Michel Ekman intervjuar Susanne Ringell

”Min håg står till lovsång, till att älska och skriva!”

Susanne Ringell är född 1955 i Helsingfors. Hon är författare, dramatiker och skådespelare och gift med författaren, dramatikern och skådespelaren Anders Larsson. 1993 debuterade hon med novellsamlingen Det förlovade barnet. Sedan dess ett omfattande författarskap, bland annat: Vara sten, lyrisk svit 1996, Katt begraven, kortroman 2003, So long, Marianne, hörspel 2003, Vattnen, noveller 2010, Tärnornas station – en drömbok, lyrisk prosa 2014, De langerhanska öarna, pjäs 2017 (skriven 2010), God morgon, noveller 2017. God morgon är nominerad för Nordiska rådets litteraturpris i år. Intervjun gjordes 1.11.2017

Michel Ekman: Hur började du skriva?

Susanne Ringell: Jag älskade att skriva uppsatser i skolan. Jag tyckte om att ha en given rubrik och hålla mig till den. Det har gått vidare i mina böcker så att jag bygger upp en ram, åtminstone för mig själv. I min första novellsamling är det ensamhet. Sen skrev jag dikter, som alla tonåringar med längtan och äventyrlighet i sig, och så var jag med i [kulturtidskriften] Fågel Fenix med några dikter. På den tiden sällskapade jag med en poet, han skrev, alla där i Fågel Fenix skrev, så jag tänkte att det blir för mycket, det finns inte rum. Dessutom hade jag kommit till att jag visserligen hade fått gåvan att uppskatta litteratur, men också att förstå att den sista avgörande kvalitetsnivån fattades mig. Jag skulle inte kunna skriva tillräckligt bra. Därför valde jag i stället teater. Det höll ingen annan på med – då – och jag ville ha något eget. Sen var jag skådespelare i tio år, efter fyra års utbildning. Under den tiden skrev jag en diktsamling som hette ”Tatueringar”. Den ville de ha ändringar i på förlagen och eftersom jag var ung och stursk tänkte jag att ”här ändras ingenting”, jag tog bara tillbaka den och fortsatte som skådespelare.
Men sen kom det till en punkt där jag tyckte att skådespelandet kostade mig för mycket. Jag måste satsa så enormt och fick så lite tillbaka i glädje över vad jag hade gjort. Då tänkte jag att jag skulle ge skrivandet en ny chans. Och så skrev jag manuset till det som så småningom skulle bli min första bok, Det förlovade barnet. Då hette den ännu ”Den niosvansade katten”. Den blev till min förfäran refuserad – jag hade satsat så mycket på den. Det ena förlaget sa att språket var bra men innehållet dåligt, det andra att innehållet var bra men språket dåligt, så det var inte mycket att gå efter. Det blev en så stor knock att jag inte gjorde något på ett år. Men sen – det är kanske enda gången jag har gjort något via aggression – tänkte jag att ”nå, fan, jag får väl skriva om det då så de där idioterna förstår!” Jag gjorde det mera likt litteratur. Sen förstod jag att städa upp det också på pappret. Mina sidor var fullskrivna ända ut i kanterna, det gör inget gott intryck. Och då blev den genast accepterad av Marianne Bargum på Söderströms förlag.

ME: Förändrades din syn på manuset under året du väntade?

SR: Jag försökte väl öppna mig lite mot omvärlden. Jag insåg att boken var lite för sluten. Det är ett problem jag har haft i hela livet, också i Teaterskolan. Där hade vi mimtimmar och jag gjorde en lång pantomim och alla tittade fascinerat på. Efteråt sa de att det var jätteintressant men vi förstod ingenting! Så för mig har det ofta handlat om att översätta det som är mitt inre så att det blir begripligt, utan att för den skull sälja själen.

ME: Tycker du kravet på sådan begriplighet har minskat när du blivit en etablerad författare?

SR: Jag har större frihet för jag har blivit fackad – som alla blir. ”Hon är nu lite underlig men ibland underhållande.” Jag möter inte så ofta längre den responsen att det är konstigt och introvert men det handlar inte bara om tiden utan också på att jag blivit bättre på att balansera det personliga och det allmängiltiga. Jag tar alltid avstamp i det personliga för jag vill skriva om sånt jag vet något om men sen kan det ju bära iväg mot det som inte har något med mig att göra, vilda utvikningar. Men till exempel science fiction skulle jag ha väldigt svårt att intressera mig för. Jag tycker det intressanta finns i vardagen, i små krockar, bilder och betydelser. Min humor är ofta baserad på vardagskomik, sorglig men ändå rolig.

