”Vem mäter Pans ohörbara melodier i natten?”

Minnesord över Carolus Rein

Karl ”Carolus” Hilding Gabriel Rein var född den 14 maj 1935 i Åbo. Han var det äldsta av tre barn till Karle och Hillevi Rein, född Heinrichs.

Fadern Karle Rein, familjärt Kado, var vid denna tid verksam vid Åbo hovrätt, men blev senare äldre regeringssekreterare vid undervisningsministeriet i Helsingfors. Han var enligt Carolus ”en själens aristokrat”, tillbakadragen och gåtfull. ”En finare människa än han kan överhuvudtaget inte tänkas. Han var verkligen bland oss barn, han älskade säkert sin situation”, skriver Rein i Erinnyerna. På kvällarna kunde han viska fram ”långa partier av Karlfeldt och Heidenstam utantill”.

Men det var med sin mor, Hillevi, som sonen upplevde sig mest befryndad. Hon var ”stränghet och kärlek. En ständig dialog mellan dem”. Hon var ”intelligens”, skriver han i en artikel i Horisont (”Min tanke och min diaspora”). ”Det är från henne jag härstammar. Jag är inte min faders son.” Det låter som ett avståndstagande, men är snarare en respons på det milda och outtalade avståndstagande han upplevde från faderns sida. Far och son hade olika läggning. Fadern var en bildad agnostiker och liberal individualist som var främmande för sonens religiösa extaser.

Hillevi Rein, glad och temperamentsfull, var syster till general Erik Heinrichs, Mannerheims närmaste man. Enligt en anekdot ska hon under en resa till Stockholm ha varit försenad och fått spårvagnsföraren att köra till Centralstationen med högsta hastighet och utan att stanna vid hållplatserna. Inbördeskriget hade satt sin prägel på henne, bland annat hade hennes far, meteorologen Axel Heinrichs, hotats till livet av rödgardister, ledaren hade redan givit ordern ”ampukaa!” (skjut!), men en annan högt uppsatt rödgardist gav kontraorder.

Carolus började sin skolgång i Lill-Tötar i Lojo, där familjen var bosatt från och med vinterkriget. Under fortsättningskriget tillbringade han tre månader hos en rikssvensk familj på herrgården Öråker i närheten av Kungsängen i Uppland, där kontrasten till den krigsdrabbade hemmiljön blev stark. Vistelsen blev ett av de starkaste barndomsintrycken, som han återkom till i en diktsvit i sin Det obesegrades röst (1967): ”njut främling av frihetens milda, evigt förbrinnande ögonblick … obevakad strålande i frihetens blomstergård”.

Återbördad till hemlandet, till Åbo, gick Carolus först i Carpelanska förskolan, en privatskola, och sedan i Åbo svenska klassiska lyceum, en skola han uppskattade mycket och gärna återkommer till i sina självbiografiska romaner Erinnyerna och Minus. ”Då jag gick i Åbo Svenska Klassiska Lyceum”, minns han i Erinnyerna, ”beundrade jag mycket doktor Magnusson, som i en anda av halvt världsfrånvänd filosofisk kontemplation utlade antikens historia för oss, fjärran från den senaste världsbrandens fasor. Överhuvudtaget utövade lärarintellekten i Åbo Svenska Klassiska Lyceum en mycket stor lockelse på mig. De var samtidigt cerebrala och förandligade. Mellan dem och mig rådde en utpräglad harmoni”.

Doktor Magnusson kan syfta på Carl Schybergson, som var äldre lektor i historia, son till professorn i historia Magnus Gottfrid, alltså Magnus son. Reins bästa vän var vid denna tid Sixten Ringbom, kallad Christer Welroos i Minus, sedermera professor i konsthistoria vid Åbo Akademi. Familjen Rein umgicks vid denna tid mycket med min farfar Lauri Hertzberg och hans familj. Lauri och Karle var kusiner och kolleger vid hovrätten.

Till Grankulla flyttade familjen Rein 1948. Där gick Carolus i Grankulla samskola, en skola med en helt annan atmosfär än det klassiska lyceet i Åbo. Grankulla samskola präglades enligt Rein av ”förnuftskultur”, ett uttryck som vittnar om hans högstämda livsinställning. Han var främmande för det alltför förnuftsbetonade, framstegstroende och demokratiska; främmande, kunde man kanske säga, för mycket i den moderna världen.

Carolus började skriva redan i femårsåldern, och skrev som tonåring stämningslyrik under inflytande av Edith Södergran, Gunnar Björling och Rabbe Enckell. Han publicerade sig som gymnasist i gymnasietidningar och vann flera pris i Svensk ungdoms lyriktävlingar. Student blev han våren 1953, och följande vår, vid randen till sin nittonårsdag, debuterade han med diktsamlingen Färd genom verkligheter. Här ett smakprov:

Ett obegripligt stålstick i snön är allt vad vi lämnar kommande tiders vandrare: En gång har rymden blommat, en gång var rymden ung.

