Vägval i Europa

Vad betyder nu Brexit för allt detta, är en fråga man lätt kommer att ställa sig en försommarkväll i London. I Brixton, söder om Themsen, verkar allt vara som förut. Lyssnar man på The Clash låt Guns of Brixton, påminner dess reggaeinfluerade punk om att stadsdelen länge symboliserat den multikulturella storstaden. Ättlingarna till de karibiska emigranter som anlände hit i mitten av 1900-talet blandas med mängder av unga sydeuropeér som inte minst sedan finanskrisen flockats i staden i hopp om jobb och nya erfarenheter. Det gigantiska nyliberala experimentet London där höga hyror, låga löner och de eviga duggregnstyngda novemberdagarna dominerar så mångas vardag, förvandlas till en pulserande smältdegel. Det är en motsägelsefull plats och här verkar det internationella finanskapitalet vars skugga i många år fallit över den europeiska kontinenten.

Det är också i den skuggan som förbundskansler Angela Merkels kommentarer i efterdyningarna av president Donald Trumps europabesök i slutet av maj ska ses. Likaså är det överraskande resultatet i det brittiska parlamentsvalet, där Theresa Mays försök att konsolidera sin position genom förtida val – som resulterade i en förödmjukande reducering av konservativa partiets majoritet – ett tecken på att status quo åtnjuter ett allt svagare förtroende. När före detta Tory-finansministern George Osborne karakteriserade May som ”a dead woman walking”, kom han kanske ofrivilligt att i själva verket beskriva det rådande ekonomisk-politiska systemet.

Den europeiska eliten måste nu plötsligt, som ett resulat av Brexit och Trump, på ett konkret plan hantera en mångfacetterad ekonomisk, social och ideologisk kris som pyr under ytan. Givetvis är krisen inte någonting som enbart föddes ur de politiska händelserna i den anglosaxiska världen. Men de blottlade den motsägelsefulla utveckling som nyliberalismen inneburit: samtidigt som kapitalets frihet ackompanjerats av en ökad värdeliberalism har protesten mot de sociala ojämlikheterna ökat. Och det transatlantiska bandet är både militärt och ekonomiskt så djupt integrerat att det blir svårt för Europa att på riktigt bryta sig loss från det. För att skapa reella alternativ måste vi därför se den nuvarande situationen i ljuset av den utveckling som lett till de senaste decenniernas urholkning av begreppen socialt och politiskt medborgarskap.

Integration fas 1: marknaden tyglas

EU:s utveckling går inte att begripa utan att placeras i ett transatlantiskt sammanhang. Integrationsprojektet har från början varit tätt sammankopplat med USA:s hegemonisträvanden.

I efterdyningarna av andra världskriget återuppbyggdes Europa enligt modeller av fordistisk välfärdskapitalism avsedda att dämpa klasskonflikter genom ökad tillväxt och omfördelningspolitik. Som Magnus Ryner och Alan Cafruny förklarar i sin nyutkomna bok The EU and Global Capitalism (2017), baserade sig den fordistiska ekonomin på att den producerade konsumentprodukter på industriell skala. Den stora depressionen och det efterföljande världskriget hade visat att modellen var känslig för oro på marknaden. Därför var en ökad reglering av ekonomin och satsningar på social välfärd nödvändiga korrigeringar av modellen. Följaktligen var det ”med keynesiansk makroekonomisk politik och välfärdsstatsexpansion – Roosevelts så kallade New Deal – som masskonsumtionen integrerades tillräckligt med massproduktionen […] så begränsades marknadskrafterna i och med den fordistiska modellen” (Ryner & Cafruny, s. 34, egen översättning). Det fordistiska ramverket institutionaliserades också internationellt – i Europa genom vad som kom att bli den europeiska gemenskapen. Under det kalla kriget skapades på så vis en modell i Västeuropa som underbyggdes av vad Giovanni Arrighi har kallat för USA-ledd militär- och ekonomisk keynesianism. USA var räddaren i nöden och socialdemokratin och socialliberalismen var viktiga ideologiska element i buffrandet mot sovjetkommunismen. Och de sociala framstegen var naturligtvis enorma för många. Miljoner människor upplevde en anmärkningsvärd klassresa och socialdemokratiska och kristdemokratiska partier fick erkännande för sitt sätt att regera.

Men i slutet av sextiotalet råkade den fordistiska modellen i kris på grund av kapitalackumuleringsproblem, samtidigt som den nya generationen protesterade mot de efterkrigstida värderingarna. Studentprotester och stagflation utmanade systemet och keynesianismen hade inget svar att erbjuda. Också den europeiska integrationen stannade upp och en tid av vad som kallats för ’euroskleros’ inföll. Den funktionalistiska teorin, utvecklad av amerikanen Ernst Haas, som förutsåg en automatisk fördjupning av integrationen enligt tesen att integration inom en sektor ’spillde över’ till en annan, visade sig minst sagt tvivelaktig.

