Leve hemmaslaveriet

Kvinnoaktioner i dagens Ryssland

”Bort med busfrön som kvinnorna stör”. Citat av Majakovskij på Konstantin Rotovs affisch från 1930.

Gud är alltid en man och när religionen får fylla den nisch som ideologin har lämnat, låter patriarkatet inte länge vänta på sig. I dagens Ryssland är kyrkans inflytande stort liksom också antalet personer som följer de ortodoxa traditionerna. Prästerna har fått en så viktig roll i samhällslivet att man egentligen kan säga att den ryska ortodoxa kyrkan har ersatt kommunistpartiets propaganda- och agitationsavdelning. Och till skillnad från kyrkan i väst, som varit tvungen att förändra och utveckla sig i takt med samhällsförändringarna, har den ryska kyrkan stelnat i gångna tiders traditioner dit den drar med sig hela landet. Från läspulpeter och tv-skärmar uppmanar prästerna kvinnor till undergivenhet och lydnad, de förespråkar kroppslig bestraffning för kvinnor och barn, de fördömer skilsmässor, homosexuella, kvinnor som valt att göra karriär och bli ekonomiskt oberoende samt kvinnor som valt att förbli barnlösa. Redan i många år har kyrkan försökt göra kursen ”Familjelivets moraliska grund” obligatorisk i skolorna, en kurs som har utarbetats av munkar och präster. Enligt den kursen är kvinnans främsta livsuppgift att föda så många barn som möjligt.

I Rysslands muslimska regioner lever de gamla traditionerna kvar. I Dagestans avlägsna bergsbyar praktiseras kvinnlig omskärelse fortfarande. Men precis som när det gäller månggifte, äktenskap med minderåriga och våld i hemmet finns det ingen statistik som anger problemens omfattning. I dessa trakter följer man inte ryska lagar och det finns ingen instans dit kvinnor kan vända sig. För de lokala myndigheterna är sedvänjan viktigare än strafflagen och konstitutionen, och det hjälper inte ens med publicitet. För några år sedan tvingade en redan gift 57-årig polischef i Tjetjenien en 17-årig flicka att bli hans andra hustru. I Ryssland fanns det den gången inte en enda inflytelserik röst, inte en enda organisation, inte en enda myndighet som ställde upp till flickans försvar. Istället firades bröllopet med Kadyrovs välsignelse som ett brittiskt prinsbröllop – i direktsändning inför miljontals åskådare.

Det finns givetvis undantag som bekräftar regeln. I storstäder som Moskva och Petersburg lever människorna bättre, mera sekulärt och närmare Europa än i det övriga Ryssland. Men också i dessa städer finns det kvinnor som man inte brukar tala om, inte ens när samtalen gäller ojämlikhet. Det är de gästarbetande kvinnorna som huvudsakligen kommer från Centralasiens forna republiker. I deras liv kombineras de asiatiska ländernas patriarkaliska struktur med den förnedring och skyddslöshet som möter nykomlingarna. De asiatiska kvinnor som söker arbete i Ryssland kommer oftast utan man, men med barn. På vägen hittar många av dem män som de slår ihop sig med eftersom det i Ryssland, precis som i krig, är lättare att överleva tillsammans. Tack vare ett sådant samboende behöver kvinnorna inte betala hyra och det händer ibland att den tillfälliga äkta mannen hjälper dem med pengar.

Livet är inte lätt för gästarbetarna, många av dem bor i källare och skjul, utan tillgång till elementär sjukvård, under slavliknande arbetsförhållanden. De kvinnor som gör resan ensamma behandlas som hunsad, rättslös boskap. För dem gäller det att välja mellan Skylla och Karybdis, mellan att utnyttjas sexuellt eller som arbetskraft. Det finns ingen som beskyddar dem: de stöts ut ur det muslimska samfundet som fördömer deras sätt att leva medan det ryska samhället ignorerar dem. När man diskuterar våld, exploatering och sexuella trakasserier är det ingen som minns dessa kvinnor.