Dessa rader har Gunnar Björling, modernisten, strukit under i det exemplar Rein hade dedicerat till honom. Rein beundrade Björling. Björling kallade Rein ”en mycket hederlig pojke med kort uppstående hår”, och ”entusiasmerades” av hans dikt, även om han tyckte att han inte riktigt förstod, befann sig ”på sju famnars vatten”: ”En bildfantasi eller tankeinställning sådan att vad som helst hasplades fram som en den naturligaste sak i världen”. Det är en träffande karakteristik. Rein skrev, som han själv påpekade, ”i automatisk, omedelbar inspiration”.

Rein var produktiv: en ny diktsamling följde 1955, en till 1956, en fjärde 1958 och en femte 1960. När man läser recensionerna slås man av med vilken entusiasm han togs emot. Bo Carpelan fångar in hela spektret av respons i sin karakteristik i Svenskbygden: ”Löftes-, bild- och ordrik debut av poet av omisskännligt äkta halt”. Rabbe Enckell recenserade debuten i Hufvudstadsbladet under rubriken ”Stark debut”, talade om ”äkthet”, ”en ovanlig själens dynamik”, ”skimrande naturdikter, fyllda av extatisk sötma”, ”tveklös djärvhet”. Ulla Olin talade om ”hetta och envetenhet”, Christer Kihlman om ”motiviskt djup och en vittfamnande klarhet i bildspråket”. Till och med ”mer än ett löfte”, utbrast signaturen R.L. i Studentbladet.

I sin recension av Reins tredje bok, Dansens yta, deklarerade Christer Kihlman: ”en av de mest genuina poetiska begåvningar, som framträtt hos oss under de senaste decennierna”.

Unge Carolus Rein fyllde en lucka. Han sågs som arvtagare till det poetiska löftet Christer Lind, som hade dött bara 30 år gammal i tuberkulos 1942; som en finlandssvensk surrealist, jämförbar med Arthur Rimbaud, Gunnar Ekelöf och Stagnelius. Han stod för något nytt i den finlandssvenska poesin, skilde sig markant från de tidigare finlandssvenska modernisterna, och från sina övriga samtida, ofta modernistpåverkade diktare.

Studierna innebar svårigheter. Rein inledde dem vid Helsingfors universitet hösten 1953, misslyckades med latinet, som var obligatoriskt för avläggandet av pro exercitio, läste filosofi, upptog studier i konsthistoria, där professor ”Heinonen” i Reins självbiografiska roman Erinnyerna, förmodligen Lars Pettersson, upplyser honom om att han var ”den absolut sämsta tentand han någonsin hade haft”. ”’Ni måste ha oerhört svårt för att lära Er fakta’. ’Ja.’” Professorn vägrade att låta Rein för tredje gången tentera approbatur. Rein tog en två och ett halvt års paus, återupptog sedan latinet och lyckades med sin pro exercitio. Filosofi var alltjämt huvudämnet, och 1966 avlade Rein kandidatexamen i humanistiska vetenskaper, för att samma höst flytta till Åbo, där han en kort tid var praktikant vid Åbo Akademis bibliotek och inledde studier i filosofi.

Hösten 1967 begav sig Rein till Uppsala för filosofistudier. Han bevistade professor Ingemar Hedenius seminarium, ”en utomordentligt intellektuellt stimulerande bekantskap”, och tjänstgjorde en kort tid vid Uppsala universitetsbibliotek. Hans uppskattning av Hedenius, känd antiklerikal, vittnar om hans odogmatiska inställning till religiös tro. Sin filosofie kandidatexamen avlade Rein vid Åbo Akademi hösten 1970 med en pro gradu om ”Existentialism och subjektivism i Martin Heideggers filosofi. En analys av de dialektiska huvudtemata i ’Sein und Zeit’”. Han fick vitsordet lubenter approbatur, blev alltså nätt och jämnt godkänd, och övergav filosofistudierna för studier i litteratur.

Våren 1957 hade Rein övergått till katolicismen, bland annat under inflytande av den franske patern Jean Paillard, i Erinnyerna kallad Pater Brouillard, som bodde i Finland på 1950-talet. Den världsligt sinnade Christer Welroos, alias Sixten Ringbom, förvånade sig, vilket återges i Erinnyerna: ”Har då Erland [Carolus] inget självförtroende? Att bli katolik, det är ju total bankruttförklaring”. Fadern var inte närvarande när Carolus upptogs till katolik.