Integration fas 2: den fria marknadens revansch

Det nya nyliberala projektet presenterades som ett alternativ till den dysfunktionella keyensianismen. Nu skulle frihet, åtminstone för finanskapitalet, råda. Ronald Reagan och Margaret Thactcher blev kända som nyliberalismens mest aktiva förkämpar. Deras ideologi och ekonomiska politik kom också att institutionaliseras inom det europeiska integrationsprojektet. I dagens Brexit-debatt är det lätt att glömma att det faktiskt var den brittiske kommissionären Lord Cockfield som var en av arkitekterna bakom den ekonomiska liberaliseringen som skulle ge nytt liv åt integrationsprojektet. Som en oemotståndlig våg har nyliberalismen efter det svept över västvärlden och trots att de största ideologiska illusionerna börjat ge vika är strukturerna som skapats såpass starka att en utväg är svår att finna.

Men vad är nyliberalism? Begreppet används ofta som ett slagord och riskerar lätt att sakna bestämd betydelse, vilket gör det till en enkel målatavla för dem som menar att vad vi upplever i själva verket är en oundviklig moderniseringsprocess som förs fram av en globalisering som enligt Thomas Friedman ’gjort världen platt’.

Av de nyliberala teoretikerna är Friedrich von Hayek måhända den mest sofistikerade och engagerande. Enligt honom är social välfärd ideologiskt en risk för samhället eftersom den utgör grunden för totalitarism. Vidare är reglering av ekonomin skadligt för att den förhindrar effektivitet och marknadsharmoni.

Den tyska varianten kallas ordoliberalism och den betonar ”den sociala marknadsekonomin”. Med historiska rötter i Weimartyskland var ordoliberalismen ett alternativ till kommunism, välfärdsstat och keynesianism. Som en av de mest inflytelserika ordoliberalerna Walter Eucken skrev, skulle välfärdsstaten leda till att människorna blev som lydiga husdjur som matas i statens stora stall (Bonefeld 2012). Poängen med ordoliberalismen är att staten, i motsats till ren laissez faire-neoliberalism, har ett ansvar att, om nödvändigt med auktoritära medel, se till att samhället är en fri marknad där individer tävlar sinsemellan. Ordoliberalismen kan karakteriseras som en praktisk tillämpning av nyliberalismens ideal eftersom den korrigerar den grundläggande motsättningen som finns mellan nyliberal teori och praktik. Jamie Peck, Neil Brenner och Nik Theodore beskriver den motsättningen på följande vis:

Crucially, the manifold disjunctures that have accompanied the transnational extension of neoliberalism—between ideology and practice; doctrine and reality; vision and consequence—are not merely accidental side-effects of this disciplinary project; rather, they are among its most diagnostically and politically salient features. For this reason, an essentialized or purely definitional approach to the political economy of neoliberal restructuring contains significant analytical limitations. We are not dealing here with a coherently bounded ’ism’, system, or ’end-state’, but rather with an uneven, contradictory, and ongoing process of neoliberalization. (Peck, Brenner, Theodore, 2009)

Måhända är det dessa starka motsättningar som länge gjorde nyliberalismen suspekt som modell. Efter världskrigen fanns det ett medvetande om att extensiv marknadsfrihet leder till politiska katastrofer. Under den fordistiska perioden var olika former av nyliberalism därför marginella och excentriska företeelser. Sedan slutet av sjuttiotalet har de ändå blivit mainstreamtänkande inom ekonomin och den ekonomiska utvecklingen framstår som nära nog en naturkraft som bärs fram av globaliseringen.

Samtidigt är problemet för socialdemokratin och socialliberalismen att nationalstatens möjligheter att garantera sociala rättigheter blivit betydligt svagare. Den senaste finanskrisen – ett direkt resultat av den avreglerade finanskapitalismen – tvingade också staterna att mot all nyliberal logik rädda bankerna genom massiva operationer med skattebetalarnas pengar. Nu är statsskulderna höga och alternativen få. Som superstjärne-ekonomen Thomas Piketty visat i sin bok Le Capital au XXIème siècle (Kapitalet i tjugoförsta århundradet), har de ekonomiska ojämlikheterna ökat markant sedan man övergav fordismen. Och i finanskrisens efterdyningar är det de svagaste som betalar mest medan politiska eliter verkar oförmögna att begripa problemets natur. Dessa motsättningar, som tar sig i uttryck i antagonism mellan inkomstklasser, generationer, befolkningsgrupper och stater, är inte hållbara i längden.

