Rafael Donner vid foten av ett berg

I skolan i Tenala och på ett läger utomlands blir Rudolf mobbad för sitt namns skull.

Den kända tyska julsången om julgubbens renar ekar otäckt i gossen.

Bland det första han gör som myndig är att officiellt ta i bruk sitt andra förnamn Rafael. Och visst klingar det skönare.

Rafael Donner är otvivelaktigt en begåvad man. Född år 1990 skriver han som ung debutant så levande om sig och världen omkring att endel svagare avsnitt inte drar ner det positiva helhetsinrycket.

I motsats till Ivar-Lo Johansson, som i sin ungdom bröt sten i Stockholm, och Harry Martinson, som skyfflade kol på atlantångare, åker den yngste Donner nästan ett sekel senare flyg ut i världen. Bokens starkaste sidor står i alla fall av läsa om livet hemmavid i Finland.

Titeln Människan är ett känsligt djur är spännande. Undertiteln En självbiografisk essä preciserar arten av text.

Far och son

Speciellt bränner det till när Rafael skriver om sin starka men sviktande far Jörn, till exempel i samband med en hjärtoperation:

Jag tänker att det kanske är ödet att han ska dö nu, det är något inom mig som hela tiden säger mig att han kommer att dö snart. […] Därför tänker jag – medan kirurgerna diskuterar däcksbyte – att jag kanske en endaste gång borde ha vågat säga till min pappa att jag älskar honom, att denna sterila, kalla operationssal kanske är det sista rummet han kommer att se […]

Efter operationen ser sonen sin far i ett tillstånd han inte känner igen:

Han säger till sjukvårdaren att han måste gå och pissa. ”Du pissar redan”, säger hon och pekar på hans kateter. Jag skäms lite, och jag skäms för att jag skäms. Denna man som är min pappa, som varit så mäktig och stor, ligger på en säng med bristande talförmåga och pissar utan att uppfatta det själv.

Prövningarna för familjen är många.

Senare i livet är jag sjutton år och sitter på golvet i mina föräldrars vardagsrum i ett snölöst, novembermörkt Helsingfors. […] Pappa sitter på soffan och säger saker jag inte förstår. Han säger att läkarna hittat något i hans lungor, en cancertumör. Hans kropp försöker ta livet av honom. Pappa är svag, sårbar och ledsen, orden faller ur honom som tunga stenar och det är första gången jag ser honom vara så rädd. Tumören som läkarna via PET-scan påträffat är elakartad, och tas ondskan inte bort kommer min pappa att dö innan jag hinner ta studenten, gifter mig, skaffar barn och ett liv.

Pappas fotograf

I höstas visade YLE en ny intervjudokumentär av Jörn Donner inspelad runtom i Finland bland såkallat vanligt folk. Greppet och stilen påminde om den legendariska Perkele! Kuvia Suomesta (Perkele! Bilder från Finland) från 1971.

Flera filmer tycks vara på gång, med sonen som fotograf.

På sjukhuset ligger pappa och planerar – ytterligare filmer! Han tänker på något som han kallar en audiovisuell självbiografi, varvid hans långa, brokiga liv skulle skildras av honom och eventuellt även av mig, och av denna anledning har han med en gnutta social utpressning och en gnutta nyfikenhet från min sida tvingat mig att med kamerautrustning följa med medan kirurgerna försöker rädda hans liv.

Projektet inbegriper research:

Samma månad besöker jag i arbetets tecken ett krematorium, där jag följer med hur lik skeppas in i en förbränningsugn […] höftleder, knäleder, axelkulor som kastas i en låda och skeppas till Nederländerna, där de värdefulla metallerna får ett nytt liv.

Enligt sonen ångar pappa på fortfarande. Mamma Bitte Westerlund unnas inte många rader. ”Min mammas röster är inte lika högljudda. Jag vet inte varför”, skriver sonen.

Han väljer att berätta ett elakt barndomsminne från Raseborgs sommarteater. I samband med ett lotteri skyndar gossen med en nitlott i handen upp på scenen för att ta emot sitt pris. Publiken skrattar. Också mamma skrattar!

Dråpligt blir det då sonen berättar om hur han efter kontroverser får lov att lappa pappas roddbåt på rätt sätt så att den inte läcker. Rafael får också hjälpa när pappa har problem med dator och annan teknik. Det har han ofta.

Kolossal bergsvägg

Jag hade gärna läst mer om familjen. Modern och ”futisbrorsan” Daniel. Men det har kanske berättats i veckopress och söndagsbilagor. Dethär är i vart fall en bok om sonen och hans far, som en stor det av tiden sitter hemma vid Norra Kajen i lägenheten med högt till tak och gör det som han alltid har gjort. Skriver.

Rafael skriver:

Jag lever i en tillvaro bredvid en kolossal bergsvägg vars skugga lägger sig över allt jag äger och är, men som samtidigt närsomhelst riskerar att falla i bitar. […] hur kan något så enormt samtidigt vara så svagt, så skört.

Rafael är 27 år. Jörn var 27 då han år 1962 slog igenom med Rapport från Berlin.

Också sonen är en flitig resenär, bland annat via Vladivostok och Sydkorea till Japan. Där sitter han med berusade japaner i hotellets bubbelbad och besöker en striptease-klubb full av amerikanska soldater.

På Nya Zeeland ser han en nackad höna i vitögat.

De reportageaktiga texterna är personliga, välskrivna. Förr talade man om New Journalism.

Mest bränner det till hemmavid. Rafael blir finkad, tillbringar en natt i polishäkte och skådar sig själv lika djupt som den tidigare hönan. Han berättar också om en tre timmars promenad i mörkret från Ekenäs till Tenala, där han under det sista året i högstadiet var inhyst hos bekanta.

Föräldrarna bodde då i Kronohagen. Det var kanske inte så bra.

Växlande känslor

Upprepningarna i boken kunde en förlagsredaktör ha reagerat på. Utan att kväsa den ungdomliga glöden. Som i slutet hittar sig objekt…

Ofrånkomligt spetsas texten i den här dokumentära skildringen kring relationen mellan far och son. Mammuten. Så heter ju Jörns mastodontiska memoarer. Sonens växlande känslor för fadern. Det mesta är kärlek.

Det finns något ödesmättat i följande:

Den som undrar varför min pappa ännu dagligen jobbar trots att han är 84 år gammal måste förstå att han till skillnad från sina jämnåriga inte finner sin mening i barnen eller barnbarnen, utan att hans mening ligger i jobbet, och att livet för honom så fort han slutat arbeta blir meningslöst. […] Han sitter varje dag ensam i sitt kontor med det 4.2 meter höga, av krigstida bomber spruckna taket, med sina fem tusen böcker och den igenmurade spisen. Detta kontor är hans slott, hans kyrka. Han trivs där ensam för sig själv.

TOM ÖSTLING