Bertolt Brecht – talesman för de landsflyktiga

På flykt undan mina landsmän

har jag nu nått till Finland.

(Övers. Jan Hammarlund)

Dessa rader ingår i ”1940”, en av Bertolt Brechts dikter som han skrev i landsflykt. Då jag läser dikten associerar jag genast till de irakier, afghaner, somalier, som nu är i Finland på flykt undan sina egna landsmän. I alla tider har folk tvingats fly eller flytta av politiska eller ekonomiska orsaker. Bertolt Brecht gör sig till talesman för dessa flyktingar; han gör upp med benämningen ”emigranter” som ger intryck av frivillig utvandring. Brechts perspektiv är den våldshatande pacifistens och hans skärpa är högaktuell i dagens värld.

Brecht gör sig påmind hos oss med jämna mellanrum. I april detta år framförde manskören Manifestum Kurt Weills Das Berliner Requiem som bygger på texter ur Brechts Hauspostille. Verket komponerades 1929 men hade inte uppförts i Finland innan Manifestum under Jonas Rannilas ledning tog upp det. På hösten 2018 kommer Helsingfors Stadsteater att framföra Herra Puntila ja hänen renkinsä Matti i regi av Kari Heiskanen. Brechts scenkonst och Kurt Weills musik lever och mår bra, men Brechts lyrik är rätt okänd och förtjänar nya läsare.

Bertolt Brecht föddes 1898 i en borgerlig miljö. Då världskriget bröt ut 1914 var han, som många andra, entusiastisk. Illusionen om krigets hjältegloria smalt ihop senast 1918 då den nittonårige medicinestuderande arbetade på ett krigssjukhus. De söndertrasade patienterna väckte en livslång, djup avsky mot våld, och Brecht kom att bli en förkämpe för jämlikhet och fred. I sin diktning gör han upp med allt storvulet prat om hjältemod och offer. Så tidigt som 1923 hamnar han på Nazistpartiets svarta lista på grund av dikten ”Legenden om den döde soldaten”, skriven 1918. Den sista strofen är ett starkt exempel på hur Brecht avslöjar pratet om heroism:

Och stjärnor bleknar på sin färd.

Snart skall morgon randas röd.

Men soldaten drar, som han blev lärd,

in i sin hjältedöd.

(Ur ”Legenden om den döde soldaten”, övers. Anders Aleby)

Brecht överger sina medicinstudier och utvecklar i Berlin sitt skrivande. Vi känner Brecht främst som dramatiker, ett av de stora namnen inom 1900-talets teater; både som pjäsförfattare och som teaterteoretiker. Lyrikern Brecht har fallit i skuggan av teatermannen Brecht. Delvis kan detta förklaras med att mycket av hans lyrik tillkom i exil då författaren inte hade en naturlig, tyskspråkig publik. Endast en del av hans lyrik har översatts till svenska (se rutan på nästa uppslag), och något större intresse för lyrikern Brecht tycks inte finnas. Att mycket av det han skriver ekar av det som händer i dag i Syrien, i Ukraina, i Irak, är ett gott skäl att lyfta fram Bertolt Brecht. Han har någon gång beskyllts för att vara tidsbunden, men jag vill hävda att hans exildiktning är dagsaktuell.

Brechts tidiga lyrik riktade sin udd mot kyrkan. Hans första diktsamling, Hauspostille (1927) ironiserar över den katolska kyrkans postillor med början i Martin Luthers huspostilla 1521. Brecht försåg sin huspostilla med instruktioner för läsaren, rekommendationer om ”dagens text”. Brecht ser överhuvudtaget, vilket till exempel Jörn Donner påpekat, sin lyrik som bruksvara. I Hauspostille ingår till exempel ”Stor tacksägelsekoral” som parodierar en 1600-talskoral. Där den kyrkliga koralen lovar Herren, skriver Brecht:

Lovprisa natten och mörkret som sänks över jorden!

Kvällen är när:

över er stjärnornas här.

En dag är till intet vorden.

Prisa av hjärtat himlens dåliga minne!

Aldrig till gud

nådde från jorden ett bud:

aldrig ni grumlat hans sinne.

(Ur ”Stor tacksägelsekoral”, övers. Arnold Ljungdahl)

Dikten har en anarkistisk anstrykning och det står klart att vi inte skall förvänta oss någon hjälp från ovan. Originalets ”Niemand weiß, daß ihr noch da seid” betyder bokstavligen: ”Ingen vet, att ni fortfarande är där”. Vi är bortglömda, utan hopp om hjälp – det vill säga, vi måste själva ta ansvar.

