Tvåhundra år av obekväma sanningar om kapitalismen

Marx i dag

Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den. — Karl Marx: Teser om Feuerbach, § XI

I

Det enda spåret av Karl Marx i centrala London är ett blått plakat ovanför en stripteasebar i Soho. Plakatet vittnar om stadens ambivalenta attityd gentemot en av sina mest hatade och älskade invånare genom tiderna. Marx, eller hans insikter, är ändå uppenbara vart man än går i staden. För att se det behövs inga stora monument. Det räcker med att titta upp mot skyskraporna i det globala finanscentret i City, eller att vandra under järnvägsbroarna där de hemlösa i skydd för duggregnet uttryckslöst stirrar framför sig, för att vi ska påminnas om den kontroversielle revolutionärens livsverk. Londons rikedom och fattigdom – och allt där emellan – förenas av kapitalet, som gränslöst strömmar genom världsekonomins ådror.

Marx tvåhundrade födelsedag firas i år i tecknen av en till synes paradoxal kris. Samtidigt som den globala kapitalismens tillkortakommanden är uppenbara, har politiska och ekonomiska alternativ till vänster blivit allt mer marginaliserade företeelser. Den ekonomiska krisen 2008–09 serverade ett gyllene tillfälle att bevisa hur illa en finansdriven ekonomi, med krav på låg inflation framom arbete, kunde ställa till det. Antagandet att ”globaliseringen” skulle gynna oss mer genom ökad avreglering visade sig vara felaktigt, samtidigt som den ekonomiska ojämlikheten bara fortsatte öka. Tvärtemot nyliberalismens principer räddades sedan privata banker med offentliga medel eftersom alternativen praktiskt taget var noll. Statsskulder, som enligt ortodoxin skulle hållas låga, sköt i höjden. Priset var hög arbetslöshet och låg löneutveckling, allt medan den offentliga sektorn sedan dess genomgått ”anpassning” – alltså nedskärningar. I länder som USA och England ökade den privata skuldsättningen markant: ungdomar har blivit fjättrade vid stora personliga skulder för att kunna få en examen som anses nödvändig fastän den inte tycks leda till ett välstånd som överskrider föräldrarnas. Som en engelsk politiker sade: ”det svåraste sättet att bli rik här är att jobba”. Detta gäller naturligtvis inte för de ungdomar som utgått som vinnare. Genom att arbeta 70–100 timmar i veckan för en investeringsbank kan duktiga och lyckosamma individer på ett hörn ta del av den värld som de penningrika styr.

Hur har vänster- – eller varför inte socialliberala – partier då klarat sig? En snabb blick på den politiska kartan i Europa bekräftar att de varken kan sägas ha kapitaliserat på katastrofen eller nämnvärt förmått övertyga massorna. För de socialdemokratiska partierna, som håller fast vid sin röda färg samtidigt som de allt oftare ses som liktydiga med sina konservativa syskonpartier, har de senaste åren varit tunga. I Frankrike sopades Parti Socialiste i golvspringorna i presidentvalet 2017; i mars i år gjorde italienska Partito Democratico en störtdykning; i Tyskland har kurvan pekat stadigt neråt för SPD, men inte ens det historiskt usla valresultatet hindrade partiet från att fortsätta regera med Kristdemokraterna. I Norden är läget något bättre, men inte heller här ska vi glömma att Sverige trots sin socialdemokratiska tradition gått in för en allt mer finansdriven ekonomi, medan Socialdemokratiet i Danmark tagit till främlingsfientliga knep för att öka sin popularitet. I Finland är SDP det största oppositionspartiet, men partiet kommer antagligen inte att säga nej till en koalition som fortsätter följa den ekonomisk-politiska ortodoxin om tillfälle ges.

