Idyll och program – brödraskap i krig

Tiden har sina fasoner. För mig var andra världskriget i skolan antik historia. Som tolvåring tänkte jag inte på att jag sett dagens ljus exakt lika många år efter krigsslutet. Finlands andel i första världskriget utkämpades för ett oändligt sekel sedan, hela en tjugondedel av den tid som förflutit sedan vår tideräknings början. Å andra sidan finns det nästan tusen nulevande finländare som är födda 1918 eller ännu tidigare.

Det har runnit en hel del vatten i Aura å sedan våren 1918. Enligt uppgifter från Sirkkala 1918–2018-projektet i Åbo har det varit betydligt svårare att samla in minnen från vita sidan än från röda. Samtidigt kan en Maria-Pia Boëthius – med påbrå i Karelens överklass på mödernet – i sin bok Vitt och rött. Billies förs¬ta krig låta förstå att händelserna i Finland 1918 var en språkstrid mellan svenskspråkig överklass och finskatalande arbetare.

Men Över branten. Bröder i krig 1917–1918, ett påkostat verk (tryckt på stadigt papper, innehållande intressanta fotografier, personregister, käll- och litteraturhänvisningar – därför överraskande att innehållsförteckning saknas) av Annvi Gardberg, Anders Gardberg och Aapo Roselius visar för sin del att det nog finns både röda och vita minnen, fanns finlandssvenskar såväl i vita lägret som i röda. Och just i Åbo styrde för övrigt finlandssvensken William Lundberg, den röde diktatorn kallad.

Bröderna i krig är Carl-Rudolf (f. 1898), John (f. 1899) och Gustav (f. 1901), söner till choklad- och karamellfabriken Hellas ägare Rudolf Gardberg. Det handlar alltså också om en släkthistoria; av författarna är en sondotter till John och en sonson till Carl-Rudolf. På samma sätt som i fråga om Finlands senaste krig kom det att råda tystnad beträffande det man varit med om. Bröderna Gardberg avslöjade knappt något om 1918 för sina barn. Det var först på 1960-talet som Carl-Rudolf tog sonsonen Anders i knät och började berätta.

De gardbergska ynglingarna är inte boktitelns enda Åbobröder i krig. På vita sidan figurerade även Paul Wallenius (f. 1889), som nog gått omkring med sympatier vänsterut, men sedan skaffat sig militärutbildning i Tyskland och anslutit sig till jägarrörelsen. Pauls lillebror Allan Wallenius (f. 1890) bekände däremot fortfarande rött och trodde in i det sista på världsrevolution.

Över branten vilar stadigt på källor som till exempel dagböcker och brev av sötsaksfabrikören Gardberg och hans söner (dock slutade John skriva dagbok efter grymheter på Åland). Den parallella berättelsen om Allan på röda sidan baserar sig även den på dagböcker, brev, samt tidningsartiklar/-reportage som han skrev. Dessutom har Allans barnbarn (som velat vara anonymt) bidragit med information.

Ställvis finns det mer att bygga på ifråga om Carl-Rudolfs, Johns och Gustavs krig (det frihetskrig som de själva sade sig utkämpa) och vi får följa med på stridsrutter via Nystad och Åland, sedan över till och upp genom Sverige och Torneå, och därefter ner genom Österbotten till Tammerfors och stridernas slutfaser. Av knappa trehundra sidor upptar del tre och fyra – ”Revolution och kaotiskt krig” jämte ”Krigets blodigaste månader” – drygt hälften av bokens omfång.

Författarnas egna texter interfolieras med utdrag ur respektive dagböcker, tidsdokument och Gustavs egenhändigt ritade frontkartor. Fram växer en tragisk bild av ett virrigt inbördeskrig (som ofta utkämpades kring järnvägsknutpunkter och de få större vägarna), dåligt och rentav uruselt utrustade soldater – nej: ”soldater” – grälande officerare – nej: ”officerare” – en gobeläng som skulle smaka nidbild om det inte vore för allt blodigt allvar och ond, bråd död. Det var som Carl-Rudolf Gardberg senare på våren 1918 skrev, ett krig som skulle tillfoga Finland ”sår som sent ska läkas”.

Dessutom avslöjar vissa dagboksanteckningar att det fanns många olika grader av vitt, och det inte bara på den politiska skalan höger-mitten-vänster, utan också ifråga om svenskt och finskt, akademiker och arbetare med mera. Och som läsare kan man inte undgå det mänskliga i allt det omänskliga, klagomål på än det ena, än det andra, sådant som obekväma, ogästvänliga liggplatser och dylikt, tristess och så vidare.

Carl-Rudolf Gardberg och Allan Wallenius befann sig på var sin sida i stridens hetta. Men bägge var ”romantiker som svärmade för poesi och unga kvinnor”. Allan kunde ibland sväva på målet beträffande sin socialism och högaktade storebror Paul på vita sidan (och hjälpte honom mitt under kriget). Men för en ”bibbafarbror” som undertecknad fäster jag mig naturligtvis vid det som handlar om biblioteksvärlden.