Reformiver

En effekt av nyliberalismen är att de sociala rättigheterna försämrats och osäkerheten ökat. Om man får tro Finlands statsminister Juha Sipilä, så är problemet dock att det inte genomförts tillräckligt med reformer. Sipilä syftade på Frankrike, där han menade att just avsaknaden av reformer gjort att extremhögern vuxit sig starkare. President Emmanuel Macron, å sin sida, har lovat att göra ”nödvändiga reformer” för att få ekonomins hjul att rulla bättre. De facto har Frankrike genomgått en hel mängd reformer. Statsvetaren Bruno Amable har med två kolleger sammanställt en extensiv lista på liberaliserings- och flexibiliseringsreformer som genomförts de senaste decennierna i Frankrike (Amable, Guillaud, Palombarini 2012). Traditionen av en stark stat och motstånd inom medborgarsamhället – i kontrast till den anglosaxiska liberala traditionen – har dock betytt att det varit svårare att genomföra reformerna fullt ut trots trycket som den nyliberala globaliseringen för med sig. Macron kommer, trots sina försök att framstå som en stark president i de Gaulles anda, med all sannolikhet att stöta på samma svårigheter som tidigare reformivrande presidenter. Macrons mandat bygger på en seger i ett presidentval där alternativen till slut stod mellan nyliberalism och extremhöger: visserligen kan man tänka sig att den relativt kreativa lösningen att porträttera etablissemangets kandidat som en ’förnyare’ kan vinna en del tid, men på längre sikt kvarstår problemen i samhällets sociala vävnad. Mera ”flexibilitet” är inte lösningen nu heller.

Denna ”flexibilitet” som efterlyses och genomdrivs av politiker och företagsledare stavas snutt-jobbsekonomi, nollaval och nedskärningar. I den modellen skjuts mycket av arbetsgivarens och den offentliga sektorns traditionella sociala ansvar över på individen. Ofta framställs modellen som ett steg i en moderniseringsprocess som skapar mera valfrihet för människan (i Finland säljs också social- och hälsovårdsreformen med begreppet valinnanvapaus, valfrihet), för vem skulle inte vilja ha mera valmöjligheter. Två exempel duger här för att illustrera absurditeten i det hela. Det ena hörde jag nyligen av ett cykelbud i snuttifieringens epicentrum, London. Cykelbuden, som jobbar med att på timarvodesbasis leverera allt från måltider till cigarrettpaket, arbetar ofta för flera företag samtidigt. De håller reda på sina inkomster, som de deklarerar för skattemyndigheterna, med hjälp av exceltabeller. Under en diskussion berättade ett av cykelbuden åt mig att bolaget han jobbar för fattat beslutet att låta buden själva rösta för vilken modell av lönsesänkning de föredrog. Efter att rösterna räknats presenterades sedan den nya modellen som en seger för arbetsplatsdemokratin. Valet sker här alltså inom den lilla bur som det stora bolaget valt att skapa för arbetstagarna.

Ett annat exempel är Santanderbankens beslut att avskaffa de kritiserade nollavtalen och ersätta dem med entimmesavtal. Just det, entimmesavtal. Santander meddelade att de infört reformen som ett motdrag till nollavtalen (Financial Times, 27.3.2017). Det verkar ibland nästan som om storkapitalet driver med oss. Men så är det inte, och om utvecklingen fortsätter, så kommer också traditionella medelklassjobb att allt mer ta formen av köptjänster, där ’konsulter’ säljer sina tjänster via mellanhänder åt finansinstitutionerna. Vi får alltså allt fler möjligheter att välja vår osäkerhet.

London har utgjort ett slags laboratorium för den dekonstruktiva nyliberala processen. Men det finns otaliga exempel på hur europeiska länder, även stater med starkare välfärdssystem, blivit mer osäkra för arbetstagarna. Också i Finland ska regeringens ekonomiska politik ses som ett försök att föra den finländska modellen närmare den anglosaxiska. Och regeringen har bråttom, eftersom legitimiteten för ideologiskt drivna reformer sjunker i takt med att nyliberalismen i resten av Europa ifrågasätts allt mera. I Storbritannien var det senaste parlamentsvalet ett exempel på att tålamodet tryter och hegemonin spruckit. Det betyder naturligtvis inte att Brexit-britannien går en strålande framtid till mötes eller att ett eventuellt maktskifte med en Labour-ledd regering skulle ändra på fundamentala problem i den ekonomiska strukturen. Vad som krävs är ett internationellt alternativ, baserat på den sociala verkligheten på lokal nivå, som ifrågasätter ökad kommodifiering, egoism och, på ett filosofiskt plan själva tanken om att människovärdet mäts utgående från produktivitetsideal. Den politiska autonomin kan inte separeras från den ekonomiska, och den principens genomförande är en gigantisk politisk utmaning.