Ser man på vänsterpartierna så är situationen inte mycket bättre. Mest framgång har partierna nått i Frankrike och Spanien. Jean-Luc Mélenchons France Insoumise och spanska Podemos under ledning av Pablo Iglesias har fått viss vind i seglen genom en populistisk strategi: med nationalistiska argument har de dragit växlar på det i och för sig berättigade missnöjet med EU:s ekonomiska politik. I Italien, som en gång i tiderna stoltserade med ett stort kommunistiskt parti, accentuerades vänsterns tillkortakommanden av att folkets missnöje kanaliserades till populistpartiet 5 Stelle. Den napolitanska, ikonkyssande 31-åriga partiledaren Luigi Di Maio erövrade Italiens Mezzogiorno söder om Rom, något som kommunisterna aldrig lyckades med. I Grekland, som utgör det mest extrema av alla euro-områdets krisländer, har Syriza visserligen hållit fast vid regeringsmakten, men många frågar sig vad partiet egentligen gjort annorlunda än sina föregångare i den ekonomiska politiken. Exemplen tyder på att vänstern har stora problem, och inte ens undantagen som Storbritannien – där Labour under vänsterveteranen Jeremy Corbyn nu vädrar morgonluft i oppositionen – ändrar på faktum. Med detta inte sagt att inte förändringens vindar blåser, men vänstern är i dagens läge långt ifrån att på allvar utmana den rådande hegemonin. Det ter sig alltså som om Marx både hade rätt och fel samtidigt: diagnosen av kapitalismens inbyggda problem är riktig, men krisen utmynnar inte i socialism

II

Att läsa Marx i hopp om att finna något slags frälsare är heller inte rätt sätt att förstå Marx. Men den historiska materialismen är både ett sätt att begripa världen och ett redskap för att förändra den. I Den tyska ideologin skriver Marx:

Helt i motsats till den tyska filosofin, som stiger ner från himlen till jorden, stiger vi här från jorden upp mot himmelen. Det vill säga vi utgår inte från det som människor säger, inbillar sig, föreställer sig, inte heller från den människa som man resonerar sig fram till, inte från den tänkta, inbillade, föreställda människan för att därifrån komma fram till den livs levande människan; vi utgår från den verkligt aktiva människan och förklarar även de ideologiska reflexerna och ekona av livsprocessen genom den verkliga livsprocessen. (Den tyska ideologin, I.A)

Med den historiska materialismen som utgångspunkt ser vi alltså världen utgående från människan, samtidigt som vi lär oss att både människan och omständigheterna kan ändras. Istället för att – som idealismen – inbilla oss att det existerar en perfekt, oföränderlig idé, som befinner sig ovanför eller utanför människan, utgår vi här från att det är genom vårt eget skapande, tillsammans med andra individer, som världen tar form. Människonaturen är inte huggen i sten. Istället formas den utgående från de historiska omständigheterna människan befinner sig i och vilka hen själv också producerar. Det gäller vare sig vi bygger motorvägar, skriver böcker eller reproducerar oss. Vår utgångspunkt är de materiella omständigheterna, men de begränsas inte till dem. Den historiska materialismen innebär alltså inte, vilket en deterministisk marxism föreställer sig, att idéer endast är en direkt reflektion av den materiella basen. Antonio Gramsci reflekterar över reduktionistisk marxism i sina fängelsedagböcker och konstaterar:

Anspråket (framställt som ett essentiellt postulat i den historiska materialismen) att presentera och framlägga varje fluktuation i politik och ideologi som ett omedelbart uttryck för strukturen måste teoretiskt bekämpas som primitiv infantilism”

(En kollektiv intellektuell (1967), s. 117)

I själva verket lever det ideella i dialektisk samverkan med det materiella – de påverkar alltså varandra. Idéerna påverkar de materiella omständigheterna, samtidigt som de materiella omständigheterna påverkar idéerna som de ges utryck i. Marx ska heller inte läsas som en kylskåpsmanual eller som en fanatiker läser bibeln.

Marx har inte skrivit någon liten doktrin, han är ingen Messias som lämnat en tätt sydd söm av liknelser fyllda med kategoriska imperativ, absoluta normer som inte går att ifrågasätta, som existerar utanför tiden eller rymden. (Gramsci 2007, s. 31, egen övers.)

Den historiska materialismen ger alltså verktyg som går att anpassa till de omständigheter vi befinner oss i. Att påstå annorlunda vore att gå emot själva grundtanken i vad Marx säger. För att konkretisera: vi förstår världen omkring oss i ljuset av den historiska struktur – definierad av produktionsförhållandena – som vi lever i. Den aktuella historiska strukturen är den kapitalistiska. Dess första stapplande steg togs när den engelska revolutionen ägde rum och etablerade privat äganderätt och profitmaximering som samhällets drivkrafter. Det var då ackumuleringen av kapital, både genom handel och brutal stöld, systematiskt inleddes. Idag är så gott som hela världen kapitalistisk, ett resultat av det vi kallar globalisering. Det är i det här ljuset rådande maktförhållanden bäst kan begripas.

