Globalisering, hållbarhet och identitet

En gång för många år sedan, när jag som vanligt föreläste om de skriande orättvisorna i världen, räckte en man i publiken upp handen och fällde en kommentar som jag inte hade väntat mig. Jag hade med hjälp av nattliga satellitbilder och handelsstatistik visat att de lysande ansamlingarna av teknisk infrastruktur i USA, Europa och Japan var resultat av ojämna flöden av fysiska resurser, som inte syns om man som ekonomerna fokuserar enbart på flöden av pengar. Jag menade att det var de globala skillnaderna i pris på arbetstid, mark, energi och material som gjorde tillväxt möjlig i de rikare delarna av världssamhället. Det ligger i pengarnas logik att de lägsta arbetslönerna och de billigaste naturresurserna vinner de största marknadsandelarna. Det kallas ”globalisering”. Desto större blir naturligtvis vinsterna och konsumtionsutrymmet för en allt rikare minoritet. Att de globala klyftorna blir allt oanständigare är välkänt. Världsmarknaden belönar en accelererande resursförbrukning med ständigt mera resurser att förbruka. Givetvis var mitt budskap att vi borde genomskåda pengarnas förmåga att osynliggöra exploateringen och därmed på något sätt verka för större global rättvisa. Men mannen i publiken sade överraskande, ”Jag håller med dig om att det är så världen ser ut, men jag drar annorlunda slutsatser. Min slutsats är att jag är glad att jag föddes i Sverige.”

Hans kommentar framstod då för mig som hårresande, och jag har ofta nämnt händelsen som ett exempel på hur en och samma världsbild kan ge upphov till diametralt olika moraliska och politiska slutsatser. Jag såg den som en ytterlighetsposition som lätt kunde avfärdas och inte riktigt behövde tas på allvar. Idag har vi anledning att begrunda den med mycket större allvar.

Efter det amerikanska presidentvalet 2016 drog den franske filosofen Bruno Latour i Le Monde slutsatsen att globaliseringens tid är förbi. Brexit och Trump visade att folkflertalet i just de länder som en gång lanserade den fria världsmarknaden nu ville dra sig ur den och återupprätta Nationen. Enligt Latour är utopin om Världen och utopin om Nationen lika verklighetsfrånvända. Att tro att det moderna konsumtionssamhället kan omfatta hela jordens befolkning är lika aningslöst som att förneka klimatförändring. Enligt Latour skulle situationen inte ha varit mycket bättre om Clinton hade segrat. Men något tredje alternativ till Nationen eller Världen lyckades han inte föreslå.

Är vi därmed tillbaka vid 1914, som markerade nationalismens våldsamma återkomst efter decennier av frihandel och globalisering? I trettio års tid skakades världen av kampen för nationella och etniska identiteter som tycktes erbjuda mera gemenskap och kollektiv substans än nischer på världsmarknaden. Måste vi ännu en gång välja mellan Nationen och Världen? Den som tror att valet är enkelt och självklart har nog inte riktigt förstått problematiken.

Globalisering ställs mot nationalism. Hillary Clinton representerar den socialliberala konsensus som likställer globalisering med global solidaritet. Hennes meningsfränder är i förkrossande majoritet bland politiker, journalister och akademiker. Carl Bildt skrev i Washington Post att Trumps valseger innebär ”Västerlandets slut”. Ett liknande tonläge återkommer bland flertalet politiker och opinionsbildare som har fått utrymme i media efter valet. I sin iver att ta avstånd från lågutbildade ”högerpopulister” har med några få undantag även vänster-opinionen anslutit sig till liberalernas moraliserande försvar av frihandel. Nyliberalismen kunde alltså inte ha önskat sig en mera utsiktslös utmanare än denna högerpopulism – som det franska presidentvalet 2017 visade röstar numera till och med vänstern för business-as-usual. Tvärtemot vad all kritisk samhällsvetenskap har sagt under det senaste halvseklet har Västerlandets förhärskande världsbild plötsligt blivit oantastlig.

Men denna tilltro till världshandeln är påfallande aningslös. Det är numera välkänt att globaliseringen alstrar en ökande global ojämlikhet, en tilltagande finansiell instabilitet och djupt oroande miljö- och klimatförändringar. Sedan 2015 äger 1% av världens befolkning mer än övriga 99%. Den exponentiellt ökande globala skuldbördan fördubblades mellan 2000 och 2012. Och att växthuseffekt, havsförsurning och artutrotning är minst sagt alarmerande torde inte ha undgått någon. Därmed verkligen inte sagt att Trump skulle kunna lindra dessa problem, men det utbredda tvivlet på att världen är på rätt väg bör inte avfärdas som okunnighet. I skuggan av ekonomisk polarisering, förödande finanskriser och global uppvärmning är nyliberalismens hyllning till världshandelns välsignelser inte trovärdig. Under flera decennier av globalisering har klyftorna, skuldbördorna och koldioxidutsläppen skenat. Själva grundvalarna för det moderna samhället – pengarna och de fossila bränslena – har alltmer framstått som bubblor på väg att brista.

Men hyllningarna till business-as-usual pågår med oförminskad styrka. Näringslivets tankesmedjor vill få oss att tro att fortsatta satsningar på teknik och marknad kommer att lösa alla problem. ”Ekomodernisterna” vid Breakthrough Institute rekommenderar geo-engineering för att få bukt med klimatförändring. Detta är om möjligt ännu mindre trovärdigt än uppgörelsen i Paris 2015 om framtida ”negativa utsläpp” med hjälp av koldioxidinfångning och lagring (CCS). Liksom den danske statistikern Björn Lomborg i en Cambridge-volym 2001 hävdade att hela miljöproblematiken var en gigantisk illusion försökte nyligen Johan Norberg med boken Progress övertyga oss att världen trots allt går mot ljusare tider.

Mot detta står väl underbyggda uppgifter från forskning som visar att om de rikare ländernas livsstil kunde globaliseras så skulle det fordra fyra ytterligare jordklot, att den ekonomiska tillväxten blir alltmer materialintensiv och nu närmar sig sina fysiska gränser, att den redan har överskridit fyra av nio ”planetära gränser” för vad som är hållbart (till vilka hör klimatförändring och artutrotning) samt att om utvecklingen fortsätter i samma riktning så kommer jordens befolkning om trettio år att behöva nästan tre gånger så mycket material som den förbrukar idag. Enbart i Afrika beräknas befolkningen fyrdubblas (från en till fyra miljarder) inom 70 år. Till dessa fysiska begränsningar kommer insikten, i finanskrisernas spår, att den allt dyrare oljeutvinningen – och därmed merparten av produktion, transporter och världshandel – sist och slutligen vidmakthålls med lånade pengar, skapade av banker ur tomma intet, i en alltmer ofantlig och exponentiellt ökande skala. Självaste World Economic Forum angav härom året ett genomgripande finanssammanbrott som den mest oroande av alla globala risker. Som Andreas Cervenka har belyst i sin populära essäsamling Vad är pengar? vilar vårt materiella välstånd ytterst på vår tilltro till pengarnas magi. Det påminner om Kenneth Bouldings klassiska kommentar, ”Den som tror på evig tillväxt är antingen en galning eller en ekonom.”

I detta planetära gungfly har bankchefernas löner mångdubblats medan en stigande andel av de rikare ländernas befolkning har upplevt nedläggningar, sjunkande reallöner och nedmonterade trygghetssystem. Pensionen har blivit ett hasardspel på finansmarknaden. För många svenskar är tandvård numera en lyx. Begreppet ”folkhem” tillhör ett avlägset förflutet. Det är inte förvånande att allt fler frågar sig gentemot vem deras valda politiker har sitt främsta ansvar.

I finanskrisernas, ojämlikhetens och klimatförändringens spår är det inte bara den nyliberala världsbilden som krackelerar, utan även den socialistiska visionen om ett rättvist globalt välfärdssamhälle. De progressiva och demokratiska värderingar som har drivit arbetarrörelsen, miljörörelsen och rörelser för mänskliga rättigheter är helt enkelt inte förenliga med pengarnas och världshandelns polariserande logik. Samtidigt är vänsterns benägenhet att avfärda nationella identiteter som högerpopulistiska konstruktioner inte bara kulturvetenskapligt aningslös, den står också i motsättning mot förväntningen att de rika genom högre beskattning ska visa solidaritet med sina mindre lyckligt lottade landsmän. Vidare kan vi konstatera att tilltron till en framtida, globalt hållbar och rättvis teknik är något som en stor del av vänstern delar med de nyliberala ekomodernisterna – det som skiljer dem åt är vänsterns övertygelse att pengarnas/kapitalets logik kan och måste tyglas för att åstadkomma sådana tekniska framsteg.

