Vad betydde ”Borgå lantdag”

för Finlands frihet?

Redan i mars 1809, flera månader före fredsslutet i Fredrikshamn, sammankallade den ryske tsaren Alexander I det statsrättsligt dubiösa möte, som sedan hetat ”Borgå lantdag”. Mötet, som skulle fungera som ett slags substitut för den svenska riksdagen, sammanträdde på fortfarande formellt svensk, men av den ryska tsaren ockuperad mark. I sitt tal på franska vid mötets avslutning gjorde kejsaren det ofta citerade, flotta uttalande, som i svensk översättning brukar återges med orden: ”Jag har höjt Eder bland nationernas antal”.

Var det alltså den ryske tsaren som skapade den finska nationen? Under detta det självständiga Finlands jubileumsår har ganska många gånger påståtts att Finlands skilsmässa från Sverige vid Borgå lantdag 1809 är det första steget mot Finlands självständighet. Det låter sig naturligtvis sägas – men bara i den triviala meningen att om inte Alexander I i Borgå 1809 låtit sig hyllas som ”Storfurste av Finland”, så hade självklart inte just den statsbildningen kunnat gradera upp sig i samband med de ryska revolutionerna år 1917 och förklara sig för en självständig stat.

Strategiskt sidbyte

Men det skulle vara ett enormt misstag att tro att Alexander I:s avsikt med mötet var någon annan än att göra Finland till en av honom själv och hans framtida efterträdare helt beroende stat. Det kan man med full säkerhet säga. Hans övergripande intresse var att militärt kontrollera åtminstone den del av Sverige som låg norr om Finska viken och öster om Ålands hav, Bottenhavet och Bottenviken. Varför då?

Det hade med den europeiska storpolitiken och det just då rådande militära läget att göra. Alexander hade i de tre stormakterna Frankrikes, Storbritanniens och Rysslands inbördes kamp om rangen som den dominerande makten i världsdelen varit lierad med Storbritannien mot den forne revolutionsgeneralen, nu ”fransmännens kejsare” Napoleon. Efter det oerhört blodiga slaget vid Friedland i Preussen i mitten av juni 1807, där den ryska armén krossades av Napoleon, såg sig Alexander tvungen att tre veckor senare vid mötet med Napoleon i Tilsit – för att rädda sin huvudstad S:t Petersburg från en fransk offensiv – byta sida i den väldiga europeiska maktkampen, och ingick därför en pakt med Napoleon.

Lösningen hade emellertid en kolossal nackdel. Då nu Storbritannien med sin starka flotta förvandlades från bundsförvant till fiende, snarare ökade än minskade de militära långtidshoten mot S:t Petersburg. Britterna, som fruktade att deras potentiella bundsförvant Danmark skulle följa Rysslands exempel, överreagerade genast och krävde ett utlämnande av hela den danska flottan. Danmark vägrade och britternas flotta bombarderade staden Köpenhamn, som kapitulerade 7 september 1807. Britterna kunde nu, om de så ville, skicka sin flotta in i Finska viken så snart vinterisen gått våren 1808. Där utgjorde den urstarka svenska fästningen Sveaborg och dess stora skärgårdsflotta ett dödligt hot mot S:t Petersburg. Och det fanns en risk för att Alexanders svåger, Gustav IV Adolf, skulle liera sig med britterna.

Dessa svenska områden kunde ge den brittiska flottan tillträde till S:t Petersburg. De måste alltså kunna kontrolleras av Ryssland. Hela den finska kusten vid Finska viken och öster om Bottenhavet och Bottenviken, liksom naturligtvis också Ålandsörarna måste göras helt och hållet politiskt och militärt beroende av Alexander själv och av alla hans kommande efterträdare på Rysslands tron. Hela det ryska imperiets trygghet fordrade detta!

Att detta område huvudsakligen råkade bebos av ett folk med ett föga känt modersmål, hade sannolikt ingen annan betydelse för Alexander än att det gav honom ett tillfälle att taktiskt begagna sig av samtidens stora politiska idé, nationalitetsidén. Den hade då en för det unga släktledet överallt i Europa lockande nationellt medborgerlig och revolutionär klang. Det kände tsaren väl till genom sin politiskt inflytelserike schweiziske mentor Frédéric-César de La Harpe. Nationalitetsidén, kunde den unge tsaren förutse, borde kunna göra susen för att isolera de östliga delarna av Sverige som låg i den landsända som kallades Finland. Detta faktum kunde han möjligen begagna för att lösa sitt militära och geopolitiska problem. Han hade bara alltför rätt.