Idag är det redan svårt att tro att det var just i vårt land som den första lagen i hela världen mot sexuella trakasserier stiftades år 1923. I Sovjetunionen skulle kvinnan emanciperas och det förekom slogans som: ”Kvinna, lär dig läsa”, ”Bort med köksslaveriet”, ”Bort med busfrön som kvinnorna stör”. Det låter naivt och skrattretande, men vad var det annat än ett nej till trakasserier. Hundra år senare är allt tvärtom i Ryssland och om man skulle formulera dagens statliga kvinnosyn i stil med de sovjetiska parollerna kunde det låta så här: ”Kvinna, förläs dig inte” och ”Leve hemmaslaveriet”.

I Ryssland finns det tio och en halv miljon fler kvinnor än män. Dessutom är männens livslängd tolv år kortare: som ogräs rensas de bort av alkoholism, dråp, olyckor och tidiga infarkter. Och bakom sig har vårt land förra århundradets tragiska historia: miljonerna av män som dött i krig, revolutioner och genom Stalins förföljelser. Där ligger antagligen förklaringen till den speciella attityd gentemot män som både förmedlas inom familjerna från generation till generation och underbyggs genom massmedia och kulturen: ”han kan slå, han kan supa, bara han finns”.

Till detta kommer en låg levnadsstandard som förstärker ojämlikheten mellan könen. Alla har det svårt, men kvinnorna har det svårare. En tredjedel av familjerna i landet består av ensamma mödrar som kämpar för att överleva: de får försvinnande små understöd, de har låga löner, det är svårt för dem att kombinera barn och arbete. Det viktigaste för dem blir att hitta en man. Hurdan som helst.

Det är därför inte underligt att #metoo-rörelsen enbart väcker förvåning och irritation i Ryssland. Att sexuella trakasserier inte är ok – det är något som måste förklaras, inte bara för männen utan också för kvinnorna. I ett land där de flesta balanserar mellan fattigdom och misär, där gamla stereotyper och fördomar stärks av en återuppväckt religiositet och där kvinnorna tror att deras viktigaste uppgift i livet är att hitta en man, i ett sådant land förpassas diskussionen om påtvunget sex till serien ”det är era problem”. I The Global Gender Gap Index kommer Ryssland på sjuttiofemte plats, mellan Venezuela och Rumänien. Men så placerar vi ju oss vanligen i slutet på alla rankinglistor – förutom när det gäller korruption.

Dessutom är de ryska medierna övervägande misogyna. Det gäller lika väl televisionen och pressen som provinstidningarna och storstädernas glansiga tidskrifter. Det har blivit vanligt att politiker, präster, journalister och studiovärdar talar nedvärderande om kvinnor. Så har till exempel presidentens pressekreterare kallat kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier för prostituerade. En präst har föreslagit att alla ensamma mödrar ska betecknas som ”horor”. En hälsovårdsminister har deklarerat att den kvinna som haft fler än sju män i sitt liv med säkerhet blir barnlös. En politiker i Putins närhet anmärkte med anledningen av det famösa bröllopet i Tjetjenien att kvinnor över 27 redan är lika rynkiga som om de fyllt 50. Och när en medlem i duman blev arg över en fråga från en kvinnlig journalist (som råkade vara gravid) skrek han inför tv-kamerorna högt till en vakt: ”Gå och knulla henne ordentligt”. Ingen av dessa personer har förlorat sin position eller utsatts för offentlig kritik.

