Anyuru och Aniara

Nu kommer en vind. Den lyfter lekplatsens sand och en handfull strån av torrt gräs upp framför höghusfasaderna. De två flickorna i de gamla bildäcksgungorna svingar sig högre.

Jag betraktar dem genom glaset. Jag hör inte deras skratt. Jag hör panikslagna, hesa skrik, rytandet av automateld, bullret när föremål och kroppar kastas omkull.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är den något otympliga titeln på Johannes Anyurus roman som utkom i februari 2017, två månader innan lastbilen körde in i Åhléns fönster på Drottninggatan i Stockholm. Romanen handlar om ett terrordåd och dess följder, för ett antal människor och för samhället. En dystopi, bitvis svår att uthärda. Om den var film skulle jag blunda ibland, nu läser jag, måste läsa. För att Anyurus språk är så betvingande, också poetiskt, och för att saken är så angelägen, helt enkelt.

Terrordådet inleder berättelsen. Det sker i en serietidningshandel där en känd karikatyrtecknare skall signera sitt nya album och diskutera yttrandefrihetens gränser. Terroristerna är tre: två män, Amin och Hamad, och en flicka som kallas Nour (ljus). Hennes uppgift är att filma mordet för direktsändning över nätet. Skildringen är brutal, och mest befinner vi oss inne i Nours huvud där skärvor av egna och inplanterade tankar snurrar: jag heter inte Nour, en enda handling kan väcka världen, vi ska inte vara här, vi är sammantvinnade, allt är fel… Till slut skjuter hon Amin och hindrar på så sätt mordet på tecknaren.

Två år senare finns flickan på en rättspsykiatrisk klinik och har sökt kontakt med romanens jagberättare som är författare. Hon vill att han ska läsa den historia – hennes historia - som hon börjat skriva.

Flickan påstår att hon kommer från framtiden.

Min erfarenhet av dystopier är begränsad. Orwells 1984, Karin Boyes Kallocain, Sorokins apokalyptiska visioner, Harry Martinsons Aniara… I jämförelse med dem känns Anyurus historia nära och fullt möjlig. Terrordådet har igenkännbara modeller; Charlie Hebdo och Lars Vilks. Kaningården heter det höghusområde där flickan (i sin berättelse) växer upp. Mamman kommer från Algeriet, barndomsvännen Liat är judisk. Mycket i berättelsen handlar om Liats och hennes vänskap och förortsuppväxt; ett liv som beskrivs bäst med det hebreiska ordet för kaos, balagan. När problemen hopar sig i Kaningården tömmer myndigheterna husen på de tidigare invånarna och fyller dem med flyktingar, när flyktingarna sedan utvisas används husen som läger för Sverigefiender. Som muslimer, judar och andra, ”typ extrema”, som inte skrivit under medborgarkontraktet. Området övervakas av drönare, lärarna kallas demokratientrepenörer och yttrandefrihetscoacher, maten de utspisas med är gris. De som klassas som den högsta säkerhetsrisken hamnar i Hus T och utsätts för kliniska experiment som i slutändan leder till döden.

”Jag vet att du inte vill tro att det här kan hända i landet där du lever med ditt barn. Det ville inte mina föräldrar heller. Men Kaningården låg i Sverige.” skriver flickan till romanens författare.

Jag tänker, med fasa, att hon har rätt. Den ondska som beskrivs i romanen; terrorn, tortyren, experimenten med människans psyke, sker redan, på olika håll i världen. Flyktinglagarna skärps, politiker diskuterar asylkolonier utanför Europa och kvoter för ”icke-västliga”. Om femton år (i flickans framtid) kan Kaningården vara verklighet hos oss.

Insh’Allah

Författarens och flickans första möte är laddat. As-salaamu-aleikum, Fred, hälsar hon. ”En mördare som hade spillt blod i min religions namn” tänker han och ryggar tillbaka, besvarar inte hälsningen. Han är muslim, och har liksom hon föräldrar med invandrarbakgrund. Mot sin vilja blir han besatt av flickans gåtfulla öde.

Besatt blir också jag som läser. Vem är hon, denna flicka som inte heter Nour, som kommer från framtiden och ser nattfjärilar krypa överallt? En skadskjuten, psykotisk varelse, en terrorist.

Under läsningens gång framkommer det att flickan ursprungligen är hemma i Belgien, och att hon, som en bland tusen efter den elfte september, kidnappats till ett läger i Jordanien där hon utsattes för tortyr, för att slutligen hamna i Sverige och där sammantvinnas med Ali och Hamid.

