Partilös och rotfast

– i Simone Weils Europa

– Kvinnan är galen, fastslog general de Gaulle då filosofen Simone Weil uppenbarade sig i den franska motståndsrörelsens huvudkvarter i London 1942 och begärde att få hoppa fallskärm över Frankrike för att kämpa mot den tyska ockupationen.

Simone Weil var vid tidpunkten 34 år, utmärglad, lungsjuk och landsflyktig, med samma ambition att handla som präglat hela hennes liv.

Hon hade i olika sammanhang valt illa avlönat arbete, besvärliga uppdrag och slitsamma situationer för att få insikt i människors verklighet. Efter sin lysande examen i filosofi vid École Normale superieure i Paris tog hon anställning som småskolelärare i provinsen. Samtidigt engagerade hon sig i arbetarrörelsen och politisk aktivitet, vilket inte sågs med blida ögon av skolmyndigheterna. Hennes sympati för arbetarna var inte enbart teoretisk, hon delade bokstavligen bröd med dem hon lärde känna. För att förstå arbetarnas villkor bättre tog hon anställning på en bilfabrik där hon samlade material till boken La condition ouvrière, och drog på sig den tuberkulos som hon skulle dö i innan kriget var slut. När hon som judinna inte kunde fortsätta sin lärargärning och inte bo i det tyskockuperade Paris, arbetade hon med vinskörd i Sydfrankrike – och förde underbara och väldokumenterade religiöst-filosofiska samtal med dominikanpatern Joseph-Marie Perrin i Marseille. (Det är han som står för dokumentationen.)

Varför underbara? För att de visar hennes starka önskan att få del av den kristna gemenskapen och hennes lika starka avståndstagande från kyrkan som institution, hennes kärlek till mysterierna och hennes religiösa upplevelser, hennes vägran att bli delaktig av en nåd som förvägras andra. ”Det finns ingen tanke som gör mig mer ont, när jag föreställer mig ett inträde i Kyrkan som konkret och kanske nära förestående, än den att jag då skiljer mig från den ändlösa olyckliga massan av icke-troende.”

Före sin död på ett sanatorium i England 1943 hann Simone Weil ge Europa ett värdefullt testamente.

Sedan generalen avfärdat hennes bön om att hoppa fallskärm gav han henne nämligen ett för eftervärlden långt viktigare uppdrag: att skriva en rad föredrag för motståndsrörelsens Fria franska radio om hur det sociala och politiska livet borde utvecklas i Frankrike och Europa – i den händelse Hitler inte vann kriget!

Föredragen finns samlade i den enda av sina böcker som Simone Weil redigerade själv, L’Énracinement – Att slå rot i Gunnel Vallqvists översättning.

Hon analyserar behovet av att vara rotfäst i tre delar: Människans andliga behov, Rotlösheten och Att slå rot.

Andligt rotad i antikens Grekland, aldrig rotad i den judendom hon tillhörde, med ett ständigt växande behov av att få rota sig i kristendomen, ser Simone Weil behovet av att slå rot som det kanske viktigaste och samtidigt mest förbisedda av alla människans andliga behov.

Till dem räknar hon i övrigt: Ordning, Frihet, Lydnad. Ansvar, Jämlikhet, Hierarki, Anseende, Straff, Yttrandefrihet, Trygghet, Risk, Privat äganderätt, Kollektiv äganderätt och Sanning.

Jag citerar avsnittet om hierarkin eftersom ordet har en så ful klang:

Hierarki är ett vitalt andligt behov för människan. Den förutsätter en viss vördnad, en viss hängivenhet för de överordnade, inte som privatpersoner och heller inte som maktutövande, utan som symboler. De är symboler för den värld som står över varje människa och som i vår värld finner uttryck i de förpliktelser som varje människa har gentemot sina likar. En verklig hierarki förutsätter att de överordnade är medvetna om sin symboliska funktion och vet att den är det enda legitima föremålet för deras underlydandes hängivenhet. Den sanna hierarkin gör det möjligt för var och en att på ett moraliskt tillfredsställande sätt känna sig hemma på den plats som är hans.

Hm.

Simone Weil hade arbetat på en fabrik där de översta i hierarkin ingalunda var symboler utan giriga maktutövare. Där förmännen drev på tempot vid löpande bandet till och med till priset av avhuggna fingrar.

Symboler?