Det är inte längre trovärdigt när vi i den välbärgade medelklassen i Nord säger oss vilja verka för ökad global jämlikhet och hållbarhet, eftersom just den ekonomiska logik som möjliggör vår egen levnadsstandard obönhörligt ökar klyftorna och miljöförslitningen. Vi som anser oss vilja göra världen bättre tillhör dess tyngsta börda, men måste – som forna tiders slavägare och feodalherrar – upprätthålla vår moraliska identitet. Jag tror att det är så vi kan förstå den ökande motsättningen mellan stora delar av medelklassvänstern och en alltmer xenofob arbetarklass. Medelklassvänsterns livsstil möjliggörs av den globala kapitalismen – på det globala flertalets och planetens bekostnad – vilket gör att den måste fortsätta att brottas med den allt påtagligare motsättningen mellan dess konsumtionsnivå och dess identitet som förkämpe för rättvisa, solidaritet och hållbarhet. Även om vi som delar dessa värderingar i materiella termer otvetydigt är medskyldiga till exploateringen av världens fattiga är det av avgörande betydelse för oss att uppleva oss själva som deras allierade. Ur detta existentiella skruvstäd uppstår det reflexmässiga hatet mot varje antydan till xenofobi. Så blir toleransens väktare själva prakt¬exem¬pel på intolerans. Flyktingarna, populisterna och de moraliserande anti-populisterna är alla produkter av globaliseringen. Alla är de offer för de strukturer som ytterst bestämmer scenografin. Flyktingströmmarna till Europa innebär ingen nämnvärd utmaning mot de allt mer groteska globala klyftorna, men de har fått en oerhört stark symbolisk laddning för de européer som kämpar för att bevara en moralisk identitet som gör att de kan förtränga sin faktiska roll i världssystemet. Även om några hundra tusen flyktingar är en droppe i havet jämfört med de miljarder som är kvar i slumstäderna i Syd uttrycker känslostormarna kring det europeiska flyktingmottagandet de rika ländernas ambivalens och dåliga samvete mot världen utanför.

Visst vill vi leva med föreställningen att Europa är berett att dela med sig av sitt välstånd. Visst känns det som en moralfråga värd att kämpa för. Men några hundra tusen flyktingar hit eller dit ändrar inte på de globala strukturer som gör att vårt välstånd och deras kaos är två sidor av samma mynt. Den ekonomiska världsbild som formar vår syn på globala sammanhang blundar systematiskt för orsakerna till de klyftor och konflikter som i andra världsdelar alstrar drömmar om ett bättre liv i Europa. För att förstå hur vi kunde bli så blinda måste vi reflektera över den moderna nationalekonomins framväxt.

De klassiska ekonomerna utgick ifrån att handelsvarornas substans hade betydelse för om ett visst handelsutbyte skulle betraktas som önskvärt eller moraliskt försvarbart. För merkantilisterna gällde det att behålla guld och silver inom landets gränser. På 1700-talet menade de franska fysiokraterna att det var mängden åkermark som hade behövts för att framställa varorna som var avgörande för deras värde. Det tidiga industrisamhällets ekonomer – Smith, Ricardo och Marx – betonade i stället mängden nedlagt arbete. För alla dessa tidiga ekonomer kunde marknadsutbyte värderas moraliskt som mer eller mindre fördelaktigt eller rättvist.

Alla sådana föreställningar blev överflödiga i och med framväxten av den moderna neoklassiska nationalekonomin mot 1800-talets slut. För Marshall, Jevons och Walras blev huvudfrågan i stället hur utbud och efterfrågan bestämde varornas marknadspriser. Marknadsjämviktens matematik kom att helt överskugga frågor om handelns substans. Därmed kom också frågor om marknadens moral uteslutande att handla om huruvida prissättningen var fri eller inte, snarare än om vad det var som byttes. Med hänvisning till marknadens prismekanismer har vi sedan dess kunnat låtsas att världshandeln är rättvis.

Först nu, ett och ett halvt sekel senare, börjar vi förstå hur knuten denna nya ekonomiska världsbild var till den brittiska kolonialism vars höjdpunkt den sammanföll med. Det viktorianska England behärskade en stor del av planetens yta. Vi brukar föreställa oss att det lilla landet var världens verkstad, som försåg de mindre utvecklade länderna med geniala nya uppfinningar och industriprodukter. Nu kan vi i stället se att Englands export av bomullsvaror inte bara möjliggjordes av slaveri och jordförstöring på de koloniala bomullsplantagerna, utan även finansierade dess import av varor som krävt utländska åkerarealer tiofalt större än hela Storbritanniens samlade markyta, och arbetsinsatser av människomassor tiofalt större än dess befolkning. Historikern Kenneth Pomeranz har i sin bok The Great Divergence visat att det som drev Englands industrialisering var behovet av ekologisk avlastning. Vi kan alltså dra slutsatsen att ångmaskinen förutsatte slaveri och kolonialism. Annars hade den blivit kvar på ritbordet.