Efter riksdagshusbranden i Berlin 1933 flyr Brecht Tyskland medan hans böcker bränns på bål av nazisterna. Han tillbringar de följande fjorton åren i landsflykt. Hans första tillflyktsort är Svendborg, sydost om Köpenhamn. I ”Diktarnas flykt” placerar sig Brecht i en lång följd av diktare som tvingats fly. Han återfinns under ett danskt halmtak, ett temporärt skydd, en illusorisk idyll:

Homer’ hade inget hem.

Och sitt hem måste Dante lämna.

Li-Po och Tu-Fu irrade i borgarkrigen

bland trettio miljoner flyktingar.

Euripides förföljde man med processer.

På den döende Shakespeare täppte man munnen till.

François Villon jagades ej blott av muserna

utan även av polisen.

’Den älskade’ kallad,

gick Lukrez i landsflykt.

Så Heine. Och så flydde Brecht

hitin under sitt danska halmtak.

(”Diktarnas flykt”, övers. Anders Aleby)

På våren 1939 flyttar Brecht till Sverige och bor ett år på Lidingö. De tillfälliga vistelseorterna avspeglas i hans produktion. Han skrev till exempel en enaktare ”Was kostet das Eisen?” – ”Vad kostar järnet?” om Sveriges dubbelspel i sitt förhållningssätt till Hitlers Tyskland. Då han bor i Sverige dör fadern. En flykting erbjuds inte möjligheten att närvara vid faderns dödsbädd. Men den främmande orten erbjuder ändå en fristad, trygghet till liv:

Jag befinner mig på den lilla ön Lidingö.

Men nyligen en natt

fick jag en mardröm och drömde att jag var i en stad

och upptäckte att gatornas skyltar

var tyska. Badande i svett

vaknade jag upp och med lättnad

såg jag den nattsvarta furan intill fönstret och visste:

jag var i främmande land.

(Ur ”1940”, övers. Jan Hammarlund)

Då Tyskland ockuperade Danmark och Norge i april 1940 flyttade Brecht till Finland. Ett år senare strömmar tysk militär till Finland. Brecht får ett efterlängtat visum till USA och reser via Moskva till Kalifornien. Han återvänder till Tyskland först 1947, till ett delat Berlin.

I och med nazisternas maktövertagande och militarismens frammarsch i Tyskland fokuserar Brecht sin diktning mot våld, mot makthavarna, mot krigshandlingar. Exil och flykt blir återkommande teman. Brecht skriver ofta dikter om personer – Rosa Luxemburg finns med i flera tidiga dikter, Majakovskij får en epitaf och så vidare. Hella Wuolijoki som härbärgerade Brecht i Finland tillägnas dikten ”Finsk spiskammare”, Brechts vän Walter Benjamin får en minnesdikt då han tagit livet av sig för att inte dö i nazisternas händer. Men Brecht behandlar även med vass penna sina fiender. Den amerikanske konsuln i Helsingfors, von Hellens, förhalade Brechts visumansökan och uppträdde föraktfullt mot honom. Kunde inte denna dikt om honom lika väl vara tillägnad det migrationsverk som i dag verkställer Finlands asylpolitik?

1

Upphöjde ämbetsman, måtte du täckas bevilja

din darrande lus

den saliggörande stämpeln!

Höga andeväsen

efter vars avbild gudarna äro danade

tillgiv att dina outgrundliga tankar

för ett ögonblick hejdas i sitt flöde!

Fyra gånger

har det förunnats mig att framtränga till dig.

Några av mina ord

uttänkta under sömnlösa nätter

hoppas jag nått fram till din närhet.

Två gånger har jag klippt håret för din skull

Aldrig

gick jag till dig utan hatt, min tarvliga mössa

har jag alltid dolt för dina blickar.

Du vet att dina fåtaliga ord

uttolkas i veckor av darrande

familjer avlockas dunkla antydningar eller lyckliggörande vinkar:

Är det därför de är så grymma?

Den store gillraren av fällor är i antågande.

Det finns en liten dörr som leder ut ur fällan

till friheten. Du

har nyckeln.

Ska du kasta in den?

2

Var inte rädd, lille man bakom pulpeten!

Dina överordnade

ska nog inte bli dig gramse för din stämpel.

I månadslång inkvisition

har du genomforskat den sökande.

Du känner varje hårstrå på hans tunga.

Inte en bokstav i dina instruktioner

har du förbisett. Inte en enda försåtlig fråga

har du glömt, låt nu pinan få ett slut!

Kläm dit den lilla stämpeln, dina chefer

ska nog inte äta upp dig!