III

Under de svåra levnadsåren i fattigdom i Soho börjar Marx skriva sitt monumentala verk Das Kapital. Det är här han ger utryck för sin historisk-materialistiska filosofi genom att vetenskapligt studera ekonomin som samhällets fundament. Det gör Marx genom en kritik av den klassiska nationalekonomin, företrädd av bland andra Adam Smith och David Ricardo.

När Marx börjar hänge sig åt Kapitalet, lever familjen under existensminimum och är starkt beroende av den lojale vapendragaren Friedrich Engels ekonomiska hjälp. Marx fru Jenny von Westphalen beskriver tillvaron i två ”onda, eländiga rum, som inbegriper all vår lycka och all vår sorg”. Och sorg är det mycket av, för två av familjens barn dör under åren i Soho.

En levande beskrivning av rådande omständigheter ges av den preussiske spionen Wilhelm Stieber som under falsk identitet lyckas bli inbjuden till familjen Marx:

Marx bor i ett av Londons värsta och därmed billigaste kvarter […] det finns inte en enda hel och funktionerande möbel i lägenheten […] När man går in Marx lägenhet blir ens syn fördunklad av kol- och piprök och först famlar man omkring likt i en grotta tills ögonen blir vana vid ångorna […] Allting är smutsigt, allting är täckt av damm. Det är farligt att sitta ner […] men inget av detta gör Marx eller hans fru förlägna; man blir välkomnad på det mest vänliga vis och blir bjuden på en pipa tobak eller vad annat som det råkar finnas; en upplivande diskussion kompenserar för de husliga bristerna och till slut känner man sig övervunnen tack vare sällskapet som man finner intressant, till och med originellt”. (Holmes, s. 8, egen övers.)

Det är i dessa omständigheter Marx uppfinner begreppet mervärde, som kapitalisten utvinner från sitt investerade kapital genom det arbete som arbetaren genomför. I motsats till de borgerliga ekonomerna, som ontologiskt utgår från en inbyggd naturlig balans i ett system som bestäms utgående från en specifik, oföränderlig människonatur, tar sig Marx an uppgiften att bevisa att det rådande ekonomiska systemet inte är neutralt eller ”naturligt”, utan skapat av människor. Det som gör det rådande systemet moraliskt tvivelaktigt är enligt Marx att mervärdet tillkommer genom exploatering av arbetaren, som aldrig får kompensation till fullo för sina mödor. Givetvis kan arbetaren rent teoretiskt välja ett annat jobb, men eftersom hen är beroende av lönen som kapitalisten betalar, är det i själva verket frågan om ett beroendeförhållande som endast är nominellt frivilligt.

Arbetaren begränsas också av det faktum att hen inte äger produktionsmedlen eftersom de naturligtvis kräver kapitalinvesteringar. Och skulle det gå så lyckligt att arbetaren förvandlades till kapitalist, så betyder profitmaximeringsimperativet att den nye kapitalisten i sin tur är tvungen att, på grund av systemets natur, exploatera arbetaren.

Det kapitalistiska systemets inneboende svaghet är dock att det med jämna mellanrum råkar i kris: harmonin är alltså endast en chimär. Krisen uppstår när kapital ackumuleras men inte går att återinvestera för att uppbringa vinst. Återinvestering är dock en grundförutsättning för att hjulen ska rulla och hålla igång cirkusen. Alltså gäller det att följa devisen ”ackumulera, ackumulera, det är Moses och profeterna!”, som Marx uttrycker det i en karakteristisk formulering. Krisen, som förhindrar fortsatt ackumulering, beror i sin tur på att den teknologiska utveckling som ökar produktiviteten är för snabb för att investeringarna ska hinna ikapp den.

Och Marx verkar alltså ha rätt i sin beskrivning av kapitalismen. Rent empiriskt vet vi idag att den genomgår ständiga kriser. Den senaste ägde rum 2008–09 som ett direkt resultat av subprime-bostadsmarknadens sammanbrott i USA. Ett annat exempel var den asiatiska finanskrisen 1996–97. Eftersom världsekonomin är benägen att stå vid klyftans brant, med konsekvenser som hög arbetslöshet och/eller lönestagnation, blir frågan varje marxistiskt inspirerad samhällsvetare nästan oundvikligen ställer sig: hur kommer det sig att ett exploaterande, instabilt system överhuvudtaget överlever? Det var också det som Marx naturligtvis frågade sig och han kom till en revolutionär slutsats – systemet kommer inte att fortbestå. Konflikterna kommer, möjligtvis genom en våldsam omvälvning, att leda till det klasslösa samhället, ”proletariatets diktatur” (en fras som Marx säkert gärna med facit på hand hade lämnat oskriven).