Den moderna nationalekonomin har gett oss en världsbild som låter de koloniala handelsstrukturerna leva vidare, just därför att den gjort dem osynliga och oantastliga. Forskare inom det tvärvetenskapliga fältet ekologisk ekonomi har kunnat visa att de ekonomiskt starkaste områdena i världen – USA, EU och Japan – systematiskt importerar mycket mer ianspråktagen materia, energi, mark och arbetstid än de exporterar. Det vi kallar tillväxt och utveckling är alltså en skönskrivning av ojämnt utbyte. Men eftersom de flesta nationalekonomers begreppsvärld fortfarande begränsas av det viktorianska Englands tankeramar kan de över huvud taget inte föreställa sig ojämnt utbyte. Annat än om marknadens pris-mekanismer sätts ur spel. Blundandet för handelns substans är alltså liktydigt med blundandet för globala rättvisefrågor. Det finns ju nämligen ingenting som säger att tillgång och efterfrågan automatiskt ser till att utbytet av materia, energi, markavkastning eller arbetstid mellan olika delar av världen är jämnt eller rättvist. Tvärtom har ansamlingen av sådana resurser i USA, EU och Japan under lång tid blivit självförstärkande. Det kallas ”teknisk utveckling”. Dess polariserande konsekvenser för världssamhället syns tydligt på nattliga satellitbilder. Klyftorna mellan de rikaste och de fattigaste ökar allt mer. Och de syns alltså från rymden.

Det är lika naivt att föreställa sig att det europeiska folkflertalets välstånd under det gångna seklet inte skulle ha förutsatt gränser mot människor med global genomsnittsinkomst, som det är att tro att välståndet skulle kunna ha alstrats utan världshandel. Det är löneskillnaderna mellan européer och asiater som gör att européer kan konsumera så stora mängder asiatisk arbetstid. Den sammanlagda nettoimporten av biofysiska resurser till de rikare delarna av världen – USA, EU och Japan – motsvarade år 2007 hela 12,6 gigaton råmaterial, 34 exajoules förskingrad energi, 5,6 miljoner kvadratkilometer ianspråktagen mark och 247 miljoner investerade årsdagsverken. Det borde säga oss något om företeelsen ”teknisk utveckling” ur ett globalt fördelningsperspektiv, som sedan den moderna nationalekonomins födelse har osynliggjorts av marknaden. Medeleuropéns ekologiska fotavtryck är naturligtvis avsevärt större än det för en genomsnittlig afrikan, indier eller sydamerikan. Men vill vi verkligen reducera vår konsumtion till en bråkdel, för att leva på global genomsnittsnivå? Vi har inga historiska exempel på att människor frivilligt har avstått från sina privilegier. De europeiska nationernas officiella målsättning att verka för ett globalt hållbart och rättvist samhälle rimmar illa med deras fortsatta strävan efter ekonomisk tillväxt.

När vi nu hör frihandelsförespråkarna förfasa sig över Donald Trumps inbjudan till handelstullar och protektionism bör vi reflektera över hur illa deras bekymmer rimmar med klimatpolitikens ambition att minska de globala koldioxidutsläppen. Vad Trump inte förstår, menar de, är att produktionsprocesserna numera är så komplexa att varje försök att stärka nationell självförsörjning vore förödande för världsekonomin. De har naturligtvis rätt, men motsättningen belyser etablissemangets schizofrena sätt att ignorera det faktiska förhållandet mellan ekonomi och miljö.

Trumps motiv må vara hur insiktslösa som helst, men vi kan inte samtidigt anklaga honom för att vilja lämna Parisavtalet och föreslå en handelspolitik som reducerar de globala varutransporterna. Fenomenet Trump signalerar förvisso en ekonomisk nedgångsperiod som vi har all anledning att bekymra oss för, men för atmosfären och biosfären kan hans avsikt att avveckla vår hyperkomplexa världsekonomi paradoxalt nog innebära en lättnad. Vad dilemmat borde få oss att betänka är att det inte är rimligt att samtidigt ivra för mera världshandel och bättre miljö. Den insikten borde möblera om våra diskussioner om ekonomisk tillväxt och ekologisk hållbarhet.