Merparten av talkshowerna och programmen på de federala kanalerna förlöjligar kvinnors ålder och utseende, deras sätt att tala och klä sig. Enligt teve-producenterna är detta roligt och garanterar höga tittarsiffror, trots att majoriteten av tittarna är kvinnor. För några år sedan anklagade Aeroflots flygvärdinnor sitt bolag för diskriminering på grund av ålder och utseende. Bolaget hade den gången meddelat att endast ”unga och slanka” flygvärdinnor skulle sättas på de internationella linjerna. Man lät därför fotografera och mäta alla anställda och de flygvärdinnor som inte höll måtten förpassades till korta inrikeslinjer. Pressen följde med hela processen (där flygvärdinnorna förlorade i domstol), men det var få journalister som ställde sig på de förorättades sida och det blev aldrig några större protester. Det hela uppfattades främst som en uppgörelse mellan ledarskapet och de anställda. Det var just ingen som kände solidaritet med dessa kvinnor som fråntogs sitt arbete för att de var ”gamla och tjocka”. Eftersom våra kvinnor dagligen utsätts för förolämpningar i den här stilen tar de dem för givna och ser varken skäl att stöda sina medsystrar eller att själva känna sig förnedrade.

Det är särskilt två roller som gäller idag: den goda husmodern och den framgångsrika älskarinnan. Medierna sprider det uråldriga budskapet att det allra bästa för en kvinna är att gifta sig. Eller så att möta en välbärgad gift man som kan underhålla henne. Det har absolut ingen betydelse om kvinnan ifråga vill starta något eget, om hon vill satsa på konst eller vetenskap – om hon inte samtidigt har fått en familj, förblir hon ”ofullständig” i omgivningens ögon. Däremot uppfattas älskarinnan som framgångsrik och beundransvärd. Oligarkernas väninnor blir hjältinnor i teve, medierna fylls av deras livshistorier och i boklådorna är det gott om litteratur med råd åt dem som drömmer om en liknande framtid. Det anses, paradoxalt nog, skamligt att välja karriären framom familjen, däremot inte att låta sig underhållas som älskarinna. Och egentligen finns här ingen motsättning – om kvinnan en gång är ett objekt, då godkänns alla fall av objektifiering.

I mars detta år skedde något som enligt medierna i väst var en första yttring av #metoo i Ryssland. Några kvinnliga journalister i statsduman anklagade dumamedlemmen Leonid Slutskij för sexuella trakasserier. Slutskij är ordförande i utrikesutskottet, han har varit involverad i händelserna på Krim och i Syrien och han är nära förbunden med den ortodoxa kyrkan. De officiella medierna förlöjligade journalisterna och dumans kommitté för etiska frågor meddelade att Slutskijs närmanden inte innebar ”något brott mot normen för anständigt beteende”. Inflytelserika politiker och kändisar stödde Slutskij, de ansåg att det är normalt för män att tafsa och föreslog att journalisterna skulle byta arbetsplats.

Några medier drog tillbaka sina journalister från duman, några rensade sina sajter på allt om Slutskij som inte gällde trakasserierna, andra meddelade att de bojkottar honom. Aktivister demonstrerade utanför duman och på nätet startade en namninsamling för att få Slutskij entledigad. Den här historien innebär ändå inte början på #metoo i vårt land. Den är snarare ett uttryck för yrkessolidaritet: journalister blev upprörda å sina kollegers vägnar, journalister ställde upp för journalister, journalister reagerade när deras yrke förnedrades.

Om det funnits något hos oss som liknar #metoo är det en flashmob, #янебоюсьсказать (#jagvågartalaomdet), som började i Ukraina och sedan spred sig till Ryssland. Det skedde redan 2016, alltså före #metoo. En våg av skakande, hjärtskärande bekännelser sköljde över internet: kvinnor berättade om hur de misshandlats av sina män, skändats av sina fäder, trakasserats av sina lärare, våldtagits av bekanta. Bakom aktionen stod Anastasija Melnitjenko, en ukrainsk feminist som hoppades på en förändring i attityden till dem som råkar ut för våld i sina hem.