Läser man Erinnyerna ligger det nära till hands att se Reins dragning till katolicismen som ett uttryck för en längtan efter en absolut religiös snarare än en relativistisk världslig auktoritet. Fadern, som avled 1961, hade med sin tillåtande individualism en alltför obestämd auktoritet, och den akademiska auktoriteten skar sig mot Reins läggning. I Erinnyerna framläggs det förra som en paradox: i själva verket hade fadern genom sin brist på auktoritet skapat sig en alltför stark auktoritet, vars förväntningar blev omöjliga att uppfylla: ”den outplånlige, som aldrig vill visa sig”. Enda möjligheten att bli fri var att ersätta denna auktoritet med en annan.

Diktandet blev en väg ut, eller som det heter i Erinnyerna: ”Jag måste återfinna vägen till de ord, som avslöjar honom mitt i hans främlingskap”. Att fadern var konstnärligt lagd och hade blivit jurist av nödtvång och vantrivdes med sitt yrke spelar också in, liksom att han enligt Rein mellan raderna förde vidare sin familjs fromhet, trots att han var en agnostisk humanist. Rein uppfattade faderns liv som ett slags teater, och en stark impuls blev därför att frita fadern ur fångenskapen, att betvinga erinnyerna.

I Reins fjärde samling Vårsvart (1958) har den tidigare ordberusningen stillnat något, samlat sig kring en religiös tematik. Den är starkt metafysisk, beskriver ett slags katharsis eller frälsning, sågs av Rein själv som en av hans starkaste samlingar, och fick pris av Svenska litteratursällskapet. Rein gillade inte själv att stämplas som en ”katolsk” eller ”religiös” diktare, vilket ofta skedde på 60-talet, utan föredrog i så fall ett mera allmänt ord som ”visionär”.

Hösten 1959 dog Reins lillasyster Lena, sexton år gammal, livlig och mycket vacker. Hon sprang till bussen och blev under en bil. Det var en händelse som satte sin prägel på Carolus. Han skriver i Erinnyerna: ”jag kunde inte upphöra att dyrka hennes minne”. Händelsen fick honom övertygad om att han hade en religiös ”kallelse”, skriver han vidare. I diktningen skymtar hon här och där, till exempel i Det obesegrades röst:

säg mig varför du svann, älskade syster, delfin av guld, när jag dig fann i ett anlet av mildaste eko, när jag dig fann i ett anlet av jag, säg till delfinen varför du svann, grönskande syster av mildaste guld.

På 60-talet skulle poesin vara socialt engagerad och gärna ha ett budskap. Prosan, med namn som Christer Kihlman och Anders Cleve, dominerade. Poesin var ändå livaktig och det förekom växelverkan mellan den nya och den äldre generationen. Rein gick sin egen väg. Han deltog på ett litet hörn i den så kallade modernistdebatten 1965, och ville liksom Bo Carpelan nyansera Claes Anderssons förenklade syn på diktarens ”tidsmedvetenhet”.

Det här är en annan sida av Rein, han älskade konflikter, och såg motsättningar också där de inte fanns. Men här fanns en motsättning, och man kan säga att Rein hörde till dem som drog det längre strået, i sin vidare förståelse av begreppet ”tidsmedvetenhet”. Idag ter sig många av de samtidsengagerade dikterna mer föråldrade än Reins ytligt sett mera otidsenliga dikter, som i själva verket var på djupet tidsengagerade, tidskritiska, också om de var det på ett särpräglat sätt.

Litteraturkritikern Sven Willner, för vilken Reins värld tedde sig främmande, den var ”inte min”, säger han, var ändå starkt fascinerad av Rein och tog till sig lärdomen: ”Men naturligtvis är också Carolus Rein en ’engagerad’ poet, det är bara det att hans engagemang gäller helt andra saker än det dagsaktuella”. Och han tillägger: ”Carolus Reins ’otidsenlighet’ är så medveten och så konsekvent genomförd, att det går för sig att läsa hans dikter som strängt subjektiva ställningstaganden till aktuella företeelser”. Det här är något vissa kritiker har missat, att det finns en ironi mitt i Reins romantik. Han såg sig som en Don Quijote, signalerade i samtal roat att ett visst uttryck var ”pretentiöst”, och pepprade gärna sitt allvar med skratt.

Om 1950-talet hade varit en ovanligt gynnsam tid för Rein, var 1960- och kanske särskilt 1970-talet mindre gynnsamma. På 1960-talet inträdde, som han själv säger i en intervju med Erik Gamby, en mättnad på den sorts poesi han företrädde. Men Rein förhöll sig inte fritt flytande i förhållande till sin tid. Att han överhuvudtaget valde att skriva en bekännelseroman som Erinnyerna kan man se som en följd av tidsandan. Det är förstås ingen helt vanlig bekännelseroman i Kihlmans eller Tikkanens efterföljd, snarare ett slags ”inre memoarer”.