”Jag var muslim, och de där åren började jag tro att det gjorde mig till ett monster i Sverige” säger författaren. Här blir det svårt att skilja romanens fiktiva författare från den levande, Johannes Anyuru. Han blev, efter en sekulariserad uppväxt, muslim och har talat om det i olika sammanhang. Den bild jag får av hans muslimska tro liknar mest den bild jag har av min farmors kristna. Hon hade en personlig fromhet som var hennes ensak, ingenting hon förde till torgs. Och det behövde hon inte heller göra, hennes tro sammanföll med samhällets. I Anyurus fall ställer det sig annorlunda, hans tro har ingen naturlig plats i vårt samhälle där islam uppfattas som ett hot och som ett problem att åtgärda.

2017 var Anyuru sommarpratare i Sveriges Radio och resonerade kring detta, ungefär så här: världen består av berättelser, och för att en människa ska bli förstådd måste hennes ord infogas i en av dem. Tidigare, när han skrev om den rasism han mött som svart man i Sverige, var han rätt aggressiv och konfrontativ. Det var nödvändigt, sade han, men också möjligt, eftersom det passade in i den berättelse som alla i Sverige bär på, berättelsen om människors lika värde. Också om praktiken kan vara hycklande så ljuder den i varje värdegrundsdokument, från FN-nivå till knattefotboll, och är förankrad i institutioner, i grundlagen och vetenskapen. Nu, i sitt radioprat, med lastbilen på Drottninggatan dundrande i sitt huvud, sitter han framför datorn och skriver in ordet Insh’Allah och tänker: vilken berättelse kan det ordet åberopa?

Anyuru började skriva sin roman efter attacken mot Charlie Hebdo, ”för att försvara den berättelse vi ännu bebor, vi muslimer” sade han i sitt sommarprat. Så tänker också romanens författare som har mardrömmar om att Amin fortfarande står där med sin kniv färdig att skära halsen av karikatyrtecknaren. ”Det var därför jag måste skriva en bok. För att gå emot honom, som flickan hade gjort”.

I min läsning går Anyurus roman emot terrorn på olika nivåer; flickans handling, författarens försök att förstå det ofattbara, alla svåra frågor han brottas med, och som jag som läser fortsätter att brottas med.

Jag slås också av hur ovanligt det är att läsa om en svensk familj som den i romanen – författaren, hustrun Isra med algeriska rötter, och deras lilla dotter – som helt vardagligt går till moskén, eller med sina vänner samlas till dhikr, en sufisk bön. Sufismen, den islamska mystiken, hör till det som Daesh fruktar och vill utrota. Vanliga, fredliga muslimer, tänker jag, måste försvara sin kultur och sin tro både mot islamofober och mot islamister.

En blåsa i Guds andes glas

Någonstans i rymden drar goldondern Aniara fram mot Lyrans bild med åttatusen flyktingar från den strålningsskadadade jorden ombord. Det är 62 år sen Harry Martinson skickade iväg sitt rymdskepp men fortfarande får vi bud från henne; likt rymdskrot eller stjärnstoft faller de ner över oss och lever vidare i vår sinnevärld, och i konsten. Kassandras rop, lika uppfordrande i dag som då, några år efter Hiroshima.

Dystopier kommer ur en rädsla för det man ser hända omkring sig, och vart det kan leda om vi inte vänder kursen. Minnet har en liknande varnande uppgift, tänker vi oss. Goyas Krigets fasor och Picassos Guernica säger: minns, på det att det inte skall hända på nytt.

I De kommer att drunkna i sina mödrars tårar väver Anyuru in minnet av Aniara, som ett eko, som ett slags rötter i framtidens träd. Jag återläser Aniara för att finna allt som klingar bekant. Det blir en hel del hittegods:

Serietidningsbutikens ägare heter Christian Hondo. Aniara kommer ur kurs efter en nödgir för asteroiden Hondo (som också är namnet på den japanska ö där Hiroshima ligger). Flickan och hennes bästis Liat har en popfavorit, Oh Nana Yurg, som gjort en låt med refrängen, We’re just a bubble floating in the glass of God’s breath. I Aniara heter det: ”O, kunde vi nå åter till vår bas / nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är: / en liten blåsa i Guds andes glas.” Dessutom heter den populära dansen på Aniara yurg. Kliniken där flickan vårdas heter Tundra, och så heter också en evakueringsort dit rymdmatrosen på Aniara fört flyktingar.

Och Al-Mima, som är namnet på tortyrlägret i Jordanien, kan det knytas till Miman?