De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism som uppkommer ur individens samhälleliga levnadsbetingelser. Men de produktivkrafter som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösningen av denna antagonism. Med denna samhällsformation avslutas därför det mänskliga samhällets förhistoria. (Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin)

Som vi vet har Marx inte fått rätt på den punkten. Och vad värre är, åtminstone ur ett socialistisk perspektiv: det mest dramatiska uttrycket för ”antikapitalismen” blev stalinismen i Sovjetunionen. Det har i sin tur lett till berättigade frågor om huruvida marxism oundvikligen leder till totalitarism. Likaså finns det ett enligt mig nästan oöverkomligt hinder för förverkligandet av en fungerande kommunism. På samma sätt som en fullständigt fri marknad är omöjlig att uppnå eftersom det skulle förutsätta att total information fanns tillgänglig för alla, hela tiden, gäller samma problem andra vägen också. Ingen centraliserad myndighet kan äga fullständig kunskap om ekonomin.

Det går dock inte att dra en obruten, rak linje från Marx och Engels till Sovjetunionen. I själva verket hade Marx, och hans tidiga efterföljare, mycket lite att säga om politisk teori och praktik. Istället var det en revolutionär generation med Lenin, Bucharin, Luxemburg, Trotskij med flera som för första gången, decennierna före det första världskriget, systematiskt gick in för att förena teorin med praktisk politik. Och de gjorde det utgående från sina egna specifika omständigheter. Trotskij förutspådde den ryska revolutionen, Lenin stod i spetsen för den. Deras politiska aktivitet hade ett bestämt mål, vilket i första hand var att störta tsarismen. Deras marxism var förvisso internationalistisk, men de politiska realiteterna i den nygrundade Sovjetunionen lämnade inte utrymme för mycket annat än att försvara revolutionen. Det dröjde heller inte länge förrän konsolideringsprocessen utmynnade i en stalinistisk diktatur som den sjuke Lenin bara till slut passivt kunde observera. I Mellan- och Sydeuropa gick utvecklingen fram till andra världskriget i motsatt riktning då det istället blev fascisterna som, med stöd av kapitalet, utgick som segrare. Det var också under dessa omständigheter som Gramsci, inspärrad i fängelse av Mussolinis fascister, reflekterade över utvecklingen och skrev sina kända fängelsedagböcker. De löst sammanbundna fragmenten utgör, som helhet, en av nittonhundratalets mest sofistikerade politiska teoribildningar.

Däremot har flera av dem som faktiskt studerat marxismen och låtit sig influeras kritiklöst anammat den version av Marx som Stalin fann acceptabel. Och det är också här som en tydlig skiljelinje mellan marxismen i väst som intellektuell tradition och de politiska partiernas marxism, underställd den sovjetiska partiapparaten, börjar ta form. Medan den västliga marxismen utvecklades mer i riktning av vad som kom att kallas för kritisk teori, var de västeuropeiska kommunistpartierna starkt påverkade av Sovjet i det efterkrigstida Europa. Den politiska och ekonomiska teorin utvecklades knappt alls, eftersom kritiskt tänkande naturligtvis inte uppmuntrades av den totalitära Sovjetunionen. Samtidigt utvecklades en marxistisk intellektuell tradition som mera riktade sig in på filosofi och det humanistiska området men som tog avstånd från politiken. Hållningen accepterades av de officiella marxistpartierna, men också av kalla krigets kapitalistiska intressen. En konsekvens av det är att USA efter andra världskriget varit hemland för många av den akademiska marxismens förgrundsgestalter. Den politiska marxismens allt svagare inflytande handlade också om att världen efter det andra världskriget upplevde en enorm kapitalistisk expansion: i västvärlden blev den keynesianska liberalismen ett fungerande koncept ända fram till 1970-talet. Generationen som senare skulle rösta på Ronald Reagan i USA och Margaret Thatcher i Storbritannien växte upp i ökande materiellt välstånd och en värld som i motsats till föräldrarnas var präglad av allt starkare individualistiska impulser. År 1968 protesterade majoriteten kanske i själva verket inte främst mot kapitalismen, utan snarare för ökad individualism. Samtidigt som den keynesianska liberalismen råkade i kris på grund av kapitalackumuleringsproblem och västvärlden gick in för en nyliberal ekonomisk modell, kunde knappast någon på allvar ifrågasätta att det var förtryck, inte frihet, som upprätthöll den ”existerande” socialismen bakom järnridån.