Alexander avsåg aldrig att göra Finland oberoende, även om det idag är en i Finland populär myt, vilken fick regeringen Sipilä att 2017 fira ”framtidens lantdag” i Borgå! Tvärtom var det tsarens avsikt att göra denna landsända av Sverige beroende av Ryssland, och att göra den till en permanent del av det ryska kejsardömets maktsfär. Militärstrategiskt var innehavet av detta territorium oersättligt! Och med tanke på framtiden kan han minst av allt ha önskat att en vacker dag få se det av honom själv skapade Storfurstendömet Finland bli en av Ryssland politiskt helt oberoende, och i fråga om sina utrikespolitiska ställningstaganden oförutsägbart svajande ”folkvilja”.

Det gällde alltså för Alexander att handla snabbt redan under vintern, så länge isen ännu hindrade ett eventuellt brittiskt flottanfall på Finska viken. Utan krigsförklaring anföll Alexander därför överrumplande Sverige vintern 1808. Den olycklige Gustav IV Adolf, som efter Köpenhamn inte hade vågat lita på britterna, hade trott sig kunna lita på sin svåger Alexander i S:t Petersburg. Försvaret av Finland under 1808–1809 års krig totalhavererade. Viceamiralen Cronstedts förräderi på Sveaborg blev den avgörande faktorn. Den svenska adelns opposition mot Gustav IV Adolf bidrog sannolikt – väl vid sidan av ryska belöningar – till Cronstedts handlingssätt. Adelsoppositionen mot kungen var lika mån om att göra sig av med honom som han var att göra sig av med den.

Det svenska försvaret bröt samman också i Norrland och ryska trupper i Gävletrakten väntades inta Uppsala. Revolutionen i Stockholm var snart ett faktum. Monarken Gustav IV Adolf avsattes och riksdagen vann ett större inflytande i maktutövningen. Därmed var Alexanders möjligheter att göra hela Sverige beroende av Ryssland förlorade, åtminstone för ögonblicket. Och det var militärstrategiskt inte heller nödvändigt. Däremot kunde den framgångsrika erövringen av Finland nu begagnas för att göra det hittills uppnådda militära resultatet där permanent. Det kunde göras genom en politisk charad i Borgå.

Det skedde så att Alexander – redan månader innan freden i Fredrikshamn 1809 hade slutits – på ockuperad svensk mark sammankallade ett möte, en minutiöst förberedd, påkostad och pampig tillställning för personer som han ansåg kunde representera det Finska folket (till exempel tidigare eller nuvarande medlemmar av den svenska riksdagen) och som i flertalet fall faktiskt också gjorde det. Med sina bevingade ord om Finland bland nationernas antal förklarade den ryske tsaren alltså att han nu kom som en nationell befriare. Långt ifrån att ha militärt ockuperat landet, hade han befriat denna finska del av Sverige och av denna skapat en ”autonom”, det vill säga i någon inte närmare definierad mening ”fri” nation.

Som skendemokratisk bluffoperation är detta mycket likt president Vladimir Putins metod att militärt besätta stora delar av grannstaten Ukraina och genom folkomröstning i det kontrollerade området låta legitimera sitt tillgrepp av ukrainskt territorium.

Garanti för fortsatt envälde

Att Finland 1809 fick behålla Sveriges lag och statsförfattning var alls ingen eftergift från kejsarens sida. Det var tvärtom en garanti för att monarkens fortsatta envälde skulle bestå. Att riksdagen för syns skull omnämndes i Gustav III:s statsförfattning av år 1772, och att det som där stadgades om den skulle tillämpas också på Finlands nya ”lantdag”, var sannerligen ingen nåd. För i 1772 års lag stadgades att fyraståndsrepresentationens hörande kunde ske bara då monarken för sin del fann så befogat! I Sverige försvann denna begränsning av riksdagens inflytande vid revolutionen 1809 och riksdagen tillförsäkrades där – i motsats till vad som nu förblev fallet i Finlands lantdag – ett starkare permanent inflytande.