ME: Du började som skådespelare, med att uttala andras repliker. Men ditt eget författarskap bygger inte alls på talspråklighet och realism?

SR: Inte egentligen. Med min bakgrund, och med tanke på att jag också skriver teater, tycker jag själv att det är anmärkningsvärt att det finns så lite dialog i min prosa. Jag tror inte att det beror på att jag inte skulle kunna få till det men det finns ingen plats för det. Nu när jag igen skrivit mera dramatik inser jag att det är väldigt roligt att skriva dialog. Också som skådespelare hade jag turen att knappt alls tvingas spela köksrealism. Jag debuterade i en pjäs av Camus, De rättfärdiga, jag spelade i Galgmannen. Och Anders [Larsson] började ju skriva och jag fick spela i hans konstiga pjäser. Många intressanta texter. Men jag hade en scenskräck som inte blev bättre utan värre. Jag älskade att repetera, att kreera rollerna, och kände att jag hade ganska stor frihet att göra som jag ville. Det var magiskt men jag glömde det där momentet när publiken kommer in. Och en skådespelare som glömmer publiken är ingen hit. Det är inget bra livsval att hela tiden vara rädd.

ME: Är hörspelet din egnaste genre?

SR: Nåja, jag försöker nog alltid vara inne i det jag för ögonblicket håller på med. Men kanske på det sättet att där kan jag kombinera litteratur och teater på ett sömlöst sätt. Jag kan behålla det som är bra med teater utan det här taffliga som jag alltid tycker är så pinsamt – att man ska få in folk på scenen och bära omkring på stolar och soffor … Jag har så svårt för det, det är inte elegant. I hörspelet kan man övergå till vilka världar som helst utan klumpigheter, det är det vidaste rummet. Jag fick spela mycket radioteater som ung, olika slags regissörer och texter. Min organism insåg att, ”aha, allt det här ryms i samma medium”. När jag började skriva radioteater själv hade jag en stor tilltro till att allt kunde göras.

ME: Om man ser på dina många böcker inser man att knappt två av dem är lika till formen. Du tenderar att hitta på en ny form för varje bok. Hur går det till, hur mycket driver formen dig?

SR: För att svara på det måste jag gå tillbaka till skådespelaryrket. När jag valde det tänkte jag att det kommer att hålla mig levande eftersom det hela tiden ställer mig inför nya utmaningar och nya texter. Det var rädslan för stagnation som jag ända sen barndomen har burit med mig. Och det tror jag återkommer i böckerna. Jag vill inte göra om det jag redan gjort. För att intressera mig måste jag ha en ny vinkling. Den finns inte alltid i stoffet eftersom det så långt handlar om min värld. Så då måste den förläggas till formen. Den har alltid varit mycket viktig för mig eftersom det är den som ger energi. Och språket – det är långt mera än ett medel för mig. Mycket av handlingen är själva språket. Få av mina böcker har en historia, nåja, kanske Katt begraven. Där finns en drive. Den var rolig att skriva eftersom den också är en lek med deckarformen. Och för att den bygger på ett stort kunskapsmaterial. Jag vet massor om den där byn där den tilldrar sig. Den blev ju sen en sån bok som också ”vanliga människor” läste, annars är det väl bara Guiden som blivit det. Så att runt om i Svenskfinland kom folk fram och sa att ”hur kunde du skriva just om vår by?”. Och det var ju lite roligt förstås.

ME: Fick du nån respons från den rätta byn?

SR: Det var faktiskt lite dramatiskt. Du minns storyn. Carola, som då är den här äldre, mogna kvinnan med eget hus och trädgård och singel. När jag började var hennes förebild singel. Men det tar tid att skriva också en liten roman. Jag får ihop henne med Sulo. Och sen visar det sig att hon också i verkligheten hade slagit sina påsar ihop med – nåja, det var inte riktigt Sulo men det kunde ha varit. En av dem som rörde sig lite diffust i byn hade flyttat in hos henne och jag tänkte att, ”nä men det här går ju inte!” Så jag la ner det hela i ett halvår och tyckte det var omöjligt. Men sen tänkte jag att det måste nu bara gå, och så hade jag ett samtal med den här såkallade Carola och förklarade saken för henne. Hon var, tror jag, lite stolt över att ha givit upphov till en så här spännande skildring medan det nog finns andra i den där byn – kvinnor förstås – som tycker att det var nog inte riktigt fint gjort av mig att gå in på såna här sexualskildringar i vår krets.