När realsocialismen till slut kollapsade var det (lyckligtvis) en dödsstöt för den av Stalin uppfunna leninism-marxismen som vilat på diktaturens argument. När Francis Fukuyama, i form av en akademisk artikel, tutade ut budskapet att historien nått sitt slut, var genomslagskraften i sig ett bevis på den nya tidens anda. Den ekonomisk-politiska teoribildningen inom vänstern låg samtidigt på infantil grund som konsekvens av kommunistpartiernas hållning, medan kapitalismen åter började visa tecken på allt större kompromisslöshet. Till och med socialdemokratin tog snabbt sin tillflykt i den så kallade ”tredje vägen” som bejakade nyliberalismen, och under några decennier accelererades illusionen att inga alternativ faktiskt fanns. Min generation, född i början av åttiotalet, växte således upp i en era av just denna alternativlöshet.

IV

Den akuta finanskrisen 2008–09 ändrade naturligtvis på alltsammans. Ur den har en proteströrelse vuxit fram: både till vänster och höger, och faktiskt också ur den nyliberala mitten i fallet Emmanuel Macron. Problemet med alla dessa proteströrelser är att de fastnar i en återvändsgränd, både teoretiskt och praktiskt. Alternativen som utstakat sig till vänster kan grovt delas upp i två grupper. Den ena är den nationalistiska populism som exemplifieras av Podemos, som vuxit fram som proteströrelse mot de drakoniska nedskärningar som Spanien genomdrivit. Problemet är att de, trots ledaren Pablo Iglesias gedigna Marx-studier, blickar inåt snarare än utåt för att nå sina målsättningar. Det är svårt att se hur deras patriotisk-socialistiska budskap skulle överföras till ett internationellt program som är i fas med ekonomins globala natur. Om planen är att återgå till nationalstatens ekonomiska suveränitet innebär det en extremt stor risk för den nationella ekonomin, samtidigt som idén inte är förenlig med medlemskap i euro-området och antagligen inte i EU heller.

Den andra vänstermodellen går ut på en återgång till en mer interventionistisk ekonomisk politik. Den formen förespråkas av Jeremy Corbyns Labour, som mycket väl kan tänkas bära regeringsansvar i Brexit-Englands första regering. Partiet har hittills lovat att inte införa begränsningar av kapitalets fria rörlighet; redan det blir svårt att förena med någon form av keynesianism, oberoende av EU-medlemskap eller ej. I britternas fall är återvändsgränden den, att landets ekonomi bärs upp av Londons ställning som finanscentrum. Det i sin tur innebär en stark valuta och låg inflation. Om Labours avsikt är att höja levnadsstandarden genom att prioritera hög löneutveckling framom prisstabilitet, är det finanssektorn som lider, vilket antagligen innebär kapitalflykt som i sin tur på medellång sikt blir ett stort politiskt problem för Labour.

Den krassa sanningen för dem som utgår ifrån Marx i sin ekonomiska och politiska analys är att den nyliberala globaliseringen gått så långt och institutionaliserats så starkt att ingen enkel utväg finns. Bristen på väl genomtänkta, övergripande teoretiska alternativ till det rådande läget är alltså ett faktum. När den politiska debatten blivit allt fattigare – här bidrar också mediernas utveckling mot mera snuttifiering och underhållning, producerad under hård tidspress av en allt mer prekariserad journalistkår – minskar tiden och utrymmet för att på allvar arbeta fram och debattera alternativ. Istället reflekterar politiken och den offentliga debatten den rådande samhällsmentaliteten som långt går ut på att hitta en ytlig lösning som känns bra för just en själv, i stunden. Det leder till att två olika politiska alternativ blir rådande: det som bejakar en simplifierad uppfattning av människan som en självisk individualist, alltid redo att maximera egennyttan (enkelt att förklara och förstå), och de som ger en populistisk, alternativ lösning till rådande läge, bara för att upptäcka att deras medicin fungerar bättre som kritik än som genomförbart politiskt program.

Men det är just därför Marx fortfarande tornar i mitten av debatten. Inget politiskt alternativ kan födas utan att det placeras i rätt historisk kontext. Och det är också det som, åtminstone teoretiskt sett, möjliggör alternativ i politiken. Marx skulle antagligen själv inte ha varit förvånad över hur världen ser ut idag och knappast skulle motsättningarna kring hans person heller göra honom häpen. Kanske han istället för att skriva manifest skulle sitta vid tangentbordet, aktivt twittrande.

Johan Ekman