Alternativ 1: drömmen om det sociala Europa

Kärnan i den europeiska problematiken är att medan EU:s strukturer sedan 1980-talet anpassats för att garantera marknadsliberalisering, har integrationsprocessen inte inneburit federala sociala lösningar. Ett exempel på svårigheten att erbjuda ett alternativ är den franska presidentens François Mitterrands ’helomvändning’ i början av 1980-talet, då en våldsam valutaspekulation mot frangen gjorde slut på det nationella keynesianska projekt som Mitterrand hade utlovat i sin valkampanj. Mitterrands modell var inte förenhetlig med en värld där tillväxten byggdes på ökad fri rörlighet av kapital och avreglering. Istället var de franska socialdemokraternas idé, ivrigt förespråkad av Mitterands finansminister Jaques Delors, att en ökad integration skulle leda till att det europeiska projektet skulle binda det ordo-liberala Tyskland och i sinom tid resten av Europa till ett överstatligt ’socialt Europa’.

Detta sociala Europa hade åtminstone i teorin stöd också av kristdemokraternas mittfåra, men planen har bevisligen kommit på skam, vilket i sin tur urholkar hela integrationsprocessens legitimitet. Då Delors som ordförande för EU-kommissionen i ett känt tal i Cardiff lockade de brittiska fackförbunden med i gemenskapen var hans argument uttryckligen att EU skulle öka säkerheten för arbetstagarna i Europa. Istället har utvecklingen av det sociala Europa stagnerat och krisen i eurozonens periferi visade att solidariteten hos de nordeuropeiska fackförbunden och de socialdemokratiska partierna inte sträckte sig till Grekland.

Alternativ 2: existerar det?

Ett demokratiskt samhälle bör enligt all logik bygga på att människor är delaktiga i de politiska beslutsprocesserna. Spänningen mellan demokrati och liberalism är inte ett nytt fenomen: den franska revolutionen visade att en majoritet kan få för sig att kräva mera än vad som är förenhetligt med en minoritets privata äganderätt. Ett sätt att överbrygga klyftan är att de politiska partierna blir ett slags medlare mellan regeringsbeslut och folket.

Partimedlemmarna är i den modellen traditionellt de som fattar grundläggande policybeslut på kongresser och lokala möten. I dag är partierna i Europa snarare kader- än masspartier, vilket innebär att en liten elit fattar besluten medan de allt färre partimedlemmarna hejar på ledningens beslut. Att vara med i ett parti är allt mera ett rent karriärval. Samtidigt har själva prestigen i att vara partipolitiskt aktiv sjunkit. Politikernas roll blir ofta att verkställa impopulära ”nödvändiga beslut” istället för att bygga ett bättre samhälle. Därmed har de politiska partierna tappat trovärdighet, vilket öppnar för populistiska alternativ och passivitet.

Urholkningsprocessen av det sociala och politiska medborgarskapet gör att politiker har allt svårare att agera. När Merkel pratar om att Europa nu måste lära sig att inte mera lita på den transatlantiska förbindelsen, är det lättare sagt än gjort. Det innebär nämligen att det strukturella beroendeförhållandet till amerikanskt finanskapital måste brytas och en ny strategi som stärker det sociala och politiska medborgarskapet utarbetas. En nödvändig förutsättning för detta är att nya perspektiv på människan som politisk varelse öppnas.

De strukturella begränsningarna som vi konfronteras med gör det onekligen svårt att hitta en öppning. Men att resignera inför faktum gör alla progressiva alternativ omöjliga. Det förefaller nämligen klart att vad som framställs som en oundviklig globaliseringsprocess inte gör världen till en mera ekologiskt och socialt hållbar plats av sig själv. Trots den ökade press som snuttjobb och nedskärningar skapar för individerna är det fortfarande vi människor som kan skapa förändring. Europa karakteriseras ännu av starka medborgarsamhällen, vilket hanteringen av flyktingkrisen visar. Trots de ytterst svåra ekonomiska förhållandena i Grekland har mängder av människor aktiverat sig för att stöda dem som är än mer utsatta. I Finland har vi bevittnat liknande engagemang. Det får mig att tro att solidaritet mellan människor i olika delar av Europa också är möjlig. Givetvis måste engagemanget starta lokalt, men det utesluter inte att ett Europa byggt på andra värderingar än de som utgör kärnan i nyliberalismen är möjligt. För det krävs att instititutionerna både nationellt och internationellt – som i sista hand styrs av människor – används för att skapa strukturer som är mer hållbara än de nuvarande. I detta projekt är det bra att minnas Antonio Gramscis råd om att följa intellektets pessimism men viljans optimism. Den förra är måhända lättare att uppbringa, men utan optimism kan inte ens den mest intellektuellt hållbara kritik förvandlas till politisk aktion.

JOHAN EKMAN

Bibliografi: