval, översättning och bearbetning av K. G. Ossiannilsson, utkom 1922 och följdes 1953 av ett urval sammanställt och översatt av Jane Lundblad (samtliga citat i essän är hämtade ur denna källa: Pepys’ dagbok, Bonniers/Söderströms 1953). Lundblads stilistiskt spänstiga tolkning är alltjämt läsvärd men visst vore det dags att ge ut ett fylligare urval i nyöversättning.

”Alla måste till sist förvånas över att finna en så modern människa bakom den tämligen korpulente herre i peruk och lite för uppseendeväckande elegant sidenkostym vars tresekelgamla prat med sig själv de tjuvlyssnar till.” (s. 10) Så sammanfattar Lundblad den kuriösa personlighet som träder fram ur dagbokstexten. Man kan förstås undra vad denna modernitet i så fall består i. Är det kanske själva motsägelsefullheten som avses? Att vara modern är att aldrig gå jämnt ut, att förbli paradoxal och ofärdig, likt protagonisten i Shakespeares Hamlet, en pjäs som Pepys kommenterar i positiva ordalag. Eller är självupptagenheten och den pikanta individualismen det som förenar? Men man kan också vända på steken och hävda att det som är mest frapperande är otillgängligheten hos denna liderliga karriärist som på ett sällsynt öppenhjärtigt sätt redogör för sina tankar, affekter, drifter och handlingar. Vi kan närma oss honom, inte bara genom texten utan också via mentalitetshistoriska insikter, men att fixera honom utgående från vår historiska horisont låter sig svårligen göras. Det är lätt hänt att vi ser det vi vill se och bortser från resten.

Det som väcker minst lika stort intresse som dagbokens upphovsman är det sammanhang och de levnadsvillkor som texten åskådliggör, en värld där olycka och död är närvarande på ett intensivare sätt än i vår tid. Också sjukdomar vi betraktar som enkla kunde vara livshotande och barnmortaliteten var stor. Pepys, den femte i ordningen i en barnaskara på elva, blev i ett relativt tidigt skede det äldsta överlevande syskonet. Det ingrepp som gjordes för att åtgärda Pepys njurstensbesvär hade lätt kunnat ha dödlig utgång, något som förklarar varför han såg det som så viktigt att högtidlighålla årsdagen av det. Epidemier skördade offer i en omfattning som är svår för oss att ta till oss. Peståret 1665 dog människor i tusental varje vecka och innan det hela var över hade 15 % av Londons invånare dukat under. Vändande politiska vindar kunde besegla ödet för den som befann sig i fel läger och straffet var skoningslöst. Pepys, som hade bevittnat avrättningen av kung Karl I 1649, skildrar i en anteckning hur en av Cromwells män får bestiga schavotten i oktober 1660:

Den 13de. På morgonen hem till mylord, där jag träffade kapten Cuttance, men eftersom mylord inte var uppstigen gick jag ut till Charing Cross för att se på när generalmajor Harrison hängdes, och hur sedan kroppen styckades och inälvorna togs ut; vilket gjordes där, medan han såg så glad ut som någon i den belägenheten kunde göra. (s. 54)

Varken krig, revolution, pest eller en konflagration som ödelägger merparten av huvudstaden tycks förmå bringa oreda i vardagen under någon längre tid; tillvaron återgår till det vanliga och den levnadsglade statstjänstemannen fortsätter att plocka de frukter som erbjuds. ”Sina flesta beundrare har han säkert bland män”, konstaterar Lundblad, ”kvinnor känner väl inte så stor sympati för honom men kanske desto större nyfikenhet, och de kan vänta sig ett ibland elakt, ibland moderligt nöje av att odla den kanske lärorika bekantskapen.” (s. 10) Pepys beteende är måhända inte att betrakta som norm, eller för att igen tala med Lundblad, överdrifterna är ”enligt senare tiders sätt att se nog […] att hänföra till sjukliga drag i Samuel Pepys’ konstitution.” (s. 9) Kanske kunde man tala om en impulskontrollstörning, i kombination med både driftighet och en mångskiftande begåvning. Pepys framfusiga uppvaktningsmetoder berättar en hel del om sociala och könsbundna maktstrukturer i dåtidens samhälle; frånvaro av motstånd tolkas som medgivande och motstånd tolkas lätt som olämpligt trots, i varje fall när det handlar om personer i beroendeställning, exempelvis tjänsteflickor. Utan att låta sig störas av sin egen tvivelaktiga moral kan Pepys, på sitt sedvanligt kontradiktoriska sätt, ändå förfasa sig över den bristande respekten för kvinnor:

Den 27de [juli 1668]. Arbetade hela morgonen på kontoret. Klockan tolv åt jag middag och sedan gick jag ut till min bokhandlare vid Duck Lane, men su moher var inte hemma, och det var vackert att här se en vacker kvinna gå förbi, som såg en smula lättfärdig ut, och je började sequi henne omkring på gatorna från Duck Lane till Newgate Market, och då vek hon av och je tappade bort henne. Så över floden med min hustru och Deb och Mercer till Spring Garden och där åt vi och vandrade omkring och jag lade märke till hur ohyfsade somliga av stadens unga sprättar har blivit, de går in i andra människors trädgårdar, när det inte finns några män och nästan tvingar sig på kvinnorna. Det bekymrar mig att se det dristiga i tidens lastbarhet. Och så for vi vår väg på floden och kom glada hem. (s. 278)

Vem är det Pepys talar till i sin dagbok? Sig själv, och ändå inte, rösten tycks hela tiden rikta sig till en mottagare som är någon annan än skribenten själv (den som skriver gör sig automatiskt dubbel, eller mångdubbel). Rösten är beskrivande, förklarande, den redovisar för någon som inte har varit med om samma händelser, eller inte har dem i färskt minne (skribenten långt senare?). Man undrar i vilken mån Pepys återvände till och läste sina dagboksanteckningar och hur han då upplevde dem, vad han fick ut av dem. Vilken funktion, mer generellt, har dagboken för den som för den – är målet att skapa en praktisk minneskatalog (detta hände där och då, så här var det) eller är själva skrivakten det primära, att transkribera sitt liv och härigenom skänka det (en skenbar) struktur? Och vad är det som gör att denna skrivart bjuder mig så stort motstånd?

Jag försöker åter lyssna in och lokalisera Samuel Pepys röst – mänsklig och främmande, intim och avlägsen, rotad i en förflutenhet som tränger genom mig och vidare in i en oskriven framtid:

Den 15de [september 1666]. Jag avslutade mina brev och gick hem för att lägga mig, och fann till min oändliga glädje att många rum var rena och att jag själv och min hustru åter ligger i vårt eget rum. Men numera blir jag om nätterna mycket skrämd av drömmar om eldsvådor och instörtande hus. (s. 204)

RALF ANDTBACKA