Allt i Alexanders tal till nationen 1809 var väl inte uteslutande lögnaktigt. Onekligen hade han kunnat klä Finland i vilken rysk ”dolma” som helst, och för honom själv var rollen som Finlands storfurste och välgörare klädsam. Men någon måtta fick det lov att vara. Folket hade gett honom sitt trohetslöfte och han sin regentförsäkran, däremot hade inga omröstningar om proceduren förekommit. Alexander torde inte för sin del ha gett något uttryckligt löfte om att inom överskådlig framtid sammankalla lantdagen. Men den allmänna förväntningen att det förr eller senare skulle ske, tog man väl i Finland för givet. Så blev det nu inte. Och år 1822, då våra blivande nationella ”störstgubbar” (som Diktonius långt senare kallade dem) Elias Lönnrot, Johan Ludvig Runberg och Johan Vilhelm Snellman alla tre skrevs in som studenter vid Åbo Akademi, hade kejsaren redan kommit på kant med den nationella, politiska väckelsen vid lärosätet. Det var terminen efter att docenten Adolf Ivar Arwidsson på våren samma år hade avskedats, fått sin tidning Åbo Morgonblad indragen och själv förvisats från staden. Denna studentledare hade naivt trott sig ha kejsarens stöd för sin propaganda för nationen. Men universitetets vicekansler Aminoff och statssekreteraren Rehbinder var bättre underrättade och såg allvarligt på Arwidssons tanklöshet.

Alexander I själv var väl bekant med upplysningens nationalitetsidé. Han hade fått en god politisk uppfostran av sin redan nämnde lärare La Harpe, och förstod av allt att döma väl framstegsvänligheten i Montesquieus och Rousseaus läror om maktfördelning och om sambanden mellan folkfrihet och dynamisk samhällsutveckling som fördelar i republikanska statsförfattningar. Det nordamerikanska frihetskriget, uppkomsten av USA och därefter den franska revolutionen visade medborgarstatens potentiella demokratiska framstegsvilja. Men Alexander förstod också dess manipulativa möjligheter till centralistisk maktutövning. Revolutionären som koncentrerar makten i sin hand når snabbast med tvång och våld sina ideala mål. Napoleons dubbelroll, först till synes revolutionär befriare och därpå politisk imperiebyggare, imponerade på den ryske tsaren.

De personer som kallades till ”lantdagen” var sådana som av tsaren betraktades som företrädare för den finländska delen av Sveriges riksdag, och som väl i de flesta fallen verkligen också var eller hade varit riksdagsmän. Vid mötet i Borgå skulle man överenskomma om Finlands framtida förvaltning.

En sofistikerad lögn

Den maktposition över Finland som Alexander tog sig i Borgå motsvarade den Gustav IV Adolf haft. Monarkens envåldsmakt korrigerades inte, i motsats till vad man samma år gjorde i den svenska riksdagen sedan kungen väl avsatts. Den enda politiska vinsten med Borgå lantdag – sett ur den finska nationens synvinkel – var att det ryska regeringskabinettet inte fick något som helst formellt inflytande över förvaltningen av Finland. Finländska män skulle leda den finländska regeringen. Men då faktumet att monarken inte behövde stöda sig på riksdagsbeslut kvarstod, betydde det också att lantdagen kunde ignoreras. Den förblev i förhållande till regenten maktlös. Alexander eller hans efterföljare på tronen besvärade inte heller lantdagen med att sammankalla den, förrän den moderne och progressive Alexander II gjorde det 1863 och därefter regelbundet. Men de sociala problemen i ståndssamhället fördjupades katastrofalt under hela denna tid fram till lantdagsreformen 1906. Att ståndslantdagen vid lantdagsvalet 1907 kunde ersättas av ett radikalt demokratiserat parlament – det då modernaste i Europa – var något av ett underverk i sig. Men det hade nationen närmast arbetarna, studenterna och kvinnosakens företrädare att tacka för. Utan deras aktiviteter vid sekelskiftet och under storstrejken 1905 hade lantdagsreformen inte kommit till stånd så snabbt.

Alexander I hade själv i sin flotta, år 1906 knappt 100 år gamla formulering om att ha ”höjt Eder bland nationernas antal”, egentligen bara serverat en sofistikerad lögn, som gav sken av att han gillade ett nationellt och medborgerligt tänkesätt. Men lantdagens enda för nationen betydelsefulla innehåll var att Finlands inbyggare nu var hans undersåtar, på samma mycket strikta sätt som man varit som en del av konungariket Sverige alltsedan Gustav III:s statskupp år 1772. Ståndslantdagen, som ju skulle företräda nationen, sammankallade Alexander sedan aldrig mer.