(”Ode till en hög dignitär”, övers. Carl-Henning Wijkmark)

Det är uppenbart att Brecht plågas av sin landsflykt och av det som sker i hans hemland. Han grubblar över exilens villkor både för sin egen del och för andras. Det är en blandning av vanmakt, hemlängtan och revanschlust som kommer till tals i dikten ”Om benämningen ’emigranter’”. Dikten antyder också en samhörighet mellan flyktingarna, men den är avhängig situationen som flykting. Just denna dikt ingår i FN:s flyktingkommissariats (UNHCR) läroplan för engelska – flyktingerfarenheter i litteraturen!

Skorrande falskt tycktes mig alltid detta namn:

emigranter.

Det betyder ju utvandrare. Men vi

vandrade inte ut till ett främmande land

efter eget och fritt val, vandrade aldrig in i

ett annat land för att stanna där för alltid

utan vi flydde.

Fördrivna är vi – förbannade.

Ej ett hem, en exil blott är landet, som tog oss emot.

Oroliga sitter vi så nära gränsen som möjligt,

väntande hemfärdens dag. Oupphörligt avvaktar vi

minsta förändring vid gränsen. Varje nykomling

utfrågar vi ivrigt. Inget glömmes och inget förrådes.

Aldrig förlåter vi det som skett, aldrig.

Nej, sundens fredlighet bedrar oss ej. Vi hör dock nödropen

från deras läger hitöver. Vi är ju själva

nästan som rykten om ogärningarna, vi som undsluppit

över gränsen.

Envar av oss, som med trasiga skor vandrar bland folk

vittnar om skammen, som nu drabbar vårt land.

Men ingen av oss

skall stanna här. Sista ordet

är ännu ej sagt.

(”Om benämningen emigranter”, övers. Anders Aleby)

De dikter jag här velat lyfta fram är valda med utgångspunkt i hur Brecht hanterar landsflykt och exil. De handlar om utanförskap och hur allt är tillfälligt. De handlar om osäkerheten och ovissheten inför morgondagen. I ”Tankar om landsflyktens varaktighet” heter det: ”Slå ingen spik i väggen” – du skall ju snart återvända! I Brechts senare diktning skymtar även hopp om en bättre framtid. Från 1947 är han bosatt i Östberlin. Kriget är slut, det är tid att bygga nytt och gå vidare. Men Brecht vill alltid varna oss för krigets fasor. Om ni en gång uppnått fred, sätt inte igång ett krig igen!

Men jag ber er när ni nu engång

Slagit ihjäl honom Stilla!

Börja inte om på nytt

Att gräla, för han är ju redan död

(Ur ”Den andra berättelsen om den okända soldaten under triumfbågen”. Min övers.)

Ni som har överlevt i utplånade städer,

visa nu äntligt misskund mot er själva!

Låt inga nya krigarplaner gälla

som om ni glömt de gamla krigens räder:

Jag ber er – visa misskund med er själva!

Ni män, grip efter spaden, inte kniven:

Ni kunde redan suttit under tak.

Ifall ni hade låtit kniven vara,

hade ni haft det bättre här i livet:

Jag ber – grip efter spaden – inte kniven!

Ni barn – om ni ska slippa krigsmaskiner,

be då er mor och far att skaffa insikt.

Säg, att ni vägrar leva i ruiner

och utstå det som de har genomlidit:

Ni barn – om ni ska slippa krigsmaskiner!

Ni mödrar – det är ni som måste kräva

att ingen mer ska tåla krigets bödel.

Jag ber er – låt nu era barn få leva!

Så de har er att tacka för livet – inte döden:

Ni mödrar – låt nu era barn få leva!

(”Till mina landsfränder”, övers. Jan Hammarlund)

Men ändå. Brecht känner i sitt innersta att allt är till låns, han vet att vara beredd på flykt igen. Till känslan bidrar måhända en pessimism över att den socialism som växer fram i Östeuropa inte motsvarar hans ideal. Brechts nya hus i Berlin är kanske inte mer beständigt än vad det danska halmtaket var. Dikten ”Ett nytt hus” skriven 1949 i Östberlin slutar: ”Ovanpå mitt skåp med manuskripten ligger fortfarande min koffert”.

ROBIN G. ELFVING

Brechts lyrik på svenska

Bertolt Brechts lyrik återfinnes på svenska i fyra volymer med ett urval dikter. Därtill förekommer enstaka dikter i olika antologier. De fyra Brecht-samlingarna är:

På finska finns Brechts lyrik i Runoja 1914–1956, mycket skickligt översatta av Brita Polttila.