Allan Wallenius fick anställning vid Åbo stadsbibliotek 1912. Tre år senare skickade stadsbibliotekarien Einar Holmberg honom på utbildning till biblioteksskolan vid New York Public Library. Under Holmbergs ledarskap var Wallenius med om att modernisera och demokratisera biblioteket som slagit upp sina dörrar bara nio år tidigare (i den palatsliknande byggnad tobaksfabrikören Fredric von Rettig låtit bygga och sedan donerat till Åbo stad).

Carl-Rudolf Gardberg hade för sin del drömt om en framtid som universitetsbibliotekarie. Men då han sommarlovet 1917 jobbade på Åbo stadsbibliotek skråmade Holmberg hans planer. Som Carl-Rudolf skrev i dagboken: ”De tycker mest om att ha sina böcker på hyllorna, medan en modärn bibliotekarie sätter en ära i att ha så mycket som möjligt utlånat – där fick jag höra!”

Allans och Carl-Rudolfs vägar hade korsat varandra redan förut. Trots Allans ”oppositionella läggning” kom de bägge utmärkt överens. De hade ju gemensamma intressen och Allan var ”personligen bekant med Mörne, Ture Janson med flera av våra litterära namn. Att få resonera med en verklig auktoritet, öppen och rättfram som Wallenius, är något helt annat än tidigare mer eller mindre ytliga diskussioner med kamraterna – för var gång tycker jag mig ha lärt något nytt, fått nya synpunkter, nya vyer.” Efter en lång biblioteksrelaterad karriär i Helsingfors återvände Carl-Rudolf Gardberg på 1940-talet till Åbo Akademis bibliotek, där han avslutade sin karriär som överbibliotekarie åren 1953–1966.

Lika lång tid inom biblioteksbranschen tillbringade inte Allan Wallenius. I det röda Åbo blev han kommissarie för postväsendet, övervakade banker (Allan var rätt nöjd med Åbo revolutionära kommittés resultat, noterade i ett brev till Alice Rosenblad: ”Åbo är bäst ordnat av allt”) – och hann inte med sin borgerliga anställning på stadsbiblioteket. I början av februari 1918 konstaterade han att ”Bibliotekspersonalen är nervös och direktionen likaså. Får se när de tänker avskeda mig.” Två månader senare postade han på eget bevåg sin avskedsansökan och returnerade förskott på löner.

Efter inbördeskrigets slut levde Allan i exil i Stockholm med sin fru Alice. Han fortsatte att skriva och agitera (bland annat pamfletten Mannerheim den blodige). Sommaren 1921 utvisades han från Sverige och tillsammans med Alice och sonen Aiwest bosatte han sig i Moskva och blev sekreterare för Otto Ville Kuusinen. Biblioteksbanan fick en kort fortsättning då Allan utnämndes till föreståndare på kommunistiska internationalens bibliotek. Året därpå blev Allan chef för Proletkino som producerade filmer. Åren 1925–1930 vistades han under falskt namn (Ellis Peterson) i USA, började som medarbetare i Chicagotidningen Ny Tid och blev snart ledande redaktör. Tillbaka i Sovjetunionen fungerade han som lärare vid Kommunistiska universitetet för västs nationella minoriteter i Moskva. Några år senare råkade han i onåd. Arresterades 1938 och slutade sina dagar i Gulag 1942 (samma år som Carl-Rudolf Gardberg återvände till Åbo och Akademins bibliotek). Alice Wallenius dog 1966, samma dag hon fyllde 78 blev hon överkörd av en buss. På 1970-talet fick barnen Sven-Lasse och Kaisa tillstånd att emigrera från Sovjetunionen.

Över branten är intressant och gripande både som tidsskildring och personhistoria. Det smidiga bruket av citat ur dagböcker, brev etc. tecknar personer i kött och blod. Upptakten ”Stormen sveper över Finland” och ”Hunger och vapenskrammel” (tesen) och den korta redogörelsen för hur det sedan gick, ”Efter kriget” (syntesen), är minst sagt lika intressanta som delarna tre och fyra om inbördeskriget i sig (antitesen). Då jag i läsande stund, skärtorsdagen 29:de mars, når fram till inbördeskrigets blodigaste dag är det också skärtorsdag för hundra år sedan. En av flera hundra stupade 28.3.1918 var Allans bror Paul.

På Yles nätsidor (14.4.2018) fastslår Jorma Salmela som fungerat som Röda Korsets kirurg i olika krigshärdar i tretton år, den sista perioden i Syrien 2013–2015: ”Då hatet råder, är människan i stånd till vilka grymheter som helst.” Samma vittnesbörd bär också Över branten och de otaliga verk om vårt inbördeskrig, vår egen andel i första världskriget och stormakternas spel till höger och vänster.

I Allan Wallenius debutsamling Ord (1917) ingår en dikt som heter ”Öde.” och börjar så här:

Endast i drömmar jag anar
en blommande lycka ibland.
I livet blott tomhet jag spanar,
blott hedar förödda av brand.
Där duggar ej lycka på stråten,
som trött-trampad fot måste trå;
omkring mig är sorgen och gråten,
och stigen bär vissnat strå.

Här skulle jag ha god lust att skriva, att det är varje generations och individs uppgift att stå upp och kräva: aldrig mer! Men jag är rädd att låta som en drömmare.

GUNNAR HÖGNÄS

Annvi Gardberg, Anders Gardberg, Aapo Roselius: Över branten. Bröder i krig 1917–1918. PQR 2018