MINI-TEMA: GURLESK

Feministisk skräckroman, litterär Twin Peaks

– Hannele Mikaela Taivassalos författarskap

Hannele Mikaela Taivassalo har redan ett rikt författarskap bakom sig – efter debuten med novellsamlingen Kärlek, kärlek hurra, hurra 2005 har hon skrivit fyra stora romaner, den senaste, In transit, publicerad förra året, och därtill skrivit både barnböcker och teaterpjäser. En av pjäserna heter Lit de parade, en av hennes barnböcker heter Mörkerboken – Taivassalos fantasi verkar arbeta med tillvarons mörker, och jag använder dessa titlar som en ledtråd in i hennes författarskap.

Kanske började det i populärkulturen – i varje fall påpekade den amerikanska litteraturvetaren Carol Clover 1992 i den nu klassiskt vordna Men, Women and Chainsaws att skräckfilmerna nuförtiden, alltså på 80-talet, innehöll något alldeles nytt: de unga kvinnor som i filmens början jagas, våldtas eller hotas, tar i slutet en gruvlig hämnd på sina plågoandar, antingen de är övernaturliga eller ej. Den unga kvinnan är inte bara och inte längre ett undergivet, svagt eller plågat offer – hon har besegrat sin rädsla, segrat över sin fiende, och till sist vuxit, blivit en människa med självaktning. I en TV-serie som Twin Peaks fick det här mönstret en särskild lyster genom att realismen mängdes med något gåtfullt, overkligt och drömskt.

Denna moderna myt har sedan vandrat in i litteraturen, och man ser den i den fina romanen Fem knivar hade Andrej Krapl från 2007. Här möter den sextonåriga Alisa en dag den underlige Andrej, som säger till henne ”Först ska jag visa dig mina knivar. Sedan ska jag älska med dig”. Så lär Andrej henne kasta kniv, och efter ett tag överger hon både honom, byn och modern. Med en kniv och en psalmbok anträder hon sin färd. Kniven kommer till användning, för på sin resa till Huvudstaden möter hon en jägare som förföljer henne, hotar henne och till sist stänger in henne i ett hotellrum.

Våldtäkten verkar vara oundviklig – då skär Alisa denne jägare en djup skåra i ansiktet. Hon fortsätter sin resa, som blir en veritabel pikaresk, en resa till stora städer, där slumpen verkar styra, inte medvetna val. Taivassalos berättelse har inga problem med det som var realismens stora estetiska problem: får man en sann bild av verkligheten om man tillåter slumpen? I Fem knivar hade Andrej Krapl staplas den ena absurditeten på den andra, men mitt i all denna drömska overklighet finns den detaljernas precisa realism som alltsedan Balzac varit realismens särmärke: rummets och kropparnas verklighet.

Berättelsen spänns över starka motsatser, som dem mellan dröm och verklighet, mellan sadistiskt våld och ömma händer. Dessa tematiska motsatser har en motsvarighet i detaljernas realism, för i denna realism finns en skärande spänning mellan det söta, i både bokstavlig och bildlig bemärkelse och det råa, manliga våldet och, visar det sig, också det kvinnliga våldet. När Alisa kommit tillbaka från en sejour i något som liknar New York, möts hon av den sadistiske jägaren, som hon i förstone undergivet lyder. På sin färd från flygplatsen stannar de vid en bensinmack:

Vi går in och jag går tätt bakom honom, med kniven innanför ärmen. […] På brickan framför honom plockar jag också två flaskor apelsinjuice, en chokladstång och en påse blandade karameller. Han tittar på mig och döljer inte sitt förakt. […] Han tittar ned på brickan. Där ligger några små men tjocka chokladhjärtan, invirade i rött, glansigt papper. Jägarhanden rör sig reflexmässigt, ilsket, men stannar upp. Munnen är liten och han andas häftigt några gånger genom de spända näsborrarna. […] Hans mun blir plötsligt bred, den gamla jägarblicken kommer tillbaka och kryper i mig. Som hans fingrars hårda grepp om min arm, en gång för länge sedan. […] Sedan tar jag ett snabbt steg framåt, höjer kniven och trycker knivens flatsida mot hans kind. […] trycker så djupt att knivspetsen nästan gör hål på hans hud.