ME: Det tar länge att skriva en bok, och det har inget med det slutliga omfånget att göra. Men hur jobbar du? Har du hundratals sidor text som sen reduceras till de färdiga böckerna?

SR: Nej! Jag är en ganska snål jävel. Det jag får ur mig är jag mån om att kunna använda på något sätt. Så jag skriver väldigt lite som jag vet att jag inte kan använda. Jag försöker hålla fast vid projekt också om de går i stå för att jag vet att jag har satsat något i dem. Och då har det ganska ofta lett till transponeringar mellan genrer. För en tid sen skrev jag en havererad roman som sen blev ett hörspel, So long, Marianne. Och nu senast, en havererad pjäs som blev en havererad roman som sen blev den längsta novellen, ”Boa morte”, i min senaste bok God morgon. Den goda döden. Jag tycker den blev nästan explosiv som novell. Där gällde det också att hitta vägar. Eftersom jag har skrivit i så många genrer kan jag se möjligheten till förflyttningar. Jag vill ju helst att det ska bli det som jag tänkt från början men alltid går det inte.

ME: Hurdana arbetsvanor har du?

SR: När jag var yngre jobbade jag två pass, ett på eftermiddagen och ett på kvällen. Numera är det inte alls så. Jag jobbar ett pass, och eftersom min dygnsrytm med tilltagande ålder har förändrats så skriver jag på förmiddagen fram till ungefär halv två. Inte så hemskt många timmar i sträck. Två, max två och en halv, men då är det så att nån sorts generator går igång. Det är så intensivt, koncentrerat, att det är en lämplig arbetstid. Går jag över den blir jag väldigt trött. På samma sätt som mina böcker håller sig till ett kort, tätt format håller min arbetstid sig till samma korta, täta värld.

ME: Du vet hur du ska börja? Eller sitter du och stirrar på det tomma … Ja, hur skriver du?

SR: Papper och penna. Sen skriver jag rent på skrivmaskin och så får nån annan överföra det till dator.

ME: Varför är det viktigt att renskrivningen görs med skrivmaskin?

SR: Därför att det är så besvärligt. Man kan inte rätta – jag har tippex. Den fysiska energin sätter igång mig, det här knattrandet, det är ganska tungt. Sen vet jag hur tidskrävande det är och att jag inte tycker om att det blir sottigt. Så det måste bli så rätt som möjligt från början. Det är en sista sållning av allt det jag inte står ut med. Då kristalliseras det. Det tar längre tid för mig att skriva rent än att skriva ursprungsmaterialet.
Men, alltså, din ursprungsfråga var om jag vet vad jag ska skriva när jag sätter mig ner? Jag får förlita mig ganska mycket på makterna. Jag är ganska pedantisk. Jag har värmt min mjölk till kaffet, plockat fram cigarretterna och den askkopp jag använder för dagen och kanske satt på nån musik jag tycker om. Ja, jag föranstaltar allt möjligt sånt här. Betingelserna ska vara i skick. Sen sätter jag mig! Och så talar jag lite uppåt himlarna och hoppas att något ska hända. I allmänhet händer det. Jag vet inte om det beror på himlarna eller mig eller vår samverkan men jag sitter hemskt sällan och stirrar såna där långa perioder. Jag kan skriva var som helst men jag behöver en bra utsikt. Fri sikt för blicken, inte för att jag tittar så hemskt mycket på vad där finns utan för att jag behöver känna att jag kan stirra tomt framför mig utan att det finns något slut på hur långt den blicken kan nå.

ME: På vilket sätt synkroniserar du och din man era jobb?

SR: Ganska bra. På de arbetsresor vi gör finns det en energi, en laddning i huset. Vi vet att vi båda håller på med nånting, inte nödvändigtvis vad den andra gör, men nånting är det. Det är uppmuntrande och stödjande att veta att vi är verksamma. Helst så långt ifrån varandra som möjligt – Anders sitter alltid inne i nån vrå, oberoende av var vi är, och jag sitter ute med rymd omkring mig. Sen äter vi frukost och lunch och middag ihop, och det där med middag är ju väldigt trevligt om man känner att man fått nånting till stånd. Då kan man prata om dagen. Vi talar ju inte bara om litteratur men man kan tangera, känna på atmosfären om det varit en bra dag eller inte. På något sätt tycker jag att hemlighetsmakerierna är lite som barn på julaftonen, att det tassas nånstans. Men det här är ju alltså de där bra sakerna, när det är som bäst.

ME: Uppstår det disharmoni om ni är i helt olika faser?