Trots allt detta har de finska lovsångerna om Alexander I:s liberalism fortsatt. Det förklaras av att han vid lantdagen beslöt sig för att låta Finland förvaltas, inte av den ryska regeringen – utan av sig själv, genom en regeringskonselj som (fram till den så kallade förtrycksperioden kring sekelskiftet 1900) bestod av av kejsaren betrodda finländska män, men som leddes av den ryske generalguvernören. Dess förslag till beslut vidarebefordrades genom denne och den finländske ”ministerstatsekreteraren” som i S:t Petersburg föredrog senatens förslag för kejsaren.

Legitimering av tillgreppet

Alexanders syfte med ”lantdagen” i Borgå var ju att genom denna uppvisning av ett slags nationell särförvaltning legitimera sitt tillgrepp av en dryg tredjedel av den svenske monarken Gustav IV Adolfs kungarike. Om tsaren verkligen vid ”Borgå lantdag” hade gett Finland en ny, mer liberal och frihetlig statsförfattning än det maktlösa organ vilket den svenska riksdagen sedan statskuppen 1772 och förenings- och säkerhetsakten från 1789 i praktiken blivit, så hade det funnits någon substans i Alexanders I:s påstående att han höjt Finlands folk ”bland nationernas antal”.

Men inget förstärkande av ståndsrepresentationens auktoritet hade skett. Tvärtom lät Alexander I den rådande statsförfattningen, som gjorde riksdagen överflödig, förbli i kraft. För en envåldshärskare var Gustav III:s statsförfattning en önskedröm. Han kunde styra över Finland med hjälp av den konselj han själv fann för lämpligt att stöda sig på. Man kan alltså tryggt säga att Alexander I:s enda syfte med ”lantdagen” 1809 var att legitimera sitt egenmäktiga tillgrepp av de territorier, som vid fredsslutet i Fredrikshamn senare på året skulle komma att tillfalla honom.

I själva verket kan man säga, att den enda väsentliga politiska fördel som Finland vann genom Borgå lantdag var just den, att Finland inte var underställt den ryska regeringskonseljen, utan den särskilda finländska byråkratin, som visserligen utnämndes av kejsaren själv. En av epokens mest belästa kännare och uttolkare, professor Matti Klinge, har i detta avseende utmärkt träffande lanserat uttrycket ”kejsartiden” för den så kallade ”ryska tiden”.

Att den redan i sig föråldrade lantdagen efter Borgå lantdag 1809 överhuvudtaget inte sammankallades före 1863 hade bland annat effekten att den sociala, ekonomiska och kulturella ojämlikheten hann drabba en vid majoritet av landets befolkning så hårt, att det första det självständiga Finland fick uppleva var ett socialt uppror.

Alexanders avsikt var alltså alls inte att uppmuntra Finlands folk till att en vacker dag i framtiden (till exempel i december 1917) göra sig fritt från den härskarmakt över Finland som tsaren 1809 ålagt sig i sin nya biroll som storfurste av Finland. Gud själv hade ju, enligt hans egen utsago, kallat honom att skyddande ingripa till Finlands förmån. Någon avsikt att göra Finland helt självständigt var det inte fråga om, däremot nog att trygga Rysslands militära säkerhet genom att helt behärska Finland, militärt och politiskt.

Smickrande nationalistisk liturgi

Det går således an att betrakta ”Borgå lantdag” som ett permanentgörande av en särskild ståndsrepresentation enkom för Finland, om också i ett halvsekel sedan ignorerad och därefter socialt djupt otillfredsställande. Men att betrakta denna redan då helt anakronistiska institution som ett socialt, demokratiskt och republikanskt ingripande framsteg är barockt.

Detta tycks våra i maj 2017 till ett uppsluppet jippo i Borgå samlade ministrar – som i pressen glatt firade 1809 års lantdag och lekte med tanken på ”framtidens lantdag” – inte inse. Man får hoppas att regeringen Sipilä (då ännu i sin parlamentariskt bildade form) inte avser att ersätta vår riksdag med någotslags kopia av Alexander I:s ”lantdag”!