Man har kallat denna förening av det söta och det våldsamma för en gurlesk estetik, alltså ett ord gjort på föreningen av girl och grotesk. Man kan kalla Fem knivar hade Andrej Krapl för en gurlesk, för en feministisk skräckroman eller för en litterär Twin Peaks. Men det viktiga är att den behandlar valet – för det existentiella tema som till sist tränger sig igenom all elegant och stilistisk fingerfärdighet verkar vara valet, det som flickan Alisa gör till sist, efter alla slumpmässiga, tillfälliga rörelser och möten. Hon vänder tillbaka till byn och lämnar tillbaka knivarna åt Andrej. Hon är inte densamma, byn är inte densamma, mamman är borta, något har hänt, men Alisa vet nu mycket mer om sig själv, och nu säger hon till Andrej:

Min tro är mitt svärd och jag tror på mig, Andrej, jag tror på mig. Vilddjuret kanske vädrar och har fått upp vittring men jag kan kasta en kniv och träffa så jag är inte rädd. Fjodor Karil Konstantinovitj, jag följde honom tills jag valde en annan väg.

Också Taivassalos senaste roman, In transit från 2016, handlar om valet, men här är det val man – vi – tvingas att göra. De tre huvudpersonerna väljer alla bort den de älskar – de blir alla en sorts isbjörnar, djur som alltid vandrar ensamma. Men deras kroppar, deras hud, deras händer vill något annat, de vill stanna hos den älskade, men något tvingar dem att välja bort den kropp de hör ihop med. De tre väljer verkligen och de klarar sig – de är tre starka isbjörnar.

Den feministiska variationen på skräcklitteraturen återkommer – i den vackra barnboken Mörkerboken besegrar prinsessan Liten alla mörkrets monster och odjur genom att helt enkelt inte se dem. Svartare och mörkare är romanen Svulten om den sista vampyren Jorunn Själfhämnd, som Taivassalo placerar i svenskt 1700-tal. Jorunn är en enkel skräddardotter, älskarinna till en friherre. Han sviker henne i ett avgörande ögonblick, i en förhandling med djävulen själv, kallad M. Då visar Jorunn sin intelligens och rådighet, kastar om spelplanen och omförhandlar kontraktet. Svulten handlar sedan om hur Jorunn Själfhämnd till sist, i det nutida Helsingfors, tar slutlig hämnd på friherrrens familj. Jag ska inte avslöja slutet – som alla riktigt goda spänningsromaner är den byggd på läsarens längtan efter slutet, efter intrigens upplösning. Taivassalo kan konstruera en god thriller, hon skriva fram historiska miljöer – det handlar till exempel om London på 1800-talet, Köpenhamn vid förra sekelskiftet – och hon har en utomordentligt god hand med språket, det följande citatet handlar om vampyrens plötsliga möte en natt med en ung och trött författarinna – i en lång vindlande mening skildras vampyrens speciella sensibilitet, hennes sätt att känna kvinnans kropp, något som språk och inte bilder kan förmedla:

Och hon låter kvinnan i regnrocken cykla i väg, trots det rusande blodet i de tunna blodkärlen, så ovanligt nära huden att den rodnar av inget, trots den skarpa vällukten av skräckens och brådskans adrenalin som pumpades ut i ådrorna runt i hela kroppen, överallt under huden, av ett hjärta så sviktande och så ständigt överfyllt av allt, att hon kunde höra att det skulle komma att snörpas och med tiden bli så trångt att man inte skulle kunna hindra det från att plötsligt stanna och oförvarnat störa sin egen rytm och därefter brista och stanna.

Taivassalos detaljrika, lyriskt impressionistiska prosa ligger nära novellens stil, och de tydliga motsatser som bildar den tematiska strukturen i hennes berättelser påminner mycket om novellens typiska struktur: noveller byggs ofta av motsatser som ljus och mörker, rörelse och vila, kropp och ande. Kanske är det skräcklitteraturens motsatspar par excellence, alltså den mellan smärta och njutning, eller den mellan våld och trygghet som på djupet organiserar Taivassalos litterära verk.

Fantasier byggda över dessa motsatser har uppenbarligen en stark appell idag: man kan glädja sig över det som Carol Clover såg 1992: unga kvinnor i dessa fantasier är inte längre viljesvaga offer eller handlingsförlamade våp.

EVA HAETTNER AURELIUS