SR: Det kan det nog göra. Anders jobbar mycket längre dagar än jag. Han är sån som kan hålla på. Om jag inte säger åt honom att ”du måste äta!” så äter han ingenting. Han kan också lättare falla i hopplöshet, att ”jag vet inte om man kan använda det här till nånting!” Han är mera en negationsförfattare medan jag själv är barnsligt förhoppningsfull. ”Kanske det inte blev så illa i alla fall! Kanske det bli bättre i morgon!”

ME: Jag tänkte jag skulle fråga vilken din livssyn är?

SR: (Lång tystnad, obestämt muttrande, djupt andetag.) Ja, jag vet inte varifrån den kommer men för mig själv upprepar jag varje dag en sån här tanke: ”Genom vårt universum andas livets ande hopp och kraft, från evighet till evighet.” Det vill säga mitt livsmod är något jag själv behöver understödja varje dag för att klara av att leva och som jag försöker understödja hos andra. Min livssyn är numera ganska religiöst färgad vilket man inte kan göra något åt. Det innebär också att Gud är skönhet. Och sen detta: ”Sköra i alla länder, förena er!” Det är svårt men spännande. Det här är livssynen för mig själv. För världen är det väl bara en förhoppning om att under alltid sker och det är vi som är undren. Vi måste hjälpa dessa under att ske.

ME: Du säger att din livssyn är religiös. Är det självklart för dig att det hänger ihop med en kristen tro?

SR: Ja, eftersom jag är född till den här kontexten. Det är mitt kulturarv. Men om jag var född någon annanstans skulle det antagligen ha varit något annat. För mig ligger skillnaden inte i vilken religion man tillhör utan mellan dem som tror på nånting och dem som inte gör det. Det centrala är känslan för och erkännandet av något heligt. Kristendomen har begreppet nåd som för mig var en öppning till livet och en nyckel som gjorde det ljusare att leva, med mindre rädsla än förut.

ME: Du sa tidigare att du har en förtröstan på att du ska kunna skriva som du kopplar ihop med din tro.

SR: Jag kopplar ihop det med under. För mig är skapandet ett under, ett under som sker varje gång det sker. Jag har haft en hög takt i min produktion vilket hänger ihop med att jag länge tänkte att man inte vet när det tar slut. Eftersom det är så konstigt att det finns är det ju inte konstigt om det en dag bara inte finns längre. Jag har velat ta vara på flowen så länge den varar. Nu tycker jag att jag gjort mera och större – det är inte menat som skryt – än jag nånsin trodde var möjligt. Allt som hädanefter kommer är bonus. Även om jag skulle bli tvungen att avsluta mitt livsverk nu skulle det inte kännas som att ”jag fick ju ingenting gjort”.

ME: Upplever du att du har något främmande inom dig som hjälper fram skrivandet?

SR: Nej, inte främmande. Jag upplever det som en hemkomst när jag skriver.

ME: Är skrivandet alltid lätt för dig?

SR: Nej, alltid är det ju inte så att att det glimrar och lyser. Det kan vara så att jag är trött och inser att ”det här är lättja”. Man måste se väldigt mycket upp med lättjan. Egentligen är jag ganska lat fast jag är så flitig. Jag måste få säga så här: ”det är något som vaknar av en blick som också har skapat och som vill att människorna ska skapa.” Den helige ande är konstens livsande. Jag läste just något konstigt – av Dorothy Sayers – där jag tog fasta på hennes tanke om treenigheten i förhållande till litterärt skapande. Hon tänkte sig att Fadern var tanken, Sonen energin och Anden skaparflödet. Det tyckte jag var ganska intressant. Även om jag inte alltid håller med allt jag läser och även om min kristendom är ganska oortodox så vidgar den min syn på världen snarare än sluter den.

ME: Hur hänger skrivandet ihop med ditt liv, ditt sätt att vara i livet?

SR: Det är en väldigt identitetsbärande del av mitt liv. Då menar jag inte yrkesrollen som författare utan att ”detta är något som den människa som är jag gör och ska göra”. Trots att jag ofta undrar hur meningsfullt det är i en värld som denna att skriva små trevliga eller mindre trevliga böcker. Borde jag inte ägna mig åt filantropi och hjälpverksamhet? Men faktiskt! – hittills har jag lyckats tro på att det här är mitt sätt att tillföra världen någonting. Men ibland har jag haft pauser, kriser när jag har tänkt att det inte är försvarligt, att jag inte vet hur jag ska handskas med det här ansvarsbegreppet. Men sen föds det ju förr eller senare ett behov, det är en frihetslängtan, att få återgå till det som är friast när det är som bäst. Att vara i flödet, det är både en frihet och ett tvång. Det händer att jag inte kan sova på natten för att jag drabbas av flöden av ord och idéer. Jag försöker säga att nej, inte nu, annars blir jag för trött för att arbeta. Jag är ganska beroende av att få sova, inte bara för att kunna arbeta utan också för att hålla den ångest som jag också alltid haft som livskamrat i bakgrunden. Den når mig lättare om jag är trött.

