Vita dukens svarta framtid: populärkulturens sociala dystopier

Populärkulturen fungerar som en vindmätare för samhällsklimatet, och det märks att det blåser.

Kulturens roll har alltid varit att bekämpa människans ångest inför det obegripliga, svårhanterliga genom att ge uttryck och form åt de frågor som befinner sig i medvetandets vildmarker. Och populärkulturen som vänder sig till mängden fångar upp stora gruppers rädsla.

Den sociala oron på 1800-talet fick liv i Dickens storsäljande romaner; den borgerliga kvinnans situation kunde betraktas genom till exempel Herthas eller Jane Eyres ögon av den breda publiken; det förra sekelskiftets brytning mellan uråldrig och modern kommunikationsteknik gestaltades när medeltidsmörkret bekämpades och slutligen skingrades genom skrivmaskinsmeddelanden, stenografi, tåg och telegram i Bram Stokers Dracula, medan både optimismen och pessimismen inför ingenjörskonstens framsteg la grunden för Jules Vernes populära berättelser.

På 50-talet gestaltades atombombshot genom skräckserietidningar och fasan för kommunismen i filmer om utomjordingar som tog över människornas hjärnor, som till exempel i klassikern Invasion of the Body Snatchers (Världsrymden anfaller, 1956).

Hotet kom utifrån, men sedan dess verkar oron – trots kampanjerna att framför allt se migrationen som roten till samhällsproblemen – sprida sig inom den etablerade sociala strukturen.

Kvinnorna har allt tydligare tagit steget fram, om inte kollektivt i jämnbredd så i alla fall genom att nya förebilder slagit sig fram till fronten. Wonder Woman stormade in i Batman v. Superman (2016) och räddade både Batman och nästan filmen, även om det senare översteg till och med hennes krafter. I hennes egen film från förra året regerade hon däremot suveränt och göt hopp i serieförlaget DC Comics desperata kamp mot konkurrenten Marvels universum. Star Wars-serien har i sin tur äntligen vänt sig till kvinnliga huvudpersoner för att skänka liv åt den allt tröttare epiken. Spin-offen Rogue One: A Star Wars Story (2016) är fortfarande den bästa av de senare filmerna, men också Star Wars: The Last Jedi (2017) ger galaxen ett nytt hopp.

Nere i smutsen härskar istället Netflix TV-serieversion av Brian Michael Bendis antihjälte Jessica Jones. En nutida film noir-detektiv som konsumerar whisky och sex mer hårdkokt än Philip Marlowe.

Om könshierarkierna står under attack av kvinnliga superhjältar, är det i första hand afroamerikanerna som revolterar mot det etniska/rasifierade förtrycket. Den ganska obetydliga Falcon i Captain America: The Winter Soldier (2014) följdes redan två år senare av gatuhjälten Luke Cage, en självutnämnd socialarbetare i Harlem som bekämpar misären med superkrafter. Hans muskelstyrka var ändå bara en stillsam inledning till Black Lightning: en lokal skolrektor på dagtid som efter jobbet elektrifierar dem han inte kan tala till rätta.

Men om de två Netflix-serierna ovan behandlar förtrycket inom det afroamerikanska samhället har årets film, Black Panther, tagit steget ut. Visserligen är grundstrukturen fortfarande konflikten inom det rasifierade samhället – en afrikansk överklass mot en afroamerikansk underklass – men nu blir temat vartefter globalt och slutar i förhoppningen att de som har makten ska dela med sig, oavsett hudfärg eller kön eller social tillhörighet. Det sistnämnda är ändå bara en önskedröm, en vädjan som smygs in under filmens sista, förbiglidande minuter under antirasismens skyddande, mer lättsmälta uppmaning.

För medan frågorna om invandring, etnicitet och könsförtryck får debatten att fladdra, verkar en annan konflikt mindre uppmärksammad: klassklyftorna. Som att döma av framför allt senare tiders filmer fördjupats till en avgrund. Att det finns en ekonomisk verklighet bakom motsättningarna har slagits fast i ett flertal undersökningar. Även om världen i sin helhet blivit allt rikare, har allt sedan åttitalets avregleringar inkomstskillnaderna generellt fördjupats i västvärlden, bland annat i Sverige där de aldrig har varit större, liksom i USA där det mesta av populärkulturen produceras. Enligt Credit Suisse rapport 2014 kontrollerade 1 procent av världens befolkning 44 procent av världens tillgångar, medan den rikaste tio procenten satt på 87 procent av dem. Förra året skedde den största ökningen av dollarmiljardärer. En ny miljardär tillkom varannan dag mellan mars 2016 och mars 2017. Så det är knappast märkligt att det riskerar att dra ihop sig till storm.

Kanske började det redan med Harry Potter. Denna skillnad mellan folk och fä? Trollkarlar och mugglare, och Harrys kamp för att inte låta trollkarlarna bli herrefolket. Det var som en vädjan till dem som har makten att inte börja missbruka den. Men i The Hunger Games, och i alla spin-offer till denna serie, var det redan för sent. Sedan har det bara fortsatt. I serien Elysium 2013, den brasilianska Netflix-serien 3% 2016, Blade Runner 2049 förra året, liksom Altered Carbon med Joel Kinnaman, och nu senast Black Panther. Överklassen skildras inte längre som människor bland andra, bara lite rikare och mäktigare, men med samma svagheter och styrkor som övriga – en överklass som kan övertalas eller tvingas till reformer för samhällets bästa. Befriade från arbete, sjukdomar och i vissa fall till och med döden, svävar de istället högt ovanför de smutsiga arbetarnas betydelselösa liv. Och i den återupptagna 60-talsserien av filmer om apornas planet är den härskande klassen människorna som behandlar andra tänkande och kännande varelser som djur. Vi är långt från 1800-talspatriarkatets goda föräldrar som i grunden vill ta hand om oss, bara de fick bestämma.

För på sätt och vis flyter klassfrågan också samman med serietidningshjältarnas erövringståg i filmvärlden. De första X-Men-filmerna behandlade samma tema som Harry Potter. De goda övermänniskorna under Charles Xavier stred för att inte ”Magneto” skulle förvandla icke-mutanterna till en underlägsen folkgrupp. Men sedan dess har både TV- och biopubliken vant sig vid att det finns orubbligt överlägsna klasser, och att vi lever på deras nåd.

Black Panther ställer frågan om överklassens ansvar och försöker visa en väg till försoning. Men de andra, mer dystopiska filmerna, visar på en alternativ, hotfullare gestaltning av samhällsklimatet. I svansen på dagen populistiska partier frodas redan det politiska våldet. Men ska man döma av populärfiktionen hotar en än värre framtid. I den exploderar maktlösheten och vreden mot de privilegierade förtryckarna gång på gång och får sin utlösning i finalernas eruptioner av krig och död. Budskapet är tydligt som på en politisk 70-talsaffisch: det mullrar strax under ytan och det finns goda skäl att vända utvecklingen innan utbrottets timma slår.

DAVID GEDIN