”Ahaa!” sa Kanin

Milne översatt

En liten sidogata vid Kulturpalatset i Warszawa heter Ulica Kubusia Puchatka. På den stora skylten tassar Puh och Nasse vänligt fram – och ger därmed hela det pompösa projektet det ironiska perspektiv som polackerna alltid – oftast av nöden – varit så geniala att finna. Jag blev lika hänförd som förvånad den gången jag på 60-talet upptäckte skylten.

Finns den kvar månne?

Och varför skulle den inte det?

Mina månader som stipendiat i Polen var alltigenom givande och allra bäst var tiden i Jerzy Grotowskis teaterlaboratorium, men det har ingen plats här – annat än såtillvida att en av hans skådespelare gav mej boken Kubusz Puchatka – en bok som varit mej till stor nytta var gång jag ska se en polsk film och hastigt måste brusha upp det glömda språket. Och som delar hylla med åtta andra Puh-översättningar. Förutom Puh-fantast är jag lite språkfreak och de båda är en sann glädje att kombinera.

Hör bara: Z pszczolami nigdy nie wiadomo.

När man försöker uttala frasen står det klart vad den betyder. Men för den som inte har alla Puh-björns visdomar i minnet: Man kan aldrig så noga veta med bin.

Vid krigsslutet 1944 var jag sju år och min far femtioett. Han hade genomlevt kriget i hemvärnet, tillhörande fredsoppositionen. Jag hade genomlevt mitt första skolår i Sverige, som krigsbarn. Mina minnen från året är skarpa, hatröda eller saknadsgrå. Allt som var därförinnan, till sexårsåldern, är flortunt – mest hål.

Därför vet jag inte heller om pappa och jag började vår Nalle Puh-lek redan tidigare, eller först när han fick tillbaka freden och jag mina föräldrar. Pappa var Nalle Puh och jag var Nasse, och det var egentligen ingen lek för jag var ju inte liten längre. Det var en gemenskap grundad i vår kärlek till A.A. Milnes bok och till varandra. En förtjusning i Puh-språket, både ur lingvistisk och filosofisk synpunkt.

Jag har också i andra sammanhang njutit av att vid jämförelse mellan översättningar se förankringen i kultur, geografi och klimat. Eller är det förväntningar, fördomar och bristande kunskaper som färgar läsningen? Hur som helst är Kanins försök att få de andra djuren med i sitt fascistiska projekt att driva främlingarna Kängu och Ru ur skogen starkast på spanska.

Roligast är Winnie Ille Pu med bland annat Amici et Cognati Leporis och Lucus Lugubris Ioris. När jag i tiden läste pro exen vid Uni försökte jag resultatlöst få den dödtråkiga Bello gallico utbytt mot Ille Pu.

– Quid agitabat? rogavit Christophorus.
– Heffalumpabat, respondit Porcellus.

Heffalumpare?

Man får misstanken att lundensiska latinare står för översättningen.

Men på pärmen står Alexander Lenard som översättare. Ungersk läkare och lingvist som arbetat sju år på översättningen.

Ungerska saknas på min Puh-hylla och jag kommer aldrig att få veta om Heffaklump faktiskt heter Heffaklump på ungerska – såvida inte någon Argusläsare upplyser mig. Till dess framhärdar jag i misstanken att det handlar om en studentikos bragd.

Varelsen, som i olika hörn av Europa heter Heffalump, Bufalante, Möhköfantti, Ephalant, Pelifante, Sloń, Clono Potam, är det mest skrämmande som förekommer i boken – möjligen en av orsakerna till att en så lättskrämd individ som jag får helt tillräckligt med äventyr i Nalles, Nasses och de andras sällskap.

Ainda nao vivemos nenhum tremor da terra nestes últimos tempos – Iors välkända välkomsthälsning på portugisiska.

Apropå Ior gav mej mina döttrar en åsna i 80-årspresent – möjligen i tron att jag skulle stanna på Azorerna, dit jag oftast är på väg.

Nu gick det så att jag varken stannade på Azorerna eller köpte någon åsna – däremot träffade jag ett par hundra. (Jag tänker inte på mina medpassagerare och för övrigt är det ett oskick att använda det kloka djurets namn pejorativt). Jag syftar på det hundratal exemplar av nordafrikansk dvärgåsna som för närvarande uppföds och katalogiseras av signor Franco Seraolo, Federico Fellinis mångårige fotograf som tröttnade på Rom och tog till sin uppgift att rädda den utrotningshotade rasen. Han sålde inte en enda och jag hade inte en tanke på att köpa en, men jag fick en god och minnesvärd lunch hos åsneentusiasten mitt i Atlanten.

KRISTIN OLSONI