ME: Är skrivandet meningsskapande i relation till världen också då den inte för stunden alstrar text?

SR: Absolut. Jag vill inte använda livet och se det bara som ett material. Det tycker jag är en malplacerad egoism som också gör att man ser mindre. Om man inte tittar så noga efter vad man kunde ha nytta av tror jag man ser mera. Jag tycker jag med åren har blivit bättre på att ta mig ut ur mig själv och in i världen. Inte hela tiden tänka på hur jag ska vara i denna världen. Den är också i mig.

ME: Upplever du det svårt att vara i världen?

SR: När jag var yngre upplevde jag det som mycket svårt. Den här ångesten som småningom resulterade i två stora livskriser där jag helt enkelt inte ville leva mer. Jag har alltid burit på enorma rädslor. Jag har varit rädd, men jag har varit modig också för jag har trots det gjort saker. Men rädslan har funnits med och förlamat mycket. Jag vet inte hur det har gått till – inte över en natt – men jag har blivit mycket mindre rädd. Det är inte längre lika svårt för mig att vara på bokmässor, uppträda, träffa folk, gå på teater och alltmöjligt sånt. Mitt handikapp har minskat och det har blivit ljusare. Och det jag skrivit, det har också varit ganska mörkt. Det har kanske blivit ljusare i mina senare böcker för att det har varit så nytt för mig. Jag har velat ta vara på ljuset. Jag upplever att jag kan tala om glädje och ljus därför att jag vet om nånting annat. Det skulle bli olidligt om jag bara presenterade en glansbild. Andra skulle känna att ”hon vet ingenting om hur smärtsamt det är”. Jag är primärt en människa som lever och skapar. Jag har en triangel. Om Luther sa ”bed och arbeta” och Freud sa ”älska och arbeta” så har jag en triangel där hörnen är Gud, kärlek, arbete. Det är vad mitt liv består av. Kärleken innefattar mer än bara min parrelation. Det är släkt och vänner, syskonbarn, andra. Min håg står till lovsång, till att älska och skriva.

ME: Kan skrivandet komma åt ångesten eller blockeras den bara?

SR: Då när det var som värst låg jag ett halvår i sängen och kunde inte skriva alls. Då målade jag akvareller. Det hade ingenting med mitt arbete eller min eventuella fallenhet att göra och det fanns något välgörande i färg och vatten. Jag trodde att jag visste något om ångest men jag hade aldrig kunnat ana att det kan vara så fruktansvärt. Mera har ångesten ändå hindrat mig från att leva än från att skriva. Om det rör sig om mera hanterlig ångest är skrivandet en båt där jag kan vara båtflykting och komma i land. Det är mera uppbyggligt än nedrivande, ger en ryggrad åt det som annars skulle upplösas. Om den är hanterlig kan man använda den konstruktivt i sitt skrivande medan det är svårare att använda den konstruktivt i livet eftersom den är så avskärmande. Jag tror att jag är större som författare än som privatmänniska. Jag upplever mig ofta som banal, alla dumma saker man har sagt under en kväll, men när jag skriver tycker jag att jag rätt ofta lyckas hålla den där banaliteten som jag lider av utanför pappret.

ME: Du har ofta i dina böcker återkommit till förhållandet mellan din barnlöshet och ditt skrivande. Hur hänger de ihop?

SR: Jag tror att de hänger ihop på ett livgivande sätt. Inte som ett moderskap men som födslar i annan form. Efter den värsta smärtan, som ledde till litteratur också den – Gall eller våra osynliga väntrum – har det här kunnat befrukta mitt liv med en grundläggande upplevelse av vad det betyder om man får eller inte får barn som är alldeles essentiell. Jag har sen länge … åtminstone just nu sörjer jag inte det primärt utan jag fortsätter att fundera på vad det har för konsekvenser. Sen har det tvingat in mig i en stor gemenskap – inte med mödrarna men med alla dem som inte har fått det de ville ha. Många lever i sammanhang där de blir utsatta och får betala ett högt pris för sin barnlöshet. Själv betalar jag bara med sorg och sorg är inte bara något man förlorar, det är också något man kan vinna.

MICHEL EKMAN