I en artikel (”Harry Martinson upptäcker maskinen” i samlingen Husmoderns död) gör Sara Danius en intressant iakttagelse som gäller Miman, Aniaras hjärta, hon som förmedlar bilder och minnen från alla världar och tider, som kan känna och tänka, och som till slut bryter samman i sorg över den söndersprängda jorden. Den högteknologiska Miman är mänskligare än någon människa i Aniara och spränger ramarna för Martinsons kulturpessimism, skriver Danius, ”och det som väl slår dagens läsare är att bilden av miman, denna smarta maskin som bearbetar information på en avlägsen icke-plats någonstans ute i rymden, tycks föregripa en föreställning om det cybernetiska livet i den fullständigt uppkopplade världen”.

När Anyuru ger lägret i Jordanien namnet Al-Mima tänker jag att han vill knyta an till Martinsons vision, men med omvända förtecken. I Al-Mima används maskinens makt inte för att med sina bilder trösta, som Miman på Aniara gör, utan tvärtom: bilderna används för att döda själen, ympa in nya minnen och en ny identitet i offren.

Det är vad som händer flickan som kallas Nour, men vars riktiga namn är Annika Isagel.

Isagel. Så heter den suveräna chefspiloten i Aniara, som också hon går under till slut.

Den klara anden Isagel bröt samman.
I hennes ögon kom en sjuk demon.
Pupillen vidgades mot själens källa.
Hon hörde rop och ekon fjärranfrån.

Hon sade sig ha hört en röst som kallat
På henne med ett namn hon aldrig känt
och ropet hade ofta återskallat
i Mimas salar sedan detta hänt.

(sång 88)

Bättre kunde man inte sammanfatta det som händer Annika Isagel, och som gör henne till ett verktyg i terrorismens tjänst. Det är skrämmande och hjärtskärande att följa hennes förvirrade kamp under själva terrordådet och efteråt, när hon försöker förstå vad som hänt, vem hon är.

Den planerade avrättningen iscensätts som ett stycke teater; flickans skakiga film streamas och delas av miljontals tittare. Hamid, terroristernas ”ideolog”, har förklarat att en enda handling kan väcka de vilseledda muslimerna och öka tillströmningen av nya rekryter till kalifatet. Flickan hör hans röst, tycker sig ha ett uppdrag, men känner att ”allt är fel” och skjuter Amin. Alltså, är hon i själva verket en hjälte? Och dubbelt tragisk för att hennes handling inte passar in i den gängse bilden av muslimsk terror? I den spelfilm som görs efter terrordådet skildras Nour som en vanlig förortstjej som manipuleras av Amin med hjälp av religionen och med hot om våld. Mordet utförs; Amin skär halsen av karikatyrtecknaren och Nour detonerar sin bombväst.

Hoppet

År 2017 tilldelades Johannes Anyuru förutom Augustpriset (och diverse andra utmärkelser) också Svenska Biblioteksföreningens Aniarapris för hela sitt författarskap; tre diktsamlingar och tre romaner. Motiveringen löd:

Sedan debuten 2003 med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya har han med sin vackert och betonghårt pulserande textkonst borrat sig allt djupare in i samtidens hjärta, utan att förlora kontakten med skapelsens mirakel och vårt kosmiska ursprung. I sin senaste bok, romanen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, visar Anyuru att han i Harry Martinsons anda också förmår framlocka den paradoxala strimma av hopp som varje verklig dystopi rymmer.”

Flickan frågar författaren om han känner hopp för Sverige. Han har inget svar.

Han och den lilla familjen har beslutat emigrera till Kanada, biljetterna är köpta, de tar avsked av sina vänner, de är på väg. Men stannar. Hustrun Isra säger: ”Jag kan namnen på träden här. Kastanj. Lönn. Jag kan inte de orden på engelska eller arabiska.”

Så kan en poet formulera en invandrares väg till hemkänsla.

Anyurus landskap är Kaningårdens, den verkliga och den framtida, dystopiska. Men mellan höghusen virvlar löven, vid busshållplatsen står ett rådjur, det finns ett hav som svallar och en stjärnhimmel. Det finns vänskap, det finns ett barn.

I en sista gåtfull vision ser författaren Tundraflickan som sin dotter, eller som en dröm om dottern. Och betrakta nu mitt inledande citat, som också inleder Anyurus roman, och jämför det med hur han, med samma scen, avslutar sin berättelse:

Jag hör min dotters och Liats skratt från andra sidan glaset. De sitter i bildäcksgungorna, tar fart inför språnget. Våra trådslitna strimmor av framtiden. Och när vinden kommer med förnyad styrka och blåser sand i deras ögon skrattar de bara, och håller händerna för.

Ljus framför oss.

Ett lyckligt slut på en ond saga? Knappast. Men kanske ett hoppfullt? Trots allt.

CARITA BACKSTRÖM