Samma år som Erinnyerna utkom, 1976, bosatte sig Rein i Karis. Han hade nämligen blivit utsedd till länsförfattare, den första i sitt slag i Svenskfinland. Länskonstnärskapet ansåg han vara en ”skänk från himlen”. ”Idealiskt för den som inte vill försörjas av en hustru!” säger han i en intervju i tidskriften Martha. I övrigt levde Rein närmast på sporadiska författarstipendier och pris, och därutöver fick han ofta stöd av sin familj.

Jag tror att mitt enda minne av Carolus härrör just från denna tid. Han besökte vår familj i Ekenäs, och satt i soffan och sjöng egenhändigt komponerade gregorianska kyrkosånger. Jag minns att jag i ett skede stod förundrad i övre våningen och tittade på denna särpräglade man med uppstående hår, som satt i vår soffa och sjöng hur länge som helst, i falsett om jag inte minns fel.

Länskonstnärskontraktet sades upp redan efter ett år. Precis som när det gällde Reins anställning som universitetsbibliotekarie i Åbo och Uppsala, tjänstgöringar på sammanlagt halvtannat år, gjorde Rein det som direkt fordrades av honom men ingenting därutöver. Det är kanske inte helt långsökt att jämföra honom med den amerikanske författaren Herman Melvilles hjälte, eller antihjälte, Mr Bartleby, med valspråket ”I would prefer not to”.

”Ni är en så enkel själ att ni duger inte ens till att skala potatis!” hade köksan i militärköket sagt till honom när han gjorde sin värnplikt, i marinen i Pemar.

O näckrossalighet, i dina tysta djup är solen själv förmörkad, oändlighetens bleka låga förvuxna stjärnor och förvuxna hjortar tindra där innerst i smaragdens rum.

O ädelsten, sänd dina strålar mot den höge, att han en gång må höra jordens bön: Låt oss vila, härskare, i din härlighet och månde du älska oss.

Doktorsavhandlingen om den romantiska ironin i Almqvists Amorina blev aldrig helt klar. De akademiska ambitionerna var något han brottades med genomgående, en förväntan han aldrig riktigt kunde förlika sig med. I släkten Rein fanns flera professorer, och en släkting hade när Carolus var liten lagt sin hand på hans huvud och till hans förfäran deklarerat inför alla: ”Tässä on Reinin suvun tuleva toivo!” (Här är släkten Reins framtidslöfte!)

Som diktare var Rein däremot ”extraordinär”, enligt diktarkollegan och vännen Martin Enckell, som läste och uppskattade honom redan i tonåren. Han tillägger, apropå Reins dikter: ”även om mångt och mycket i dem återspeglade sfärer fjärran från mina lyckades han måla fram stämningar som trollband, bortom allt vad förståelse är”.

En av Reins egenheter, omvittnad av många, var att han var man än träffade honom brukade inleda en intensiv, välformulerad monolog om någon fråga som för tillfället engagerade honom. Nästa gång fortsatte han från den punkt han hade kommit till senast. Eller som vännen Christian Brandt formulerar saken: ”När man efter ett års paus hörde av honom fortsatte han tala från det kommatecken där han lämnat samtalet”.

Carolus Rein flyttade till Sverige i mitten av 90-talet, till Nässjö och senare till Lund, och 2005 till Migennes, en liten by sydost om Paris, där han först bodde i ett kloster. I Frankrike kände han sig hemma. Han fortsatte att skriva, tämligen tillfreds med sin tillvaro. Carolus följde noga med dagspolitiken och såg enligt sin systerdotter tidigare än andra vart det barkade, förutsåg till exempel tidigt Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Han var med i en schackklubb – schack var en av hans livslånga passioner – och företog sina sedvanliga oändligt långa promenader. Grannarna minns honom som en trevlig och vänlig själ. Generös som han var, och i enlighet med sin katolska tro, skänkte han gärna pengar, men blev dessvärre också offer för en del småkriminella som bestal honom.

Carolus Rein avled i Migennes den 24 april 2017. I dödsannonsen ingick en dikt av honom själv, ”In memoriam”, som är skriven till Gunnar Björlings minne men som också tycks tangera minnet av fadern, som avlidit ett halvår efter Björling:

Vem mäter Pans ohörbara melodier i natten?

Vem skönjer klingande sorgespel av ett evigt fordom?

Den flyende kan ej besegras.

Otydbar

vakar hans själ i Apollons lund.

Och tidens klocka

mäter det icke. Det är tyst, det är stumt, det är alltets silverrö,

spelande stilla

över de eviga djupen.

FREDRIK HERTZBERG