I det postsovjetiska samhället vill man alltid och i alla sammanhang skuldbelägga offret och inte våldsutövaren och detta gäller inte bara diskussionerna man och man emellan utan också medierna. På vilket sätt provocerade kvinnan? Med den frågan inleds varje diskussion om våldshandlingar hos oss. En kvinna som blivit våldtagen anklagas för korta kjolar, stark makeup eller för att hon kom hem för sent på kvällen. Och den som blir misshandlad i sitt hem får höra att det är hon själv som fått sin man att förgå sig. Eller så konstateras det helt enkelt: ”den man älskar, den agar man”. Det krävdes därför ovanligt mod att gå ut i offentligheten för att dela med sig av sina erfarenheter, särskilt som varje kvinna som deltog i #jagvågartalaomdet måste uthärda kommentarer i stil med: ”det är du själv som är skyldig”.

Enligt Amnesty blir var tredje kvinna i Ryssland regelbundet misshandlad av sin man eller partner. Omkring 14 000 kvinnor dör årligen som en följd av våldsamheter i hemmet. Och ändå finns det inget skäl att hoppas på en förbättring: 2017 antog duman en lag som avkriminaliserar våldshandlingar inom familjen. Dessa brott sorterar inte länge under strafflagen utan betecknas som administrativa. När det gäller våld i hemmen kan kvinnorna överhuvudtaget inte räkna med hjälp från något håll. Polisen reagerar inte när den blir tillkallad och vill inte ta emot anmälningar, släktingarna står på mannens sida, folk i närheten vill inte ingripa utan anser att det är familjens privata angelägenheter och att makarna borde reda upp saken sinsemellan. Om en kvinna öppet går ut och berättar om sin situation, blir hon kritiserad för att tvätta sitt smutsbyke offentligt. Enligt en undersökning anser hälften av ryssarna att offentliga anmälningar om våld hotar ”traditionella värden som familj, trohet och kärlek”.

För dem som utsatts för våldtäkt är läget inte bättre. Kvinnorna får inte stöd av sina släktingar och de blir dessutom förnedrade av polis och domstol. Det är därför inte förvånande att enbart 10 % gör brottsanmälan och av dessa anmälningar blir bara hälften mottagna. Förutom att man hos oss för det mesta brukar skuldbelägga offret, finns det också en mera vardaglig orsak till att polisen gör allt för att offret inte ska göra en anmälan. Poliserna vill inte förstöra statistiken – om förövaren är en okänd person, finns det inga chanser att hitta honom och om det är en bekant förkastar åklagaren högst antagligt brottsanmälan.

Detta är något som jag själv har upplevt efter att jag i en park hade råkat ut för ett våldtäktsförsök. När jag gick till polisen blev jag förnedrad och förlöjligad för att jag ville göra en skriftlig anmälan. Men fastän jag stod på mig blev min förnedring till ingen nytta – fallet togs aldrig upp till behandling.

När kvinnor som blivit utsatta för våld får utstå en ny helvetisk konfrontation hos polisen och det till ingen nytta, blir följden att de själva börjar tro att det som hänt var deras eget fel och att det hade varit bättre att låta saken vara.

#jagvågartalaomdet har ändå fått stor genklang i Ryssland: det finns kvinnor som försöker förändra attityden till offren som alltid ”haft sig själva att skylla”, liksom också till våldshandlingarna som ofta uppfattas som en oundviklig del av familjelivet. Och nästan alla har något att berätta. Men steget från #jagvågartalaomdet till #metoo är enormt. Medan kvinnorna i väst deklarerar sin rätt att slippa trakasserier, kämpar kvinnorna i Ryssland för sin rätt att inte misshandlas till döds.

ELIZAVETA ALEKSANDROVA-ZORINA

Övers. KRISTINA ROTKIRCH

Elizaveta Aleksandrova-Zorina, född 1984, är en rysk författare med fem romaner och en novellsamling bakom sig. På engelska finns romanen A little man (Malenkij tjelovek), en stark och kompromisslös uppgörelse med det lilla samhälle i Murmansk-regionen där hon växte upp. Hon är också en flitig bloggare och regimkritisk publicist.