Hon hade deltagit i ett krig – spanska inbördeskriget – där hon själv tvingades erkänna att inom den högsta ledningen på den republikanska sidan där hon deltog fanns lika mycket grymhet som hos Francos generaler.

Hennes hierarkier är utopier, men förslagen i L’Enracinement är det inte. De utgör ett möjligt mål, ett mål som till vissa delar, på vissa orter, redan är uppnått. Inte minst på utbildningens område. I kapitlet om arbetarklassens rotlöshet och undervisningens rotlöshet i barnens värld läser vi redan med förundran:

Man tror allmänt att en bondpojke i våra dager, som går i folkskolan, vet mera än Pythagoras, därför att han lydigt upprepar att jorden går runt solen. Men i själva verket har han slutat se på stjärnorna. Den sol han hör talas om i skolan har för honom ingenting att göra med den han ser. Han rycks loss från den värld som omger honom liksom man rycker loss de polynesiska barnen från deras förflutna när man tvingar dem att rabbla ”Våra förfäder gallerna hade ljust hår.”

Simone Weil levde inte längre när FN stadfäste deklarationen om de mänskliga rättigheterna, men hennes arbete och texter torde ha funnits bland inspirationskällorna. (De facto formulerades deklarationen av en andlig bror till Simone – fransk-tysk-judiske Stéphane Hessel. Även han arbetade inom motståndsrörelsen i London, men han fick generalens tillstånd att hoppa fallskärm, blev fasttagen, lyckades överleva två koncentrationsläger och arbetade resten av sitt liv för och inom FN).

Vad Europeiska unionen beträffar är väl dess främsta kvalitet idag att den motarbetar nationalismen. Om man i parlamentet får för sig att börja läsa, så som man nu lär ha bestämt sig för i vårt eget parlament, kunde L’Enracinement ge goda impulser – och motstridiga känslor!

Simone Weil talade nämligen inte om rättigheter, hon föredrog att tala om – och ålägga oss – förpliktelser. Människan har förpliktelser, i sin egenskap av människa gentemot en annan människa. (Trots sin ofta dokumenterade kärlek till naturen lyckas hon glömma både djur och natur i sin tes om förpliktelsen – men så levde hon ju inte heller i frosseriets utan i svältens tid). Hon förankrar förpliktelsen i människans samvete under alla tider:

Redan för tusentals år sedan menade egyptierna att en själ inte kunde bli rättfärdiggjord efter döden om den inte kunde säga ”Jag har aldrig låtit någon människa svälta”. Och varje kristen vet att han en dag kan få höra Kristus själv säga ”jag var hungrig och du gav mig icke att äta”.

Även om den mest självklara av förpliktelser är att inte låta en människa hungra om man kan hjälpa henne, betyder det inte att inte själens behov också skulle vara vitala. Ett sådant är Yttrandefrihet. Individens yttrandefrihet – inte en sammanslutnings:

Ty så snart en sammanslutning börjar ha åsikter är det ofrånkomligt att den söker tvinga dessa på sina medlemmar. […] Förnuftet är på förhand besegrat så snart uttrycket för en tanke föregås av det lilla ordet vi – antingen det uttalas eller underförstås. Och när förnuftet förmörkas råkar kärleken till det goda inom kort på villovägar.

Konsekvensen blir upphävandet av alla politiska partier.

Den lilla skriften Om de politiska partiernas allmänna avskaffande kan beställas på nätet, jag rekommenderar den nöjsamma läsningen, här ett utdrag:

Ett politiskt parti är en apparat för framställning av kollektiva lidelser.

Ett politiskt parti är en organisation som är så inrättad att den utövar ett kollektivt tryck på alla medlemmarnas sätt att tänka.

Alla politiska partiers främsta och strängt taget enda mål är att växa, och det ohämmat.

Det som främst oroade Weil var naturligtvis att mänskor inte skulle tänka själva, inte skulle våga avvika från partiets linje när den stod i konflikt med samvetet. Att en person uttalar sig i egenskap av medlem, inte som individ, störde hennes rättskänsla. Däremot insåg hon, genom egen erfarenhet, nödvändigheten av fackligt arbete. Men idéerna skall man lämna i fred.

KRISTIN OLSONI

Av Simone Weil finns på svenska, nyutgivna på Artos förlag 1994–2010, ursprungligen utgivna på Bonniers 1948–1961:

Dessutom: