KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING

Smala marginaler

En så kallad fjärilseffekt kan man tala om ifall regeringens plan för konservativ revolution genomförs. För närvarande är understödsövervikten för ett finländskt systemskifte ytterst smal. Trots det är planen att med hjälp av fladdret från några ja-röster i riksdagen utlösa en privatiseringsorkan i hälsovårdssektorn, det berömda SO-HÄL-LAN-paketet (samlingspartiets social- och hälsovårdsreform + centerns landskapsreform).

Målet är en förskjutning i lasten som kan få väldiga följder. Som när en stor färja kantrar efter att ha tagit in vatten på bildäck.

I det avseendet – smala marginaler – kan Finland och regeringen Sipilä sägas ansluta sig till en internationell trend. Också den brittiska folkomröstningens resultat 2016 hängde på att ett par procent av väljarna röstade för Brexit, inte emot: övervikten för ”Leave” var 3,78 procentenheter.

Samma år segrade Trump i presidentvalet i USA, men enbart på valtekniska grunder – motkandidaten Hillary Clinton fick som känt 2,9 miljoner, 2.1 procentenheter fler röster.

Också den turkiska folkomröstningen i april 2017, om en konstitution som ger president Erdoğan semi-diktatorisk makt, var mycket jämn – 51,41% för, 48,59 mot. Här var motståndet dessutom överraskande starkt, med tanke på regimens totala kontroll över media och de väldiga utrensningarna efter det misslyckade kuppförsöket föregående år.

I det österrikiska presidentvalets andra omgång i maj 2016 var den före detta gröna kandidaten Alexander Van der Bellens vinstmarginal mot högerpopulisten Norbert Hofer oroande smal: bara 0,6 procentenheter. I december, när valet på grund av ett formellt fel upprepades, växte Van der Bellens saldo något, till 53,8%.

Personval är en sak för sig, personer kan inte klyvas, men när omröstningarna gäller grundläggande systemförändringar – som Storbritanniens medlemskap i Europeiska Unionen, Kataloniens självständighet eller utförsäljningen av Finlands offentliga sektor – kan man argumentera för ett krav på kvalificerad majoritet, till exempel på 2/3 eller 3/5. Konsekvenserna av sådana beslut är ju knappast mera anspråkslösa än när till exempel storbanken Nordea väljer att flytta sitt huvudkontor till Helsingfors. I det fallet krävdes minst 2/3:s majoritet på bolagsstämman.

Ett förslag till grundlagsändring måste i Finland, efter att först ha fått en enkel majoritet bakom sig, dessutom efter nyval övertyga 2/3 av nästa riksdag för att träda i kraft. Liknar inte förslaget till SOHÄLLAN snarare en grundlagsändring än till exempel ett beslut om höjda alkoholhalter i snabbköpen?

Motargumentet är förstås att samma regel om enkel majoritet gällde också när välfärdssamhället (en offentlig sektor utan vinstmotiv) i tiden infördes – ett väldigt systemskifte om något.

Till det kan man i sin tur svara att de klassiska, stora välfärdsreformerna i regel genomfördes med ett långt tydligare stöd i riksdagen än det som regeringen Sipilä har idag, i synnerhet efter Perussuomalaisets splittring. De fem ministrarna från Sininen tulevaisuus representerar ju ett spökparti med bara ett par procents stöd i opinionsmätningar. Alla, inklusive regeringskollegerna, vet att nyval nu vore katastrof för de Blå. Men fortsätter glatt att bygga om landet, som om ingenting hänt.

Detta kan jämföras med till exempel den första folkpensionslagen, godkänd 1937 under rödmylleregeringen Cajander III. Den representerade 164 platser i riksdagen.

Nästan lika bred – 152 platser – var folkfrontsregeringen Paasio I:s parlamentariska bas 1968 när lagen om grundskolan stiftades.

1963 hade den omfattande sjukförsäkringslagen drivits igenom av regeringen Karjalainen I, som visserligen hade ’bara’ 114 riksdagsplatser i ryggen.

Samtidigt som kampen mot ”vinst i välfärden” nu är ett centralt tema i den politiska debatten i Sverige, ångar Finland alltså på i motsatt riktning. Där Sverige nu efter decennier av thatcheristisk privatiseringsiver försöker begränsa skadorna i den offentliga sektorn, rulla tillbaka något av det man förlorat, satsar vår statsledning på att göra om samma misstag: öppna upp Finland som ett nytt Vilda Västern för multinationella vårdkoncerner med vittring på säkra, skattefinansierade profiter.

Idealet om jämlik tillgång till vård får stryka på foten för eufemismen ”valfrihet” – en frihet där den offentliga biten alltså medvetet görs sårbarare och lätt kan undermineras genom underfinansiering.

Helt kan det offentliga inte slopas – även fattiga röstar ju på högern – men för att de privata vinsterna säkert ska rulla in, får den offentliga sjukvården inte heller fungera ”alltför bra”.

Att få till stånd långa vårdköer, stressad personal och sunkiga lokaler i den offentliga sektorn ligger helt enkelt i den privatas intresse.

Motsatt policy är att tvärtom göra den offentliga sektorn ännu effektivare, vackrare och glamuorösare. Snygga Pisa-resultat är förstås inte allt här i världen, men visst är det finländska offentliga skolväsendet ett exempel på att det går att få många siffror rätt utan att pruta på kvalitet eller jämlikhet.

En annan framgångssaga för den offentliga sektorns Finland är TV-kanalen YLE Teema, startad 2001, i fjol fusionerad med YLE Fem, som åtminstone när det gäller att visa internationell art house-film får det rikssvenska public service-bolaget SVT:s kanaler att framstå som ganska ökenartade.

Högerns förhoppning är alltså att nu snabbt skapa en fjärils- eller reläeffekt i nyliberal riktning. Och det är bråttom, eftersom väljarna visar tecken på att börja vakna upp och sömndrucket fråga vart den här bussen är på väg. Enstaka avhopp har redan skett i regeringspartiernas led.

Förutom det hetsiga tempot i regeringens megalomana reformprojekt, anar man som ett sidotema ett kamikaze-mönster. Både stats- och trafikministern har nämligen profilerat sig som främst businessmänskor på tillfälligt uppdrag i staten, utan några ambitioner på långsiktig politisk karriär. Snarare än som yrkespolitiker verkar Sipilä och Berner se sig som en blandning av innovatörer, tekniska administratörer och djärva legosoldater i kapitalets insatsstyrkor, fullt redo att dra sig tillbaka när PP, ”projekt privatisering” väl är spikat.

Just i år leder SOHÄLLAN-reformen förresten tankarna till ett hundraårsminne av en annan, lika förhastad konservativ revolution. I oktober 1918 beslöt riksdagen med rösterna 64–41 att utse en ”Konung av Finland och Karelen, Hertig av Åland, Storhertig av Lappland, Herre över Kaleva och Pohjola”. Valet föll som känt på Friedrich Karl, prins av Hessen – enhälligt, eftersom alla riksdagens närvarande republikaner bojkottade omröstningen.

Kungabeslutet fattades alltså av 64 personer i ett parlament som gravt rumphuggits av inbördeskriget. Nästan hälften av ledamöterna var frånvarande, på flykt eller fängslade i koncentrationsläger.

Efter Tysklands nederlag i världskriget tvingades monarkisterna backa och söka nya allianser. En begränsad demokrati återinfördes.

Blir SOHÄLLAN vårt nästa finländska kungaäventyr?

9.4. 2018