Som Therese Uddenfeldt klart och tydligt har påpekat både i boken Gratislunchen och i SVT:s program Idévärlden den 4 mars kommer vi inom några årtionden att behöva leva utan den massiva förbrukning av fossil energi som nu håller oss och våra samhällen vid liv. Få förnekar numera att klimatförändring och sinande oljelager tvingar oss till radikala förändringar, vare sig vi vill eller inte. För miljörörelsen och andra kritiska röster har denna insikt ända sedan 1970-talet uttryckts i en tilltro till alternativ energiteknik för att tygla naturliga flöden som sol och vind. Aktivister och forskare har förutsatt att sådana tekniska alternativ finns och att de kan rädda oss från energi- och klimatkriser, om bara politikerna tar sitt ansvar. De flesta av oss har nog låtit oss lugnas av sådana besked. Vi har gärna velat tro att problemen går att lösa med ny teknik.

Men Uddenfeldts budskap förtjänar att upprepas. Den förnybara energin har inte ens börjat ersätta den ökande fossilenergiförbrukningen, bara adderats till den. Redan i början av 70-talet varnades vi för att tro att förnybar energi någonsin skulle kunna upprätthålla vår moderna civilisation. Nicholas Georgescu-Roegen avfärdade idén om storskalig solkraft som en illusion, därför att det skulle fordra så oerhörda mängder material för att koncentrera den utspridda solenergin och göra den tillgänglig som drivkraft för det moderna samhällets alla energikrävande processer. I Sverige föreställde sig Gösta Ehrensvärd i boken Före – Efter att vi efter oljetoppen skulle leva ett liv mera präglat av cykeln än bilen. Men fortfarande pratas det i Sverige om en oförminskad bilpark som ska bli fossilfri om tolv år. Är det någon som verkligen tror på det? Eller är det hög tid att se på våra maskiner med nya ögon?

Tekniken för att omvandla solsken och vind till arbete har visat sig handla om något mycket mera komplicerat än en snillrik nyckel till outtömliga energikällor. Liksom annan modern teknik förutsätter den hög köpkraft i hemlandet i kombination med låga priser på asiatisk arbetskraft, brasiliansk odlingsmark eller kongolesisk kobolt. Vad som behövs är tvärvetenskapliga insikter om i hur hög utsträckning vår moderna teknik bygger på globala prisrelationer och resursöverföringar, snarare än politiskt oskyldiga upptäckter av hur naturen är beskaffad. Den teknik som vår moderna civilisation bygger på är inte bara en fråga om uppenbarad natur, utan om ojämnt utbyte och miljöbelastningsförskjutningar i det globala samhället. Att se dessa sanningar i vitögat behöver inte betyda uppgivenhet inför den annalkande avvecklingen av vår komplexa världsordning, men kräver tänkande i nya banor – för vår överlevnads skull.

Den globaliserade marknaden sammantvinnar natur och samhälle i det vi kallar ”teknik”. Att ta avstånd från den världsordning som ökar de globala klyftorna och obönhörligen leder oss mot klimatkatastrof måste innebära att göra upp med konventionella föreställningar om handel och så kallade tekniska framsteg. I stället för att nervöst slå vakt om världshandeln med dess skenande koldioxidutsläpp har vi all anledning att odla en annorlunda syn på vad som ska betraktas som framsteg, livskvalitet och mänskliga behov. Vår globala belägenhet borde stämma till eftertanke och rannsakan. Den bubbla som förr eller senare måste brista handlar om att göra oss av med vårt förakt för att arbeta med den jord som livnär oss. I det långa loppet är det lika ohållbart att överlämna det arbetet till fossilbränsledrivna maskiner som till slavar. Som forskningen om miljö- och klimaträttvisa visar handlar ”energiteknik” i bägge fallen om globala orättvisor.

De oerhörda problem vi står inför handlar inte om motsättningar mellan onda och goda människor. Varken ekonomer, ingenjörer eller ens kapitalister bär skulden. Vår främsta uppgift måste vara att begripa hur systemet fungerar: hur vi har kunnat delegera framtidsutsikterna för mänskligt samhällsliv och allt levande till den blinda logiken hos en av våra egna uppfinningar – pengarna – och sedan låta den logiken ha sin gång, oavsett konsekvenser för människor och miljö. Som i ett sällskapsspel vars regler inte kan ifrågasättas. Om medelklassvänstern skall behålla sin trovärdighet som förkämpe för global rättvisa och hållbarhet måste den göra upp med sin tilltro till pengar och teknik. Annars förblir den kapitalismens skugga och dåliga samvete. Vi måste inte hata, vare sig flyktingar, populister eller moralister. Vi måste förstå.

ALF HORNBORG

Delar av denna essä har tidigare publicerats i ETC 29.9.2015 och i Dagens Nyheter 4.5.2017.