Jag antar att den historietolkning jag här tecknat inte utan vidare kan förväntas accepteras av alla läsare. Så framträdande har den nationella och särskilt den nationalistiska liturgin kring minnet av ”Borgå lantdag” varit – precis som om Finlands historia börjat först då. Den är ju så smickrande för dem som, likt vår nu sittande regering, struntar i den både interna och internationella öppenhet och det sökande efter synergi och utbyte som den ”hegelianskt” hegemoniska och nationalistiska uniformiteten inte kan och inte heller vill ge.

Vår regering tror sig kanske genom sin kommersialism vara just en sådan dynamiskt experimenterande positiv kraft. Men i stället har den utvecklat en blindhet för alla övriga mänskliga värden. Den har blivit en ensamt bestämmande och uniformerande agent, just i fråga om vårt lands värdegrunder, som dock gärna förenar sin tankevärld med en aktiv nedskärning av de kulturella och sociala institutioner som under nu 100 år – fyllda av allvarliga yttre och inre prövningar – trots alla svårigheter vuxit fram, ofta just genom en viss trohet mot maktfördelningsläran, folkrepresentationens och statsmakten kompetenta kommunikation och en socialt mer aktiv politisk kulturs försorg på utbildningens, vetenskapens, konstens, sjukvårdens och socialvårdens områden. En regering som driver först och främst ekonomiska och kommersiella intressen, oavsett vad medborgarna och samhället i övrigt behöver av värden som vi kallar mänskliga, är helt enkelt inkompetent.

Det minsta man kan begära är att den underkastar sig parlamentarismens etik och låter riksdagen utse regeringsbildaren i händelse en regering misslyckas så ofta och så grovt som denna har gjort. Men det ruskiga är att självrättfärdiga regeringar bygger upp konflikter där medborgerlig vidsyn och dialog kräver konstruktiva, inte destruktiva ingrepp.

Kanske regeringen tyckte sig vara konstruktiv vid sitt jippo i Borgå? Om faktarutan i Hufvudstadbladets reportage om jippot i Borgå 2017 inte är ett utslag av djup ironi, har i varje fall jag svårt att förstå att Hbl reagerade som tidningen gjorde, vid ett tillfälle då en regering, som kan anses vara en av de mest socialt illiberalt förstockade som vår republik i fredstid haft, liksom på skoj signalerar att man avser att i framtiden ersätta vår i demokratisk ordning valda riksdag med en framtida lantdag.

”Platsen är väl vald”, skrev tidningen, ”det var Borgå lantdag 1809 som lade grunden till det självständiga Finland”. ”I samband med lantdagen lovade den ryske kejsaren Alexander I att styra Finland enligt dess egna lagar och vid lantdagens avslutning höll kejsaren ett tal där han upphöjde Finland till nationernas antal.”

Hbl borde för det första veta att skapandet av en nation är en långt mer krävande kulturell och administrativ process än det är att hålla ett tal. Att Finland 1809 fick behålla envåldshärskaren Gustav III:s konstitution av år 1772 var alls ingen handling som ökade medborgarnas frihet. Den lagen var resultatet av hans statskupp, som i realiteten satte riksdagen ur funktion. För den som ser året 1809 ur upplysningens och parlamentarismens synvinkel, var Borgå lantdag inte något mer än en politisk bluff. Och vad kejsarens yttrande i sitt tal 1809 beträffar, var det bara ett sätt att taktiskt profitera på nationalitetsidéns sämsta kvaliteter: själviskheten och självgodheten. Det är sannfinländarnas idé. Konstitutionellt gav tsarens vackra ord ingen frihet alls.

Ponera nu att regeringen Sipilä verkligen ordnar en ny lantdag i Borgå. Vilket större rike avser Hbl att vi då ska underordna oss? Kanske en världsrepublik där alla ska tala bara ett språk, kanske också med en statsminister som inte behöver avgå, utan kan bilda så många regeringar han eller hon vill, så snart de gamla ministrarna ”har tatt slut”?

Att vår regering dessutom visar ett öppet förakt för humanitet och socialt samvete, och tillåter öppen och uttalad främlingsfientlighet och språklig intolerans mot medborgare som inte har ”rätt” modersmål, är en skandal som inte anstår ett nordiskt land. Men att vara nordisk är redan det alltför internationellt för denna regering.

JOHAN WREDE